I mördarens skugga

En kriminalroman av Samuel Karlsson

Del 41 av 44.

Stefan håller Jessica fången i ödehuset. Men även om det verkade så till en början är de inte ensamma där. I en stol på övervåningen sitter en gammal kvinna i en fåtölj. Det är Stefans mamma, och hon har varit död länge. Jessica är panikslagen och gör sig redo att fly. Men innan hon får chansen att ta sig därifrån får hon ett hårt slag i bakhuvudet – och allt blir svart.

KAPITEL 50

Jessica blinkade mot solljuset som föll in genom den tunna gardinen. Hon satt på en stol och hade en snara runt halsen, ett buntband, och det knäppte till varje gång hon rörde lite på sig. Det spändes åt mer och mer runt hennes hals. Armarna var bundna bakom hennes rygg.

Stefan gick runt i rummet och nynnade lite för sig själv. Han verkade inte märka att hon vaknat till liv. Jessica var torr i munnen och hade svårt att andas.

”Vatten”, mumlade hon. ”Snälla, kan jag få lite vatten.”

”Åh, har lilla Törnrosa vaknat?” sa han. ”Vad bra. Jag blev lite orolig att jag tjongat till för hårt. Men då kan vi äntligen fortsätta.” Han gick fram till en kista som stod mitt på golvet och öppnade locket. Varsamt plockade han fram en vit bröllopsklänning.

”Den här har varit mamsens en gång i tiden”, sa han och strök över tyget. ”Visst är den vacker? Och nu är det din tur att bära den. Du kommer bli så fin.”

Han höll upp klänningen framför henne och rodnade lite.

”Tycker du inte den är fin?”

”Jo, men kan jag få något att dricka?” Han såg frågande på henne men sedan lade han ifrån sig klänningen igen.

”Visst, jag ska hämta lite champagne.”

Han sprang ut ur rummet och nerför trappan. Jessica rätade på ryggen och satte sig rakare upp på stolen.

Det knakade om de ruttna plankorna i trappan. Stefan svor till.

”Jag var nära att trampa igenom”, sa han när han var tillbaka med ett glas och en flaska champagne. ”Den där trappan är ju livsfarlig.”

Han hällde upp i glaset och satte det till munnen på Jessica. Hon lutade huvudet lite bakåt. Det var svårt att svälja med den åtdragna snaran runt halsen. När hon druckit lite tog Stefan glaset och tömde i sig det sista som var kvar.

”Skål, vilken härlig fest!” utbrast han och kastade glaset i golvet så det gick i kras.

Jessica hostade till och den bubblande drycken rann upp i näsan.

”Snälla, lossa på snaran”, kraxade hon. ”Jag kan knappt andas.”

Han såg frågande på henne. Kände lite på buntbandet.

”Det sitter kanske lite tajt”, sa han och fick en rynka i pannan. ”Men det är perfekt. Du får fortfarande luft men det hindrar dig från att hitta på något dumt. Jag måste lämna dig en liten stund. Det är en liten detalj som saknas. Men var inte orolig. Jag kommer snart tillbaka och då kan vi fullborda vårt bröllop. Och sedan får du tårta. Tänk på det.”

”Snälla, sluta nu”, flämtade Jessica. ”Det räcker. Släpp loss mig så vi kan få slut på den här galenskapen.”

Stefan blev röd i ansiktet och slog igen locket till kistan.

”Du har alltid varit lika envis. Precis som mamsen. Krånglig och svår. Men den här gången kommer du inte undan. Den här gången måste du göra som jag vill. Res på dig.”

Han sparkade undan stolen som hon suttit på. Hon var nära att tappa balansen. Snaran drogs åt några snäpp innan hon lyckades räta på sig och komma upp på fötter.

”Jag blir lite arg på dig nu”, sa han. ”Du försöker hela tiden streta emot men jag vet nog vad som kan få dig på bättre tankar.”

Han drog i linan till snaran och fortsatte dra tills det började klicka i buntbandet. Jessica var tvungen att ställa sig på tå.

”Så där”, sa han och kände på den spända linan. Han knöt fast den vid stolpen på ställningen. ”Nu är det perfekt. Du behöver bara stå helt stilla tills jag kommer tillbaka så kommer allt gå bra. Men tappa inte balansen för då är det färdigt.”

Han gjorde en grimas och sträckte ut tungan för att härma en hängd människa och skrattade.

”Herregud”, frustade han. ”Du skulle se dig själv. Du är knallröd i ansiktet. Det ser ut som ögonen ska trilla ut. Du håller väl inte på att ge upp? Jag trodde det var mer krut i dig, Jessica. Kom igen nu, visa lite kämpatakter.”

Hon försökte hitta ett läge där hon kunde stå på tå utan att tappa balansen. Hon skulle inte orka hur länge som helst. Glasskärvorna från det krossade champagneglaset knastrade under hennes fötter.

”Men vad står jag här och babblar om”, sa Stefan. ”Jag måste sticka. Håll ut nu bara. Jag är snart tillbaka och då ska det bli så fint som det bara kan.” Han gick fram till henne och tryckte in sin sura tunga i hennes mun. Hon hade inget annat val än att låta det hända.

Han bet henne i läppen och skrattade till. ”Jag är snart tillbaka”, sa han. Varsamt plockade han fram en vit bröllopsklänning. ”Den här har varit mamsens en gång i tiden”, sa han och strök över tyget. ”Visst är den vacker? Och nu är det din tur att bära den. Du kommer bli så fin.”

Han vinkade lite retfullt med fingrarna och gick ut ur rummet. Efter någon minut hörde hon hur en motor startade. Tydligen hade han haft sin fyrhjuling undangömd bakom huset. Motorljudet försvann bort genom skogen.

Jessica sträckte på tårna. Svetten rann ner från pannan och in i ögonen. Hur länge skulle hon orka? Hur länge skulle han vara borta? Hon måste komma på något sätt att komma loss.

Vinden fläktade genom de trasiga fönstren. Lekte med de tunna gardinerna som svävade lätt som bortglömda själar. Barnet som skrek i natten. Kvinnans vansinne och mannens gränslösa sorg. Han hade hängt sig i takbjälkarna. Trätt snaran runt halsen och sparkat bort stolen. Flämtat efter luft i gränslandet mellan liv och död. In i gåtfullheten.

Jessica var där vid gränsen med krossat glas under fötterna. Allt hon behövde göra var att sluta kämpa. Låta sig sugas ner mot marken.

Ta steget över till andra sidan. Vandra vidare som en vindfläkt över soldränkt hav. Vad var väl en människa? Ett bräckligt kärl i krukmakarens händer. Att fylla med ande och vin.

Hon var och sedan skulle hon inte vara. Ett steg i taget över nyfrusna isar om hösten. Skör som nyfunnen kärlek. Hon ville ge efter för ovissheten som lockade som en fjärran horisont i gryningen. Ett flämtande andetag bort. Vad hade hon att förlora? Hjärnan fick mindre och mindre syre. Tankarna blev allt suddigare i hennes omtöcknade medvetande. När Stefan kom tillbaka skulle hon inte längre vara där. På ett eller annat sätt skulle hon se till att göra honom besviken. Hon snubblade till och snaran drogs åt ännu några snäpp. Det blev allt svårare att andas.

Hon bytte ställning med fötterna och trampade på skärvorna från champagneglaset. Hon försökte vrida på huvudet. Såg ner på golvet. En idé började ta form i hennes hjärna. En av bitarna såg nästan ut som en liten kniv med den smala glaspinnen från foten på champagneglaset som ett skaft och en vass skärva i ena änden.

Hon trampade av sig den högra skon och försökte plocka upp glasbiten med tårna. Svetten rann nerför hennes panna. Hon trevade med tårna och lyckades greppa glasbiten. Nu skulle hon bara lyfta upp benet bakåt, tillräckligt högt så hon kunde få tag i den med vänsterhanden, samtidigt som hon stod på tå med andra foten. Hon var nära att börja gråta efter första försöket. Det var för svårt.

”Gode Gud, hjälp mig”, viskade hon med tårarna i ögonen.

KAPITEL 51

Mathias trampade gasen i botten och skrek åt Börje i telefonen.

”Skicka alla du har! Vi har en jävla galning lös. Han har troligen tagit Jessica.”

Börje kom med invändningar. Han trodde att de precis hade gripit den skyldige men till slut lyckades Mathias övertala honom att skicka fler poliser till Mörkö. De hade spårat Stefans mobiltelefon till ett ödehus som låg i ett skogsområde öster om St. Ämtevik. Mathias hade försökt ringa till Jessica flera gånger men inte fått något svar.

Han visste inte om Jonas ljög för att rädda sitt eget skinn men han vågade inte chansa. Daniel var tvungen att vakta Jonas och Örjan hade åkt iväg för att vara med mamman. Precis som de hade lovat.

Han var ensam och ville få tag i Stefan så snabbt som möjligt. Innan han skadade Jessica.

En traktor dök upp på vägen och Mathias ställde sig på bromsen. Det skrek om däcken och osade bränt gummi. Traktorn hade en stor tunna på släp. Det var omöjligt att köra om. Han trummade otåligt mot ratten och ringde upp Mona på stationen i Västervik. Hon övervakade spårningen av Stefans mobiltelefon.

”Har det hänt något nytt?” frågade han.

”Ja, det verkar som han har rört lite på sig. Vi har fått en registrering från en mast nära kyrkan. Men nu verkar det som han är på väg tillbaka mot ödehuset. Det blir en liten fördröjning innan vi kan fastställa positionen.”

”Okej, jag skyndar mig. Kanske kan jag genskjuta honom på vägen.”

Traktorn svängde in på en åker och Mathias ökade farten igen. Efter någon kilometer körde han igenom St. Ämtevik och han var tvungen att sakta in igen. Han tittade på gps:en för att hitta skogsvägen till ödehuset vid Bålstocken. När han kört ut från samhället svängde han av från landsvägen. Det var inte mycket mer än två hjulspår in i skogen. Han fortsatte någon kilometer till en vändplan. En blänkande raggarbil stod parkerad i skuggan av några granar. Det gick inte att köra längre. Han klev ur bilen och försökte lista ut hur han skulle fortsätta för att komma till ödehuset. Efter lite letande hittade han en väl upptrampad stig som gick i östlig riktning. Han chansade och hoppades att den skulle leda honom rätt.

På avstånd hörde han ljudet av en motorcykel eller kanske en fyrhjuling. Det verkade vara ett vanligt fordon på ön. Han joggade fram på stigen och svetten rann nerför ryggen på honom. Värmeböljan verkade aldrig ta slut. Stigen delade på sig efter några hundra meter och han tvekade.

Det var omöjligt att veta vilken som var den rätta med utgångspunkt från kartan i mobilen.

Han chansade och sprang vidare på stigen som gick till höger. Pulsen slog allt snabbare när han ökade takten. Han hade varit arg på Jessica. Hon hade gått bakom ryggen på honom men han ville inte att hon skulle råka illa ut. Jonas påstod att Stefan övervakat henne under en längre tid. Bevakat hennes minsta rörelse för att förbereda sin attack. Vad handlade det om egentligen? Vad var han ute efter? Hade Jessica retat upp honom på något sätt? Det var mycket i den här utredningen som var oklart och hon hade själv bidragit till att öka förvirringen. Hon hade ljugit honom rakt upp i ansiktet.

Fanns det fler hemligheter som hon inte ville avslöja?

Mathias fortsatte springa på stigen. Han blev alltmer orolig. Hur långt kunde det vara? Han kunde inte se skymten av något gammalt hus. Skogen såg likadan ut i alla riktningar. Hade han valt fel väg? Han sprang några hundra meter till och kom fram till viken där de hade hittat Linda.

”Satan”, suckade han och sjönk ner på en sten.

Han måste hämta andan. Det var en fridfull plats. Klippan, havet och horisonten. Några fraktbåtar gled förbi ute i farleden. En annan dag, i ett annat liv, hade han kastat av sig kläderna och hoppat i vattnet. Simmat ut i de svalkande vågorna. Lagt sig på klippan och låtit solens strålar torka hans fuktiga hud. Men inte idag.

Han reste sig upp och började springa tillbaka på stigen samma väg som han kom. Han måste försöka hitta Stefan innan Jessica råkade illa ut. Tänk om Jonas hade rätt. En plötslig känsla av att något var väldigt fel grep tag i honom.

KAPITEL 52

Stefan klev av fyrhjulingen och manade på Mikael att gå in i ödehuset. Han hade hittat honom i soffan i prästgården med en flaska whisky i handen. Frun och barnen hade åkt iväg till svärföräldrarna och lämnat honom ensam. Stefan fick släpa ut honom till fyrhjulingen. De hade kört en genväg genom skogen till Bålstocken.

”Vad fan gör vi här?” sluddrade Mikael och såg upp på det förfallna huset. ”Kom nu bara”, sa Stefan.

”Jag förklarar sedan. Ta på dig den här.” Han räckte över en vit prästkrage och en svart skjorta. ”Vad fan ska jag med den där till?”

”Gör bara som jag säger så blir allting bra.”

Fortsättning följer.