I mör­da­rens skug­ga

En kri­mi­nal­ro­man av Samu­el Karls­son

Göteborgs-Posten - - Ekonomi -

Del 41 av 44.

Ste­fan hål­ler Jes­si­ca fång­en i öde­hu­set. Men även om det ver­ka­de så till en bör­jan är de in­te en­sam­ma där. I en stol på över­vå­ning­en sit­ter en gam­mal kvin­na i en få­tölj. Det är Stefans mam­ma, och hon har va­rit död länge. Jes­si­ca är pa­niksla­gen och gör sig re­do att fly. Men in­nan hon får chan­sen att ta sig där­i­från får hon ett hårt slag i bak­hu­vu­det – och allt blir svart.

KA­PI­TEL 50

Jes­si­ca blin­ka­de mot sol­lju­set som föll in ge­nom den tun­na gar­di­nen. Hon satt på en stol och ha­de en sna­ra runt hal­sen, ett bunt­band, och det knäpp­te till var­je gång hon rör­de li­te på sig. Det spän­des åt mer och mer runt hen­nes hals. Ar­mar­na var bund­na bakom hen­nes rygg.

Ste­fan gick runt i rum­met och nyn­na­de li­te för sig själv. Han ver­ka­de in­te mär­ka att hon vak­nat till liv. Jes­si­ca var torr i mun­nen och ha­de svårt att an­das.

”Vat­ten”, mum­la­de hon. ”Snäl­la, kan jag få li­te vat­ten.”

”Åh, har lil­la Törn­ro­sa vak­nat?” sa han. ”Vad bra. Jag blev li­te oro­lig att jag tjong­at till för hårt. Men då kan vi änt­li­gen fort­sät­ta.” Han gick fram till en kis­ta som stod mitt på gol­vet och öpp­na­de loc­ket. Var­samt ploc­ka­de han fram en vit bröl­lopsklän­ning.

”Den här har va­rit mam­sens en gång i ti­den”, sa han och strök över ty­get. ”Visst är den vac­ker? Och nu är det din tur att bä­ra den. Du kom­mer bli så fin.”

Han höll upp klän­ning­en fram­för hen­ne och rod­na­de li­te.

”Tyc­ker du in­te den är fin?”

”Jo, men kan jag få nå­got att dric­ka?” Han såg frå­gan­de på hen­ne men se­dan la­de han ifrån sig klän­ning­en igen.

”Visst, jag ska häm­ta li­te cham­pagne.”

Han sprang ut ur rum­met och ner­för trap­pan. Jes­si­ca rä­ta­de på ryg­gen och sat­te sig ra­ka­re upp på sto­len.

Det kna­ka­de om de rutt­na plan­kor­na i trap­pan. Ste­fan svor till.

”Jag var nä­ra att tram­pa ige­nom”, sa han när han var till­ba­ka med ett glas och en flas­ka cham­pagne. ”Den där trap­pan är ju livs­far­lig.”

Han häll­de upp i gla­set och sat­te det till mun­nen på Jes­si­ca. Hon lu­ta­de hu­vu­det li­te bak­åt. Det var svårt att sväl­ja med den åt­drag­na sna­ran runt hal­sen. När hon druc­kit li­te tog Ste­fan gla­set och töm­de i sig det sista som var kvar.

”Skål, vil­ken här­lig fest!” ut­brast han och kas­ta­de gla­set i gol­vet så det gick i kras.

Jes­si­ca hos­ta­de till och den bubb­lan­de dryc­ken rann upp i nä­san.

”Snäl­la, los­sa på sna­ran”, krax­a­de hon. ”Jag kan knappt an­das.”

Han såg frå­gan­de på hen­ne. Kän­de li­te på bunt­ban­det.

”Det sit­ter kanske li­te tajt”, sa han och fick en ryn­ka i pan­nan. ”Men det är per­fekt. Du får fort­fa­ran­de luft men det hind­rar dig från att hit­ta på nå­got dumt. Jag mås­te läm­na dig en li­ten stund. Det är en li­ten de­talj som sak­nas. Men var in­te oro­lig. Jag kom­mer snart till­ba­ka och då kan vi full­bor­da vårt bröl­lop. Och se­dan får du tår­ta. Tänk på det.”

”Snäl­la, slu­ta nu”, fläm­ta­de Jes­si­ca. ”Det räc­ker. Släpp loss mig så vi kan få slut på den här ga­len­ska­pen.”

Ste­fan blev röd i an­sik­tet och slog igen loc­ket till kis­tan.

”Du har all­tid va­rit li­ka en­vis. Pre­cis som mam­sen. Krång­lig och svår. Men den här gång­en kom­mer du in­te un­dan. Den här gång­en mås­te du gö­ra som jag vill. Res på dig.”

Han spar­ka­de un­dan sto­len som hon sut­tit på. Hon var nä­ra att tap­pa ba­lan­sen. Sna­ran drogs åt någ­ra snäpp in­nan hon lyc­ka­des rä­ta på sig och kom­ma upp på föt­ter.

”Jag blir li­te arg på dig nu”, sa han. ”Du för­sö­ker he­la ti­den stre­ta emot men jag vet nog vad som kan få dig på bätt­re tan­kar.”

Han drog i li­nan till sna­ran och fort­sat­te dra tills det bör­ja­de klic­ka i bunt­ban­det. Jes­si­ca var tvung­en att stäl­la sig på tå.

”Så där”, sa han och kän­de på den spän­da li­nan. Han knöt fast den vid stol­pen på ställ­ning­en. ”Nu är det per­fekt. Du be­hö­ver ba­ra stå helt stil­la tills jag kom­mer till­ba­ka så kom­mer allt gå bra. Men tap­pa in­te ba­lan­sen för då är det fär­digt.”

Han gjor­de en gri­mas och sträck­te ut tung­an för att här­ma en hängd män­ni­ska och skrat­ta­de.

”Her­re­gud”, frus­ta­de han. ”Du skul­le se dig själv. Du är knall­röd i an­sik­tet. Det ser ut som ögo­nen ska tril­la ut. Du hål­ler väl in­te på att ge upp? Jag trod­de det var mer krut i dig, Jes­si­ca. Kom igen nu, vi­sa li­te käm­pa­tak­ter.”

Hon för­sök­te hit­ta ett lä­ge där hon kun­de stå på tå ut­an att tap­pa ba­lan­sen. Hon skul­le in­te or­ka hur länge som helst. Glas­skär­vor­na från det kros­sa­de cham­pagne­gla­set knast­ra­de un­der hen­nes föt­ter.

”Men vad står jag här och babb­lar om”, sa Ste­fan. ”Jag mås­te stic­ka. Håll ut nu ba­ra. Jag är snart till­ba­ka och då ska det bli så fint som det ba­ra kan.” Han gick fram till hen­ne och tryck­te in sin su­ra tunga i hen­nes mun. Hon ha­de ing­et an­nat val än att lå­ta det hän­da.

Han bet hen­ne i läp­pen och skrat­ta­de till. ”Jag är snart till­ba­ka”, sa han. Var­samt ploc­ka­de han fram en vit bröl­lopsklän­ning. ”Den här har va­rit mam­sens en gång i ti­den”, sa han och strök över ty­get. ”Visst är den vac­ker? Och nu är det din tur att bä­ra den. Du kom­mer bli så fin.”

Han vin­ka­de li­te ret­fullt med fing­rar­na och gick ut ur rum­met. Ef­ter nå­gon mi­nut hör­de hon hur en mo­tor star­ta­de. Tyd­li­gen ha­de han haft sin fyr­hju­ling un­dan­gömd bakom hu­set. Mo­tor­lju­det för­svann bort ge­nom sko­gen.

Jes­si­ca sträck­te på tår­na. Svet­ten rann ner från pan­nan och in i ögo­nen. Hur länge skul­le hon or­ka? Hur länge skul­le han va­ra bor­ta? Hon mås­te kom­ma på nå­got sätt att kom­ma loss.

Vin­den fläk­ta­de ge­nom de tra­si­ga fönst­ren. Lek­te med de tun­na gar­di­ner­na som svä­va­de lätt som bort­glöm­da sjä­lar. Bar­net som skrek i nat­ten. Kvin­nans van­sin­ne och man­nens gräns­lö­sa sorg. Han ha­de hängt sig i tak­bjäl­kar­na. Trätt sna­ran runt hal­sen och spar­kat bort sto­len. Fläm­tat ef­ter luft i gräns­lan­det mel­lan liv och död. In i gåt­full­he­ten.

Jes­si­ca var där vid grän­sen med kros­sat glas un­der föt­ter­na. Allt hon be­höv­de gö­ra var att slu­ta käm­pa. Lå­ta sig su­gas ner mot mar­ken.

Ta ste­get över till and­ra si­dan. Vand­ra vi­da­re som en vind­fläkt över sol­dränkt hav. Vad var väl en män­ni­ska? Ett bräck­ligt kärl i kruk­ma­ka­rens hän­der. Att fyl­la med an­de och vin.

Hon var och se­dan skul­le hon in­te va­ra. Ett steg i ta­get över nyfrus­na isar om hös­ten. Skör som ny­fun­nen kär­lek. Hon vil­le ge ef­ter för oviss­he­ten som loc­ka­de som en fjär­ran ho­ri­sont i gry­ning­en. Ett fläm­tan­de an­de­tag bort. Vad ha­de hon att för­lo­ra? Hjär­nan fick mind­re och mind­re sy­re. Tan­kar­na blev allt sud­di­ga­re i hen­nes om­töck­na­de med­ve­tan­de. När Ste­fan kom till­ba­ka skul­le hon in­te läng­re va­ra där. På ett el­ler an­nat sätt skul­le hon se till att gö­ra ho­nom be­svi­ken. Hon snubb­la­de till och sna­ran drogs åt än­nu någ­ra snäpp. Det blev allt svå­ra­re att an­das.

Hon byt­te ställ­ning med föt­ter­na och tram­pa­de på skär­vor­na från cham­pagne­gla­set. Hon för­sök­te vri­da på hu­vu­det. Såg ner på gol­vet. En idé bör­ja­de ta form i hen­nes hjär­na. En av bi­tar­na såg näs­tan ut som en li­ten kniv med den sma­la glaspin­nen från fo­ten på cham­pagne­gla­set som ett skaft och en vass skär­va i ena än­den.

Hon tram­pa­de av sig den hög­ra skon och för­sök­te ploc­ka upp glas­bi­ten med tår­na. Svet­ten rann ner­för hen­nes pan­na. Hon tre­va­de med tår­na och lyc­ka­des grep­pa glas­bi­ten. Nu skul­le hon ba­ra lyf­ta upp be­net bak­åt, till­räck­ligt högt så hon kun­de få tag i den med väns­ter­han­den, sam­ti­digt som hon stod på tå med and­ra fo­ten. Hon var nä­ra att bör­ja grå­ta ef­ter förs­ta för­sö­ket. Det var för svårt.

”Go­de Gud, hjälp mig”, vis­ka­de hon med tå­rar­na i ögo­nen.

KA­PI­TEL 51

Mat­hi­as tram­pa­de ga­sen i bot­ten och skrek åt Bör­je i te­le­fo­nen.

”Skic­ka al­la du har! Vi har en jäv­la gal­ning lös. Han har tro­li­gen ta­git Jes­si­ca.”

Bör­je kom med in­vänd­ning­ar. Han trod­de att de pre­cis ha­de gri­pit den skyl­di­ge men till slut lyc­ka­des Mat­hi­as över­ta­la ho­nom att skic­ka fler po­li­ser till Mörkö. De ha­de spå­rat Stefans mo­bil­te­le­fon till ett öde­hus som låg i ett skogs­om­rå­de ös­ter om St. Äm­te­vik. Mat­hi­as ha­de för­sökt ringa till Jes­si­ca fle­ra gång­er men in­te fått nå­got svar.

Han viss­te in­te om Jo­nas ljög för att räd­da sitt eget skinn men han vå­ga­de in­te chan­sa. Da­ni­el var tvung­en att vak­ta Jo­nas och Ör­jan ha­de åkt iväg för att va­ra med mam­man. Pre­cis som de ha­de lo­vat.

Han var en­sam och vil­le få tag i Ste­fan så snabbt som möj­ligt. In­nan han ska­da­de Jes­si­ca.

En trak­tor dök upp på vägen och Mat­hi­as ställ­de sig på brom­sen. Det skrek om däc­ken och osa­de bränt gum­mi. Trak­torn ha­de en stor tun­na på släp. Det var omöj­ligt att kö­ra om. Han trum­ma­de otå­ligt mot rat­ten och ring­de upp Mo­na på sta­tio­nen i Väs­ter­vik. Hon över­va­ka­de spår­ning­en av Stefans mo­bil­te­le­fon.

”Har det hänt nå­got nytt?” frå­ga­de han.

”Ja, det ver­kar som han har rört li­te på sig. Vi har fått en re­gi­stre­ring från en mast nä­ra kyr­kan. Men nu ver­kar det som han är på väg till­ba­ka mot öde­hu­set. Det blir en li­ten för­dröj­ning in­nan vi kan fast­stäl­la po­si­tio­nen.”

”Okej, jag skyn­dar mig. Kanske kan jag gen­skju­ta ho­nom på vägen.”

Trak­torn sväng­de in på en åker och Mat­hi­as öka­de far­ten igen. Ef­ter nå­gon kilo­me­ter kör­de han ige­nom St. Äm­te­vik och han var tvung­en att sak­ta in igen. Han tit­ta­de på gps:en för att hit­ta skogs­vä­gen till öde­hu­set vid Bål­stoc­ken. När han kört ut från sam­häl­let sväng­de han av från lands­vä­gen. Det var in­te myc­ket mer än två hjul­spår in i sko­gen. Han fort­sat­te nå­gon kilo­me­ter till en vänd­plan. En blän­kan­de raggar­bil stod par­ke­rad i skug­gan av någ­ra gra­nar. Det gick in­te att kö­ra läng­re. Han klev ur bi­len och för­sök­te lis­ta ut hur han skul­le fort­sät­ta för att kom­ma till öde­hu­set. Ef­ter li­te le­tan­de hit­ta­de han en väl upp­tram­pad stig som gick i öst­lig rikt­ning. Han chan­sa­de och hop­pa­des att den skul­le le­da ho­nom rätt.

På av­stånd hör­de han lju­det av en mo­tor­cy­kel el­ler kanske en fyr­hju­ling. Det ver­ka­de va­ra ett van­ligt for­don på ön. Han jog­ga­de fram på sti­gen och svet­ten rann ner­för ryg­gen på ho­nom. Vär­me­böl­jan ver­ka­de ald­rig ta slut. Sti­gen de­la­de på sig ef­ter någ­ra hund­ra me­ter och han tve­ka­de.

Det var omöj­ligt att ve­ta vil­ken som var den rät­ta med ut­gångs­punkt från kar­tan i mo­bi­len.

Han chan­sa­de och sprang vi­da­re på sti­gen som gick till hö­ger. Pul­sen slog allt snab­ba­re när han öka­de tak­ten. Han ha­de va­rit arg på Jes­si­ca. Hon ha­de gått bakom ryg­gen på ho­nom men han vil­le in­te att hon skul­le rå­ka il­la ut. Jo­nas påstod att Ste­fan över­va­kat hen­ne un­der en läng­re tid. Be­va­kat hen­nes mins­ta rö­rel­se för att för­be­re­da sin at­tack. Vad hand­la­de det om egent­li­gen? Vad var han ute ef­ter? Ha­de Jes­si­ca re­tat upp ho­nom på nå­got sätt? Det var myc­ket i den här ut­red­ning­en som var oklart och hon ha­de själv bi­dra­git till att öka för­vir­ring­en. Hon ha­de lju­git ho­nom rakt upp i an­sik­tet.

Fanns det fler hem­lig­he­ter som hon in­te vil­le av­slö­ja?

Mat­hi­as fort­sat­te springa på sti­gen. Han blev allt­mer oro­lig. Hur långt kun­de det va­ra? Han kun­de in­te se skym­ten av nå­got gam­malt hus. Sko­gen såg li­ka­dan ut i al­la rikt­ning­ar. Ha­de han valt fel väg? Han sprang någ­ra hund­ra me­ter till och kom fram till vi­ken där de ha­de hit­tat Lin­da.

”Sa­tan”, suc­ka­de han och sjönk ner på en sten.

Han mås­te häm­ta an­dan. Det var en frid­full plats. Klip­pan, ha­vet och ho­ri­son­ten. Någ­ra frakt­bå­tar gled för­bi ute i far­le­den. En an­nan dag, i ett an­nat liv, ha­de han kas­tat av sig klä­der­na och hop­pat i vatt­net. Sim­mat ut i de sval­kan­de vå­gor­na. Lagt sig på klip­pan och lå­tit so­lens strå­lar tor­ka hans fuk­ti­ga hud. Men in­te idag.

Han res­te sig upp och bör­ja­de springa till­ba­ka på sti­gen sam­ma väg som han kom. Han mås­te för­sö­ka hit­ta Ste­fan in­nan Jes­si­ca rå­ka­de il­la ut. Tänk om Jo­nas ha­de rätt. En plöts­lig käns­la av att nå­got var väl­digt fel grep tag i ho­nom.

KA­PI­TEL 52

Ste­fan klev av fyr­hju­ling­en och ma­na­de på Mi­kael att gå in i öde­hu­set. Han ha­de hit­tat ho­nom i sof­fan i präst­går­den med en flas­ka whis­ky i han­den. Frun och bar­nen ha­de åkt iväg till svär­för­äld­rar­na och läm­nat ho­nom en­sam. Ste­fan fick slä­pa ut ho­nom till fyr­hju­ling­en. De ha­de kört en gen­väg ge­nom sko­gen till Bål­stoc­ken.

”Vad fan gör vi här?” sludd­ra­de Mi­kael och såg upp på det för­fall­na hu­set. ”Kom nu ba­ra”, sa Ste­fan.

”Jag för­kla­rar se­dan. Ta på dig den här.” Han räck­te över en vit präst­kra­ge och en svart skjor­ta. ”Vad fan ska jag med den där till?”

”Gör ba­ra som jag sä­ger så blir all­ting bra.”

Fort­sätt­ning föl­jer.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.