Kommersiella företag gör adoptioner till handel med barn
Dagens kommersialiserade adoptionsverksamhet omsätter miljoner i länder präglade av ojämn resursfördelning, hög korruption och svag rättssäkerhet för kvinnor, barn och etniska minoriteter.
I takt med att fler oegentligheter kommer till ytan börjar fler adopterade ställa krav på granskning av både dåtidens och dagens adoptioner. Kraven ställs paradoxalt nog med stöd av samma fördrag som adoptionsförmedlingarna lutar sig mot – barnkonventionen. Sedan årsskiftet är den lag i Sverige och nu måste vi börja verka för att förhindra handel med barn på riktigt, skriver Maria Fredriksson, adoptionsdebattör.
Från och med den 1 januari i år är barnkonventionen lag i Sverige. Barnkonventionen antogs 1989 och trädde i kraft året efter. Sverige var ett av de första länderna att ratificera den och under flera år har olika krafter verkat för att den ska upphöjas till svensk lag. Nu är detta verklighet.
Barnkonventionen slår fast barns rätt att registreras vid födseln. Vidare har barn rätt att så långt det går ges kännedom om sitt ursprung och vårdas av sina föräldrar. Konventionsstaten förbinder sig att respektera barnets rätt till identitet och vid berövande ska den ge lämpligt stöd att snabbt återupprätta barnets identitet. Därtill ska konventionsstaten vidta alla åtgärder för att förhindra handel med barn, oavsett syfte och form.
Den svenska adoptionsorganisationen Adoptionscentrum, som är världens näst största och en av världens äldsta, är en av de aktörer som länge drivit frågan om barnkonventionen som lag under parollen ”Barns rätt till familj” och internationell adoption har sedan det formaliserats motiverats med liknande altruistiska slagord.
Kritik har tystats
Adoptioner betraktas av många som välgörenhetsprojekt och både intresse för ursprung och adoptionskritik möts inte sällan med anklagelser om otacksamhet, något som har tystat många. Kritiken handlar både om adoptionsförfarandet och om hur stödet efter adoptionen ser ut. Endast ett fåtal har öppet gått ut med sin kritik och har mötts av ilska från både adoptionsorganisationer, adopterade och en indignerad allmänhet.
Nu är många adopterade vuxna och allt fler kritiska röster höjs både gällande adoptionsförfarandet och gällande behovet av postadoptionsservice, det vill säga insatser för adopterade efter adoptionen. Det är ett statistiskt faktum att adopterade är överrepresenterade i statistik över psykisk ohälsa.
Det är även ett faktum att det saknas regelbunden uppföljning av hur det går för adopterade och därför saknas adekvat stöd för de adopterade.
Oetiska adoptioner inte ovanligt
Vidare framkommer ofta oegentligheter när adopterade söker sina rötter. Det handlar om allt ifrån mindre felaktigheter till rena fabriceringar. Inte sällan saknas medgivande från förstaföräldrarna; underskrifter visar sig ha förfalskats eller pressats fram. Ibland är det släktingar som lämnat bort barnet mot föräldrarnas vilja och vetskap. En del adopterade upptäcker att de antingen fortfarande är skrivna i landet, medan andra aldrig verkar ha existerat.
Oetiska och illegala adoptioner har förekommit i stor skala i många av de länder varifrån svenskar adopterar. Det kanske mest kända exemplet är Chile. Det borde inte ha kommit som en chock. Parallellt med adoptionsförmedlingen flydde tusentals chilenare från Pinochetregimen och många av dem kom till Sverige. Trots att Chile var en ökänd diktatur där regimkritiker och etniska minoriteter förföljdes pågick adoptionsförmedling obehindrat med hänvisning till att landets lagar följdes, vilket är samma svar som levereras i dag när adoptionsorganisationen Adoptionscentrum ställs mot väggen ifråga om Chile-adoptionerna.
I takt med att fler oegentligheter kommer till ytan börjar fler adopterade ställa krav på granskning av både dåtidens och dagens adoptioner och kraven ställs paradoxalt nog med stöd av samma konvention som adoptionsförmedlingarna lutar sig mot.
Nu när barnkonventionen blivit lag i Sverige är vi många som undrar vilket genomslag den kommer att få och ifråga om adoption ska det bli intressant på vilket sätt den kommer att tolkas och tillämpas med tanke på att både adoptionsförespråkare och adoptionskritiker använder sig av dess artiklar.
Upprätta en statlig förmedling
Min förhoppning är att konventionen kommer att agera juridiskt stöd för nödvändiga förändringar i dagens adoptionspraktik, samt för upprättande av adekvat stöd för adopterade såväl barn som vuxna. Adoptionshantering ska vila på staten, inte privata aktörer och föreningar och inte lämna utrymme för en förenklad retorik om att adoption är en ”win-win-situation”.
Jag vill alltså se ett upprättande av en statlig postadoptionsservice för både adopterade barn och vuxna som inbegriper allt från samtalsstöd, fortbildning, språkkurser, sökande efter rötter och återresor. Det ska ligga på staten för geografisk likvärdighet.
Som konventionsland bör Sverige respektera de artiklar som värnar barns rätt till ursprung, identitet och aktivt verka för att förhindra handel med barn och då krävs det förståelse för och erkännande av konsekvenserna av det moderna adoptionsförfarandet.
Slutligen hoppas jag att detta kan leda till ett förstatligande av adoptionsförmedlingen så att den återförs till en statlig myndighet för ökad transparens och minskad risk för korruption. Dagens adoptionsverksamhet omsätter miljoner i länder präglade av ojämn resursfördelning, hög korruption och svag rättssäkerhet för kvinnor, barn och etniska minoriteter. Konventionsländer ska aktivt förhindra handel med barn, oavsett syfte och form och då är förstatligande det minsta man kan begära.
Barn kan inte föra sin egen talan och barn i adoptionskarusellen är särskilt utsatta.
Därför talar vi vuxna adopterade för de barn vi en gång var och de barn som adopteras i dag och i framtiden.
”
Ibland har det varit släktingar som lämnat bort barnet mot föräldrarnas vilja och vetskap. En del adopterade upptäcker att de antingen fortfarande är skrivna i landet, medan andra aldrig verkar ha existerat.