Modeskaparen Diana Orving vill låta konsten ta större plats
Av tyg gör hon både kläder och tavlor och på catwalken har ett balettkompani dansat fram i hennes skapelser. Diana Orving är den självlärda designern som känner sig fri att blanda mode och konst efter eget huvud.
Innanför en liten dörr på en bakgård på Södermalm i Stockholm döljer sig ateljén. Här skapar Diana Orving sin nästa kollektion, men också de textila konstverk som hon kommer att ställa ut på Nordiska Galleriet och på Sven-Harrys konsthall till våren. Det senaste halvåret har hon dock mest suttit i en annan, större ateljé och arbetat med enorma konstdraperier som ska hänga på Tommy Myllymäkis och Svenska Brasseriers ännu inte öppnade restaurang på Biskopsudden.
– Jag har haft så roligt med det projektet, säger hon. Att få jobba med någonting så fritt konstnärligt, i ett så pass stort format under så pass lång tid. Det har varit underbart.
Hon betraktar sitt arbete som konstnärligt skapande, även i fråga om sina kläder. Som modeskapare förhåller hon sig till textilierna som en konstnär till sitt arbetsmaterial – hon draperar tygerna direkt på kroppen efter ett eget system som bygger på rörelse både i kroppen och i de svepande tygerna. Hon beskriver plaggen som ”omfamnande”, inte ”bestraffande”.
Hennes stil uppmärksammas alltmer i modevärlden och 2017 fick hon utmärkelsen årets designer av tidningen Elle. Juryn talade om ”ett unikt, artistiskt uttryck och en enastående känsla för smarta snitt och sinnrika konstruktioner”.
Då hade Diana Orving redan designat och sålt sina plagg i nästan 20 år. Hon började som 15-åring att sy och i liten skala sälja på kommission i mindre modebutiker. Att börja skapa var ingen avlägsen tanke. Hemmet var konstnärligt, pappa var arkitekt och symaskinen stod redan där eftersom mamma var textilkonstnär.
När hon flyttade hemifrån blev klädskapandet ett sätt att försörja sig. 22 år gammal gjorde hon sin första kollektion och tog steget till att börja producera på fabrik. Det blev aldrig av att söka någon designutbildning, hon har lärt sig yrket genom de tusentals plagg hon har gjort.
Blir man lite friare i tanken och uttrycket av att hoppa över traditionella utbildningar?
– Nu i efterhand kan jag tycka att, gud vad synd att jag inte gav mig själv några år att utvecklas och lära mig en massa tekniker och inte oroa mig för pengar under tiden. Det är ju superlyxigt att gå en utbildning. Men jag tror att det var ganska bra att det blev så här. Jag kände mig mycket mer mogen när jag var 17–18 år än jag gör nu.
Det är en tuff bransch och den svenska marknaden är liten. Att kändisar och kungligheter syns i hennes kläder har i sammanhanget liten betydelse. Det krävs ett starkt engagemang, en nyfikenhet och ett inre driv för att lyckas, menar Diana. Om nu ”lyckas” är rätt ord.
– Jag vet inte om jag har den synen på mig själv och det jag gör, att jag har lyckats. Det är en pågående kamp hela tiden. Jag har inte knäckt koden för hur det ska gå ihop, haha.
Kunderna kallar hon ”kulturtanter mellan 15 och 85”, de har känsla för kvalitet och förstår att ett välgjort plagg inte kan kosta bara några hundralappar. Men i gengäld håller de länge.
– Jag har återkommande kunder som bär kappor som jag gjorde för tio år sedan. Mina plagg är ganska tidlösa, de blir inte daterade bara för att det har gått några år.
Hon har alltid tyckt om att väva in andra konstnärliga utryck som scenkonst, dans och performance, för att bygga världar runt sitt modeskapande. Ett exempel är en uppmärksammad modevisning för några år sedan på Moderna museet med dansare från operan och i koreografi av Alexander Ekman.
Blickar Diana Orving framåt ser hon gärna att den textila konsten fortsätter ta plats i hennes skapande.
– Jag blir alltmer intresserad av att jobba i friare format än i kläder, med textila skulpturer och textil konst, att arbeta rumsligt – alltså förhålla mig till rummet i stället för till kroppen, säger hon.
– Jag känner att jag utvecklas snabbt och… ja, det är dit jag är på väg nu.