Salvador Dali och min radio
När jag rör mig i köket följer radion efter mig, inte själva radion egentligen utan ljudet. Tycker om att lyssna på radio, helst P1, när jag lagar mat, men på sistone har den varit svår att ställa in.
Det är jag som är antennen. Rör jag mig två meter från radion mot spisen börjar den brusa. Jag går närmre och vrider någon millimeter på ratten och den fungerar hyfsat igen. Ställer mig på ett annat ställe i rummet och den kristallklara skärpan återkommer. Smyger sedan försiktigt mot spisen och Dagens Eko kvart i fem försvinner i ett brus starkare än stormdånet från de tomma skogarna.
Men vad ska jag med det till? Det är en radio från 1950-talet, en Rundfunk Stereo. Raden av milt gula tänder nertill har namn som Bass, Solo, Aus, T.A.Tond, Lang, Mittel och Kurz. Ingen tvekan om att det är en tysk radio. Slår man på den tänds ett grönt öga i ett fönster med två skarpt gröna linjer. Vrider man på ratten för inställningar rör de sig närmare varandra och smälter samman till en enda linje, som pupillen i ett kattöga, när man nått perfekt inställning.
Jag gillar särskilt de två knapparna längst till höger: Intim och Jazz. Jazz på dagen och Intim på natten tänker jag. Drömmer om att ligga under en filt och se snön falla utanför fönstret medan den gröna lampan lyser i mörkret. Lyssna på det mjuka mumlet från platser som Lisboa, Droitwitch och Limoes.
Var ligger Limoes? Droitwich? Jag får aldrig veta, eller snarare höra. I dessa tider kan man googla allt, men jag vill faktiskt inte veta. De ska bara finnas där, i trappstegen av namn på den lysande gula panelen. Jag plockar fram min andra radio och hoppas att den ska fungera, också Telefunken men lite modernare, en Telefunken Hi-Fi. Inser sedan att jag klippt den jordade kontakten till julgransbelysningen och får gå på nummer radio tre ur gömmorna, en Allegro Stereo, också den tidigt 50-tal. Lite mjukt rombformad.
Salvador Dali hade en likadan i sitt sovrum noterade jag när jag var på Dalimuséet Cadaqués för några år sedan. Kanske han och Gala låg och såg på den gröna lampan i mörkret från sin stora säng med Medelhavet som fond. Det känns bra. Förbinder mig liksom med en av vår tids stora genier på ett intimt sätt, eller jazzigt om man så vill.
Nej, jag samlar inte på gamla radioapparater och har aldrig besökt Radiomuseet i Grimeton, fast jag borde nog, om inte annat för att hitta reservdelar.
Han på Bangatan som lagade allt från 30-tal till 80-tal har slagit igen. Minns hur man rörde sig mellan staplar av radioapparater längs smala gångar. Allt gick att laga. Kanske har jag blandat ihop Allegron med Gavotten, den fjärde radion när Allegron bara viskar svagt ur fjärran, men det vore synd med tanke på anknytningen till Dali.
Jag vill helt enkelt bara ha en radio att koka potatis till, att lyssna på Ekonomiekot eller Plånboken och Radiopsykologen. De finns liksom inkokta i potatisen, jag minns alla tankar som strömmat ur radion medan jag stått där vid spisen. Klirret från tallrikarna. Besticklådans skrammel. Ett koncentrat av vardag.
”
Han på Bangatan som lagade allt från 30-tal till 80-tal har slagit igen. Minns hur man rörde sig mellan staplar av radioapparater längs smala gångar.