Syster Agatha är den verkliga stjärnan i nya Dracula
Dracula Netflix (3 avsnitt)
Av: Steven Moffat och Mark Gatiss Med: Claes Bang, Dolly Wells, Corrina Wilson mfl. Premiär: 4 januari.
Efter triumfen med sin tolkning av ikonen ”Sherlock Holmes” har nu Steven Moffat och Mark Gatiss gått vidare till en annan klassisk figur: Bram Stokers ”Dracula”.
I tre långfilmslånga avsnitt, som först med viss uppståndelse visades på brittiska BBC och nu finns på Netflix, ger man greven en liknande behandling.
Grundstoryn finns kvar, alla kommer att känna igen sig bland vassa gaddar, blottade strupar och i det skräckinjagade slottet. Men Moffat och Gatiss har förstås gett sig själva tämligen gott om rörelseutrymme.
Juristen Jonathan Harker anländer som sig bör till Draculas borg och möter sitt bokstavligt talat bleka öde. Fast i den här versionen är det den utdragna kampen mellan nunnan Agatha (Van Helsing) och greve Dracula som är det som engagerar.
Danske Claes Bang, känd från Ruben Östlunds ”The square”, gör ett bra jobb i rollen som Dracula, men det är Dolly Wells i rollen som syster Agatha som är den verkliga stjärnan. Så slipper hon också såväl vampyrens vrålande och viftande som hans lätt ansträngda repliker i stil med ”Jag har alltid sagt att man är vad man äter.”
I stället kan Wells ägna sig åt stillsam coolhet och en stram ”stiff upper lip” även när hon har Draculas tveksamma andedräkt på noslängds avstånd. Agatha är nunnan som tvivlar i tron men är desto mer intresserad av vampyrer, odöda och allsköns oknytt. Hon är dessutom imponerande orädd när hon möter ondskans olika former med torr humor och välslipade sarkasmer.
När Agatha första gången konfronterar Dracula, eller om man så vill Djävulen själv, får hon honom att framstå som en jobbig snubbe som inte blir insläppt på klubben och blir tillsagd att ”ta ett varv”. Att det sedan ändå vankas blodbad är förstås oundvikligt.
Alla som tolkar Dracula tycks vara tvungna att förhålla sig till original-Draculan Christopher Lee, så även här. Serien innehåller gott om passningar till såväl tidigare Dracula-filmer som diverse skräckklassiker. Dessutom petar man in en snygg liten Sherlock-blinkning när en ”detektiv i London” fladdrar förbi i en bisats.
Som vanligt är det det icke visade som är läskigast. Så fort det börja krypa upp odöda ur greve Draculas hemmasnickrade Shurgaard-lådor blir det lite för mycket splatter-slapstick och Hotell Gasten av alltihop.
I andra delen fortsätter blodsprutandet när Dracula, precis som i boken, tar ett fartyg till England i jakt på nya, friska blodgrupper. Ute på havet styrs storyn mot en slags gore-version av ett klassiskt whodunit-upplägg.
Längre än så ska vi inte gå, jag vill inte avslöja mer av den brittiska duons Dracula, men kan lova att den har ett par lika eleganta som tvära kast. Alltså för den som inte blir illamående av allt blod och som visar överseende med de halvkassa pappaskämt som greven spottar ur sig mellan tuggorna.
Utan de fnissiga nödutgångarna skulle Dracula kunna bli isande aktuell. Otäck på riktigt.
Smart, snygg och (ibland fånigt) underhållande är mitt kortfattade omdöme. Men jag undrar om det vore möjligt att berätta historien om Dracula på ett rakt igenom kolsvart vis? Utan att som traditionen bjuder addera översaltad humor till alla dessa skålpund av slaktat kött?
Jag tror det skulle kunna bli väldigt bra. Utan de fnissiga nödutgångarna skulle Dracula kunna bli isande aktuell. Otäck på riktigt.