Vem är nazist när alla är nazister?

Den 11 december i fjol skrev Erika Bjerström, mångårig utrikeskorrespondent på SVT, en analys med anledning av klimattoppmötet i Madrid där den svenska aktivisten Greta Thunberg medverkade. Bjerström delade sin artikel på Twitter och konstaterade: ”Greta talar om folket mot de styrande. Hon låter alltmer som en vänsterpopulist. Jag tror klimataktivisterna måste bredda sitt budskap om de ska nå ut till fler.”

En storm i ett Twitterglas följde. Nyligen meddelade Bjerström att: ”På SVT gör vi en granskande analys av en av världens mäktigaste opinionsbildare Greta Thunberg, av hennes retoriska förflyttning. På Twitter anklagas jag, efter 37 år som folkbildande miljöjournalist, vara nazist, klimatförnekare, köpt av oljebolagen. Ovärdigt. Hej då Twitter.”

Det Bjerström utsatts för är symptomatiskt. Det illustrerar den glidning som kategoriserar inte bara åsikter, utan också människor, som ”kontroversiella” eller ”radikala”. Eller, som i Bjerströms fall, som ”nazist” eller ”klimatförnekare”. I stället för att rikta saklig och välgrundad kritik mot själva slutsatserna eller argumenten syftar etiketteringen till att undergräva meningsmotståndarens trovärdighet och därigenom undantränga avvikande uppfattningar från det offentliga samtalet.

Ibland resulterar det i att människor verkligen tystnar. Det är i sig problematiskt. Ju fler som tystnar desto mer kommer taktiken att användas, vilket i sin tur kommer att leda till en alltmer likriktad och fördummande debatt. I ett samhälle där rädslan för att tycka fel - och stämplas som avvikare - övervinner viljan att tänka fritt behövs ingen lagstadgad censur, där vinner ofriheten på walkover.

”

Vad återstår i mötet med de riktiga nazisterna när orden tömts på sitt innehåll?

Men lika allvarligt är det som händer med de missbrukade orden. Det förekommer allt oftare att ord som ”nazist”, ”fascist” eller anspelningar på Förintelsen används som skällsord i syfte att smutskasta och misstänkliggöra meningsmotståndare. Varje gång det sker trivialiseras och urvattnas några av historiens mest avskyvärda brott. För vad återstår i mötet med de riktiga nazisterna när orden tömts på sitt innehåll? Kommer vi ens att kunna särskilja en ”nazist” från en nazist?

Ord är i sig inte farliga, men ord är bärare av tankar och som sådana kan de sannerligen skada. Det är därför totalitära regimer alltid fruktat dem. Men vad är ett ord värt när dess innebörd tänjts så kraftigt att det kan inkludera i princip allt?

Hätskheten i samtidsdebatten handlar inte så mycket om att människor hyser mer extrema åsikter nu än tidigare. Inte heller om den spridning som åsikter i dag får tack vare sociala medier. Det upphetsade och grälsjuka tonläget beror snarare på bristande argumentationsförmåga och lättja.

De som misstänkliggör sina meningsmotståndare genom att försöka kringskära deras yttrandefrihet må vinna ett och annat slag på Twitter, men kriget om det fria ordet vinner de aldrig. Människor kan aldrig tystas i längden.