Sal­va­dor Da­li och min ra­dio

Göteborgs-Posten - - Världens Gång - [email protected]

När jag rör mig i kö­ket föl­jer ra­di­on ef­ter mig, in­te själ­va ra­di­on egent­li­gen ut­an lju­det. Tyc­ker om att lyss­na på ra­dio, helst P1, när jag la­gar mat, men på sisto­ne har den va­rit svår att stäl­la in.

Det är jag som är an­ten­nen. Rör jag mig två me­ter från ra­di­on mot spi­sen bör­jar den bru­sa. Jag går närm­re och vri­der nå­gon mil­li­me­ter på rat­ten och den fun­ge­rar hyf­sat igen. Stäl­ler mig på ett an­nat stäl­le i rum­met och den kri­stall­kla­ra skär­pan åter­kom­mer. Smy­ger se­dan för­sik­tigt mot spi­sen och Da­gens Eko kvart i fem för­svin­ner i ett brus star­ka­re än storm­då­net från de tom­ma sko­gar­na.

Men vad ska jag med det till? Det är en ra­dio från 1950-ta­let, en Rund­funk Ste­reo. Ra­den av milt gu­la tän­der ner­till har namn som Bass, So­lo, Aus, T.A.Tond, Lang, Mit­tel och Kurz. Ing­en tve­kan om att det är en tysk ra­dio. Slår man på den tänds ett grönt öga i ett föns­ter med två skarpt grö­na lin­jer. Vri­der man på rat­ten för in­ställ­ning­ar rör de sig när­ma­re varand­ra och smäl­ter sam­man till en en­da lin­je, som pu­pil­len i ett kattö­ga, när man nått per­fekt in­ställ­ning.

Jag gil­lar sär­skilt de två knap­par­na längst till hö­ger: In­tim och Jazz. Jazz på da­gen och In­tim på nat­ten tän­ker jag. Dröm­mer om att lig­ga un­der en filt och se snön fal­la ut­an­för fönst­ret me­dan den grö­na lam­pan ly­ser i mörk­ret. Lyss­na på det mju­ka mum­let från plat­ser som Lis­boa, Dro­i­twit­ch och Li­mo­es.

Var lig­ger Li­mo­es? Dro­i­twich? Jag får ald­rig ve­ta, el­ler sna­ra­re hö­ra. I des­sa ti­der kan man goog­la allt, men jag vill fak­tiskt in­te ve­ta. De ska ba­ra fin­nas där, i trapp­ste­gen av namn på den ly­san­de gu­la pa­ne­len. Jag ploc­kar fram min and­ra ra­dio och hop­pas att den ska fun­ge­ra, ock­så Te­le­fun­ken men li­te mo­der­na­re, en Te­le­fun­ken Hi-Fi. In­ser se­dan att jag klippt den jor­da­de kon­tak­ten till jul­grans­be­lys­ning­en och får gå på num­mer ra­dio tre ur göm­mor­na, en Al­le­gro Ste­reo, ock­så den ti­digt 50-tal. Li­te mjukt romb­for­mad.

Sal­va­dor Da­li ha­de en li­ka­dan i sitt sov­rum no­te­ra­de jag när jag var på Da­li­musé­et Ca­daqués för någ­ra år se­dan. Kanske han och Ga­la låg och såg på den grö­na lam­pan i mörk­ret från sin sto­ra säng med Me­del­ha­vet som fond. Det känns bra. För­bin­der mig lik­som med en av vår tids sto­ra ge­ni­er på ett in­timt sätt, el­ler jaz­zigt om man så vill.

Nej, jag sam­lar in­te på gam­la ra­di­o­ap­pa­ra­ter och har ald­rig be­sökt Ra­di­omu­se­et i Gri­me­ton, fast jag bor­de nog, om in­te an­nat för att hit­ta re­serv­de­lar.

Han på Bang­a­tan som la­ga­de allt från 30-tal till 80-tal har sla­git igen. Minns hur man rör­de sig mel­lan stap­lar av ra­di­o­ap­pa­ra­ter längs sma­la gång­ar. Allt gick att la­ga. Kanske har jag blan­dat ihop Al­le­gron med Ga­vot­ten, den fjär­de ra­di­on när Al­le­gron ba­ra vis­kar svagt ur fjär­ran, men det vo­re synd med tan­ke på an­knyt­ning­en till Da­li.

Jag vill helt en­kelt ba­ra ha en ra­dio att ko­ka po­ta­tis till, att lyss­na på Eko­no­mi­e­kot el­ler Plån­bo­ken och Ra­di­opsy­ko­lo­gen. De finns lik­som in­kok­ta i po­ta­ti­sen, jag minns al­la tan­kar som ström­mat ur ra­di­on me­dan jag stått där vid spi­sen. Klir­ret från tall­ri­kar­na. Be­stick­lå­dans skram­mel. Ett kon­centrat av var­dag.

Han på Bang­a­tan som la­ga­de allt från 30-tal till 80-tal har sla­git igen. Minns hur man rör­de sig mel­lan stap­lar av ra­di­o­ap­pa­ra­ter längs sma­la gång­ar.

Bild: Ka­rin Flod­ham­mar

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.