Lis Hellström Sveningson:
Verkliga toppar saknas, men den kollektiva bärkraften och spelglädjen är stark i såväl tjôtnumren som enskilda kupletter.
Allvaret skymtar i en hyllning till Greta Thunberg
Omdaningen av Mölndals centrum har under flera år levererat tacksamt material till Mölndalsrevyn. På stilenligt lokalrevymanér har såväl byggprojekt som ansvariga beslutsfattare gisslats.
I dag ståtar hela rasket under namnet Mölndals innerstad. Och att Mölndal som helhet stolt betonar ordet stad – inte kommun – undgår ingen som ser årets revy ”Skrattehöjning”.
Stadsmiljön har fortfarande problem, logistiken i parkeringshuset vid den nya gallerian, till exempel, men Mölndalsrevyn flyttar nu in i maktens korridorer.
Den sedvanliga ramhandlingen, hopsnickrad av regissörerna Kent Vickell och Daniel Pawholm, utspelas i kommunhusets reception. Där lastas uppgifter och ansvar i en aldrig sinande ström på den arma receptionisten. Hon får en flink och träffsäker gestaltning av Manda Strid Bomander, ett av årets nytillskott i ensemblen. En verklig motor, som både kan sjunga och spela också, ett bra exempel på hur Mölndalsrevyn lyckas locka och förvalta nya förmågor. Och para dem med veteranerna. De stabila klipporna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson sprudlar fortfarande, efter mer än 20 år på revyscenen, av energi och spelglädje. De två svarar också för årets bästa nummer, ”Börja röka”. Det blir en dråplig konversation med överraskande snärtar och absurda djup.
”Skrattehöjning” blandar lokala bekymmer med vildsvin i Balltorp, vattenläcka i Kållered och den sparkade kommundirektörens fallskärm (1,8 miljoner kronor) med allmänt smågnat om disk i personalrum, konsten att råna med swish och elsparkcyklarnas framfart. Vidare utblickar ger främst årskavalkaden där allvaret också skymtar i en hyllning till Greta Thunberg. Mest politisk är ”Visa i skymningen”, där Elisabeth Petersson rakt och vasst förvaltar motiv från Sölvesborg.
Verkliga toppar saknas, men den kollektiva bärkraften och spelglädjen är stark i såväl tjôtnumren som enskilda kupletter och sprakande ensembleutbrott. Och visst håller torrsimmarna i Åbybadet en vända till. Aktörerna är kvicka och säkra i bytena och orkestern, som sitter i receptionen, håller ångan uppe. Scenografin är föredömligt enkel med projektioner av miljöer och pressklipp som påpassligt stöd.
Premiärkvällen tappar flera nummer energin på slutet, poängen rinner ur. Det är synd, men som helhet är ”Skrattehöjning” en småputtrig men aldrig tråkig kväll.