Taxiresa genom hjärnvindlingarna
Världens gång: En äkta Londontaxichaufför ägnar sig inte åt något så trivialt som att köra på gps. Johan Nilsson förundras över människans förmåga att bygga om hjärnan.
Taxichauffören som körde oss från St Pancras-stationen i London bar en färgglad stickad mössa och var så kortväxt att jag undrade om hon skulle nå ner till pedalerna. Det tog bara några minuter innan hon bad om ursäkt för brexit.
Det var hon inte ensam om under våra veckor i London men det var inte det som fick mig att le där i taxin.
Den adress vi angav var en obetydlig tvärgata i Stoke Newington i norra delen av stan, långt från huvudstråken. Men hon styrde genast ut i den livliga trafiken, utan att tveka eller titta på kartan.
För att få köra klassisk svart Londontaxi måste man än idag lära sig samtliga 60 000 gator i staden utantill. Aspiranterna brukar behöva plugga i mellan två och fyra år innan de klarar testet – det är alltså jämförbart med en universitetsutbildning.
Tack vare denna massiva inlärning skiljer sig hjärnorna hos Londons taxichaufförer från din och min hjärna. Deras hippocampus, där den rumsliga orienteringsförmågan sitter, är mycket större än vår. Chaufförerna har helt enkelt byggt om sina hjärnor, precis som en elitidrottare bygger om sin kropp.
Det vore förstås enkelt att installera GPS i Londons taxibilar. Men vad händer då med stoltheten över ett väl utfört arbete? Att följa instruktionerna från den tonlösa GPS-rösten kan vem som helst göra. Att plugga in 60 000 gator är däremot en prestation som förtjänar respekt.
På 1800-talet började maskiner befria människan från det tyngsta arbetet. Samtidigt växte det fram en stark tro på att maskinerna även skulle befria oss i andligt hänseende.
Oscar Wilde skrev till exempel 1891 att maskinerna i framtiden skulle ”utföra allt nödvändigt och otrevligt arbete medan mänskligheten roar sig eller njuter av kultiverade nöjen – eller tillverkar vackra ting eller läser goda böcker eller helt enkelt betraktar världen med beundran och förtjusning”.
Den globala medelklassen är idag mycket riktigt befriad från hårt fysiskt arbete. Så är vi lyckliga? När vi skrollar i våra flöden timme efter timme, betraktar vi då världen med beundran och förtjusning?
Vår taxichaufför var uppväxt i London men hade rötter i Skottland. Om Skottland blev självständigt skulle hon flytta dit upp, sa hon, för att komma in i EU igen.
När hon kom till vår gata gjorde hon ett misstag som en GPS inte skulle ha gjort. Hon svängde åt det håll där husnumren gick uppåt i stället för åt andra hållet, där de gick nedåt. Den extra svängen förlängde säkert resan med två, tre minuter.
Den mänskliga faktorn. Jag kände mig tacksam över den.
Fotnot: Citatet av Oscar Wilde är hämtat ur ”Människans skäl under socialismen” och är översatt av Elisabeth Mansén.