I mördarens skugga

Del 43 av 44.

Stefan har tagit med sig en intet ont anande Mikael till ödehuset – för att han ska viga Jessica och Stefan. Men när de väl kommer fram har Jessica lyckats smita. Stefan hittar henne i skogen och försöker våldta henne, men hon lyckas slå sig fri. Samtidigt har Mathias tagit sig till ödehuset där han träffar Mikael.

Men var är Jessica?” ”Jag vet inte. Men jag skulle tro att hon är på väg hem till mejeriet. Jag försökte hindra Stefan men han smet iväg på fyrhjulingen. Hon har inte en chans att komma undan.” ”Helvete!” utbrast Mathias. ”Den jäveln lurade oss.” ”Jag gjorde vad jag kunde för att hindra honom. Han hade en kniv. Vi började brottas. Jag stack honom i kinden med en glasbit men han bara fortsatte som en maskin.” ”Vi måste stoppa honom.” Mikael skakade på huvudet. ”Du kan aldrig springa ikapp honom. Han har den där fyrhjulingen.” Mathias tog fram mobiltelefonen men det var för dålig täckning för att han skulle kunna ringa till stationen i Västervik. Han drog handen över det snaggade håret. Försökte komma på något som han kunde göra för att hjälpa Jessica. ”Det verkar som det är Stefan som ligger bakom all skit som hänt på ön den senaste tiden”, sa han. ”Vi följde hans minsta vink. Som om han höll fram en kasperdocka inför en hög med småungar.” ”Ska det där föreställa en ursäkt för att ni har sabbat mitt äktenskap?” Mathias ryckte på axlarna. ”Nej, egentligen inte. Om ni inte varit så jäkla hemlighetsfulla från första början hade vi kanske kommit vidare med utredningen. Men det går inte att ändra på nu. Det som har hänt har hänt. Det är för sent att vrida tillbaka klockan.” ”Jag antar att jag förtjänade det. Jag ljög för Anna och barnen. Jag får ta konsekvenserna.” ”Vilken väg tog han när han åkte?” ”Stigen bort över ängen. Det går inte att missa.” ”Jag måste försöka springa ifatt honom. Jag kan inte sitta här och vänta.” ”Okej, jag följer med dig. Om vi är två är det lättare att övermanna honom.” ”Nej, det är bättre att du ringer till polisstationen i Västervik. Skicka förstärkning till mejeriet. Det måste finnas något högt berg i närheten som du kan klättra upp på för att få täckning.” Mikael såg inte helt nöjd ut med uppdraget men han protesterade inte. De lämnade det gamla ödehuset och delade på sig. Mathias började springa på stigen mot mejeriet. Han sprang allt vad han orkade genom skogen. Chansen att han skulle hinna fram i tid för att stoppa Stefan var minimal men han var tvungen att försöka. Han hämtade kraft från ilskan som han kände över alla misstag som de hade gjort under utredningens gång. De hade trillat ner i varje liten fälla som Stefan gillrat åt dem. Följt efter som lydiga hundar som fått ett köttben kastat till sig. Han sprang med ett pumpande ursinne. Om Jessica dog skulle han aldrig förlåta sig själv. Han hade varit arg på henne för att hon gått bakom ryggen på honom. Men han hade betett sig som ett svin när han läckt bilden på henne och Mikael till pressen. Det minsta han kunde göra var att försöka rädda henne. Han kom fram till en brant uppförsbacke och tog i lite extra för att komma upp till krönet. En fyrhjuling låg med hjulen upp i luften inne bland träden. Han stannade upp och försökte förstå vad som hade hänt. Vid sidan av stigen låg Jessicas trasiga klänning. Marken var täckt av blodfläckar. Det var en fördjupning i mossan som om någon hade legat där. Men vart hade de tagit vägen? Var det redan försent? Hade Stefan redan dödat henne? En blodig sten låg intill klänningen och en strimma av hopp tändes inom honom. Stefan hade haft en kniv. Han behövde inte använda en sten för att försvara sig. Kanske hade Jessica slagit till honom och lyckats smita. Han vågade inte hoppas för mycket, men började springa igen. Än var det kanske inte för sent.

KAPITEL 55

Jessica tryckte upp en lång gren med en klyka i armhålan och använde den som krycka. Hon höll upp den skadade foten i luften och tog sig framåt med en förvånansvärd hastighet. Även om hon lyckats slå ut Stefan ville hon komma i säkerhet så snabbt som möjligt. Hela dagen hade varit som en enda lång surrealistisk mardröm men snart var den över. Hon tänkte på hur upprymd och glad hon hade varit när hon åkt iväg i Stefans vita och röda Chevrolet tidigare samma dag. Full av livslust och redo att njuta av sommaren efter alla vedermödor med mordutredningen. Hon hade varit säker på att Jonas var mördaren och att Mathias och de andra i utredningsgruppen skulle lösa fallet. Men det hade varit ännu en av Stefans charader. Han hade lurat dem att jaga efter en skugga och hon hade självmant följt med till sin egen undergång. Utan att ana att något var fel. Varför var människan så lättlurad, tänkte hon. Ibland var det som om hjärnan valde sina egna vägar för att hitta svar som kändes enkla och bekväma. Vem ville tro att en gammal vän var en galen mördare? Det var lättare att acceptera att en lite udda och annorlunda figur som Jonas var den skyldige. Någon som inte passade in i det sociala mönstret. Någon som inte tillhörde gruppen. Stefan hade alltid varit en glad skit. Någon som man gillade att ha med på fester. Som reflexmässigt slängde ur sig skämt som fick andra att känna sig avslappnade och trygga. Jonas var hans direkta motsats. Den tysta och blyga typen som fick stämningen att sjunka under fryspunkten bara genom sin blotta närvaro. Som om han utsöndrade en giftig gas. Jessica trodde att hon var en bra människokännare. Att hon såg bortom den ytliga fasaden. Men hon hade varit precis lika lättlurad som de andra i utredningsgruppen. Hon hade inte haft några misstankar mot Stefan. Det var först när hon klev innanför dörren till ödehuset som hon började ana oråd. Men inte ens då kunde hon föreställa sig vidden av galenskapen. Inte ens då anade hon att Stefan var mördaren som de hade försökt fånga i över en veckas tid. Han hade vilselett henne ända in i det sista. Hur blir man en sådan människa? Vilka förutsättningar krävs för att odla fram ett sådant hat? Vilken roll hade Stefans mamma spelat för att forma hans komplexa personlighet? Varför hade han aldrig flyttat hemifrån? Alla barn behöver revoltera och slå sig fria. Skapa sig något eget och bygga upp en identitet som är självständig från föräldrarnas önskemål och förväntningar. Jessica tänkte på sin egen uppväxt. Hon hade flyttat hemifrån så snabbt hon bara kunde. Hon hade aldrig känt sig älskad eller efterlängtad. Hon var som en störande detalj i bakgrunden på en av Larrys tavlor. Alltid närvarande och omöjlig att sudda ut. Man väljer inte sina föräldrar men om man ska utvecklas som människa måste man lära sig att hantera deras eventuella tillkortakommanden, tänkte Jessica. Annars fick rötan näring och hotade att äta upp själen inifrån. Mörkret måste pysa över och få utlopp om man inte ska förgås. I Stefans fall blev det kvinnorna som ratat honom som blev måltavlor för hans hat. Fadern hade övergivit familjen när han var ett litet barn. Han levde hela sitt liv i skuggan av sin mamma. I sjukligt beroende. Kanske hade hans liv utvecklats på ett helt annat sätt om han hittat en tjej och flyttat från Mörkö. Långt bort från mammans översyn och inverkan. Jessica var genomblöt av svett när hon haltade fram på stigen. Det värkte i hela kroppen men hon vägrade slå av på takten. Ett steg i taget närmade hon sig målet. Hon tänkte ringa till Mathias och berätta allt om Stefan. Hon kämpade vidare och efter ytterligare tjugo minuter kunde hon ana mejeriets konturer bakom trädens raka stammar. Det var bara några hundra meter kvar när hon plötsligt hörde något bakom sig. Hon kastade en blick över axeln och fick syn på Stefan som kom springande med en lång påk i handen. Han svingade den över huvudet och skrek ett avgrundsvrål. Hon försökte hoppa fram ännu snabbare med kryckan. Men han kom närmare och närmare. Hon skulle aldrig hinna fram till mejeriet. Hon slängde ifrån sig kryckan. Försökte springa med den skadade foten men smärtan var obeskrivlig. Hon tvingade sig själv att fortsätta. Varje gång hon satte ner den skadade foten sköt det blixtar upp genom benet. ”Sluta inte springa”, manade hon på sig själv. ”Är du så vek att du ger efter för lite smärta? Kom igen nu. Fortsätt, ditt värdelösa as.” Hon kämpade sig hela vägen fram till den lilla parkeringen framför mejeriet men nu kunde hon höra hans flåsande andetag bakom sig. Hon vände sig om och såg in i Stefans sargade ansikte. ”Du kommer inte undan!” skrek han. ”Jag kommer och tar dig!” Med sina sista krafter kastade hon sig fram mot trappan och greppade ålljustret som stod lutat mot väggen. Med en enda svingande rörelse vände hon sig om mot Stefan som kom framstörtande. Han hade ingen chans att stanna. Ålljustrets vassa spetsar trängde in i hans strupe. Det hördes ett gurglande läte och han sjönk ner på knä. Blodet rann ut från såret i halsen och ner över bröstkorgen. ”Jag kommer och tar dig”, kraxade han. Han föll ner på marken. Det ryckte lite i kroppen innan han blev stilla. Jessica skakade av utmattning och lättnad. Det var äntligen över. Han var död. Hon låg kvar på trappan. Oförmögen att resa på sig. Chocken över Stefans brutala död sköljde över henne. Om och om igen såg hon framför sig hur han spetsades på ålljustret. Blodet som vällde fram. Den förvånade minen och det totala utslocknandet. Dörren in till mejeriet öppnades och Larry kom ut på trappan. ”Vad i helvete”, utbrast han. ”Herre jävlar. Vad har hänt här?” ”Ring polisen”, flämtade Jessica. ”Ring efter hjälp.” Larry böjde sig ner och lyfte upp henne i famnen som om hon var lätt som en fjäder. ”Lilla stumpan”, sa han. ”Den här gången har du allt ställt till det för dig mer än vanligt.”

KAPITEL 56 Måndag 22 juli

Jessica lyfte ut ölbacken ur bagageutrymmet på bilen. Det hade gått en vecka sedan den slutgiltiga uppgörelsen med Stefan och hon haltade fortfarande lite med foten. Inget var brutet men hon hade stukat den rejält. Detaljerna i mordutredningen började falla på plats och med hjälp av Jonas vittnesmål kunde de fylla i de sista luckorna. Det var Stefan som låg bakom alla hemska händelser på ön den senaste tiden. Morden, sabotagen mot badplatserna och skogsbranden. När de undersökte hans bostad hittade de en hög med svarta anteckningsböcker där han noterat offrens dagliga rutiner. Det fanns en speciell bok bara för Jessica och nu förstod hon varför hon hade känt sig iakttagen under en längre tid. De fick också fram hans DNA från fimpen som Jessica hittat i fyren. Mordet på Sofia var startpunkten, den svarta kärnan, som börjat gro inom honom och som slagit ut i full blom många år senare. Jessica hade vaga minnen från festen när hon försvann. De hade varit i ödehuset och supit hårt. Sofia var lite yngre än de andra i gänget och ingen tog någon riktig notis om henne när hon försvann från festen. Stefan måste ha följt efter henne och överfallit henne i skogen. Efter Sofias död hade det inte blivit några fler fester i ödehuset för Jessica och de andra tjejerna i gänget. Skamsna och skuldmedvetna hade de undvikit varandra. Inget hade blivit sig likt igen. Stefan hade dödat Sofia, Klara och Linda eftersom de alla hade avvisat honom. Men det var Jessica som han varit ute efter hela tiden. Det var hon som var målet för hans svartsjuka drömmar. Marco hade han skjutit bara för att förvilla polisen. Stefan hade alltid spelat rollen som den skämtsamme och glade festprissen. Men inombords bar han på ett stort mörker. Jessica skulle få stå till svars inför internutredningen för sitt agerande under utredningen men hon kände sig lite skadeglad. Även Mathias hade blivit anmäld för tjänstefel. Det var en privatperson som lämnat in ett klagomål mot honom för ett ingripande mot en husvagn. De satt i skiten båda två men hon trodde att det skulle ordna sig. En prick i tjänstebetyget och sedan skulle de vara tillbaka i vardagen igen. Förhoppningsvis lite klokare. Jessica hade pratat med Mikael på telefon några gånger men han hade varit nedstämd och avvisande. Han hade tagit semester och rest bort från Mörkö för att försöka lappa ihop sin relation med Anna. Men han var inte säker på att det skulle lyckas.

Fortsättning följer.

De hade trillat ner i varje liten fälla som Stefan gillrat åt dem. Följt efter som lydiga hundar som fått ett köttben kastat till sig. Han sprang med ett pumpande ursinne. Om Jessica dog skulle han aldrig förlåta sig själv.