Dot­tern skic­ka­des hem fem gång­er – tog se­dan sitt liv

Göteborgs-Posten - - Sidan -

In­om lop­pet av en vec­ka ha­de Ma­ri­as dot­ter sökt vård på psyka­ku­ten vid fem till­fäl­len – ut­an att bli in­skri­ven. Da­gen ef­ter det fem­te be­sö­ket tog hon sitt eget liv – strax ef­ter att ha pra­tat med sin mam­ma för sista gång­en.

Mel­lan sön­dag och fre­dag sök­te den själv­mords­be­näg­na kvin­nan hjälp på psyka­ku­ten fem gång­er – ut­an att bli in­skri­ven. På lör­da­gen tog hon sitt liv. – Ing­en gjor­de nå­got. De ba­ra skic­ka­de hem hen­ne med me­di­ci­ner, sä­ger hen­nes mam­ma som nu rik­tar skarp kri­tik mot Sahl­grens­kas psy­ki­a­tri.

Lör­da­gen den 21 de­cem­ber tog Ma­ria emot vad som skul­le vi­sa sig bli det sista te­le­fon­sam­ta­let från sin dot­ter i 25-års­ål­dern. – Hon ring­de mig kloc­kan el­va och sa: Mam­ma, det här är det sista du hör från mig. Jag or­kar in­te med det­ta li­dan­de mer, sä­ger hon.

Strax där­ef­ter tog dot­tern sitt eget liv.

I stäl­let för att va­ra tyst om hen­nes histo­ria vill Ma­ria nu be­rät­ta öp­pet för att upp­märk­sam­ma de all­var­li­ga bris­ter som hon har sett in­om psyk­vår­den. Ett be­slut som även öv­ri­ga fa­mil­jen står bakom.

Un­der de se­nas­te två åren ha­de dot­tern många kon­tak­ter med psy­ki­a­trin på Sahl­grens­ka uni­ver­si­tets­sjuk­hu­set. Vid fle­ra till­fäl­len var hon på psyka­ku­ten på Öst­ra sjuk­hu­set. I pe­ri­o­der var hon även in­lagd på en vår­dav­del­ning.

Men en­ligt Ma­ria led­de det in­te till någ­ra be­stå­en­de för­bätt­ring­ar i hen­nes må­en­de – i stäl­let ska allt ha gått åt mot­satt håll. Hon är kri­tisk mot den hjälp och be­mö­tan­de som hen­nes dot­ter fick.

– Det blev ba­ra säm­re och säm­re.

Hon åk­te in och ut, men de lyss­na­de in­te på vad hon egent­li­gen be­höv­de. Hon vil­le själv få te­ra­pi och ut­re­das då hon kän­de att hon ha­de ADHD-sym­tom. Men ing­en gjor­de nå­got. De ba­ra skic­ka­de hem hen­ne med me­di­ci­ner.

Ma­ria be­rät­tar att dot­terns psy­kis­ka pro­blem bör­ja­de när hon gick in i väg­gen ef­ter en sär­skilt tuff pe­ri­od på ar­bets­plat­sen un­der 2018. I sam­band med det av­led även hen­nes ti­di­ga­re pojk­vän.

– Det blev bå­de ut­matt­nings­sym­tom och sorg. Sen ha­de hon pro­blem med adhd. Men det tog så lång tid att ut­re­da. Det var så myc­ket som gjor­de att hon tap­pa­de.

Me­di­ci­ner­na hon fick gjor­de hen­ne fy­siskt lugn, men lug­na­de in­te hen­nes tan­kar, be­rät­tar Ma­ria.

– Hen­nes hjär­na spann ju än­då. Hon kän­de sig knäpp till slut. Hon blev mer ner­dro­gad än fick ener­gi. Hon bor­de in­te ha fått me­di­ci­ner, ut­an sam­tals­te­ra­pi och så­dant som gjor­de att hon själv­läk­te i stäl­let för sub­stan­ser som hon ba­ra blev än­nu kons­ti­ga­re av. Hon för­sök­te att sys­sel­sät­ta sig i om­gång­ar och kom­ma igång med struk­tu­rer och all­ting, men det fun­ka­de in­te på grund av me­di­ci­ne­ring­en.

Hon an­ser att dot­tern även blev di­rekt il­la be­hand­lad av vis­sa an­ställ­da in­om psy­ki­a­trin.

– De kränk­te hen­ne och skrek åt hen­ne. De be­hand­la­de hen­ne nå­got så fruk­tans­värt. Jag har bli­vit vitt­ne till hur de ne­ka­de hen­ne sa­ker som hon be­höv­de för att må bra. När jag bad om en rull­stol så att hon kun­de kom­ma ut i luf­ten och lju­set sa de nej. De sa att hon kun­de gå. Men det kun­de hon in­te. Det finns så många tjäns­te­fel i he­la hen­nes be­hand­ling. Det är fruk­tans­värt.

– Hon ring­de mig of­ta där­i­från. Hon sa att det var hemskt hur de be­hand­la­de hen­ne. Hon sa: jag går ige­nom trau­man var­je gång jag för­sö­ker få hjälp. Så var det he­la ti­den.

Ny­års­da­gen är den dag på året

” Det blev ba­ra säm­re och säm­re. Hon åk­te in och ut, men de lyss­na­de in­te på vad hon egent­li­gen be­höv­de. Hon vil­le själv få te­ra­pi och ut­re­das då hon kän­de att hon ha­de adhd-sym­tom. Men ing­en gjor­de nå­got. De ba­ra skic­ka­de hem hen­ne med me­di­ci­ner.

Ma­ria

då flest män­ni­skor tar sitt eget liv. Då är det näs­tan dub­belt så van­ligt jäm­fört med årets öv­ri­ga da­gar. Det en­ligt Na­tio­nel­la cent­ru­met för su­i­cid­pre­ven­tion (NASP) på Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tet.

El­se-Ma­rie Törn­berg, verk­sam­hets­chef på Su­i­cid­pre­ven­tion i Väst, sä­ger att det in­te finns nå­got en­kelt svar på var­för det ser ut så.

– Frå­gan är väl­digt kom­plex. Jag tror att det finns en kom­bi­na­tion av svar, sä­ger hon och be­rät­tar om hur främst unga per­so­ner kan på­ver­kas starkt av bil­der­na av vad som ver­kar va­ra en per­fekt jul och ny­år i so­ci­a­la me­di­er.

– Vi som är vux­na ser att det finns myc­ket un­der ska­let. I själ­va ver­ket har det kanske grå­tits el­ler grä­lats ef­ter att bil­den ta­gits, men som ung tän­ker man ”var­för är det in­te så bra för mig?”

Hon sä­ger ock­så att al­ko­hol of­ta spe­lar en stor roll.

– I 30 pro­cent av su­i­cid­fal­len är al­ko­hol in­blan­dat. Det hind­rar för­må­gan att sät­ta stopp för im­puls­kon­troll vid ytt­re på­frest­ning. Vi som är i ba­lans kanske tyc­ker att nå­got är ba­ga­tellar­tat, men för nå­gon an­nan kan det va­ra drop­pen som trig­gar igång det.

Hon be­rät­tar att man of­ta pra­tar om su­i­ci­da­la epi­so­der, och att de kling­ar av med ti­den.

– Vå­ra sy­stem or­kar in­te va­ra i det till­stån­det så länge. Man kan tän­ka på att för­ha­la det aku­ta lä­get, dis­tra­he­ra sig, lug­na ner sig el­ler få ut ener­gin. Det kom­mer in­te va­ra för evigt. Sen ska man in­te va­ra en­sam ut­an gär­na pra­ta med nå­gon om det, om det så hand­lar om att ringa till Själv­mords­lin­jen.

Om man som när­stå­en­de har kon­takt med en per­son som är su­i­ci­dal me­nar El­se-Ma­rie Törn­berg att myc­ket hand­lar om att lyss­na ut­an att dö­ma.

– Du ska in­te hel­ler lö­sa den här män­ni­skans pro­blem just nu ut­an ba­ra lyss­na och lå­ta per­so­nen sät­ta ord på det svå­ra och det smärt­sam­ma. Först där­ef­ter kan man frå­ga om per­so­nen fun­de­rar på att ta li­vet av sig. Det är vik­tigt att vå­ga stäl­la frå­gan, det kanske det in­te är nå­gon som har gjort för­ut.

Det finns ing­en risk att trig­ga per­so­nen då?

– Nej, in­te om du av med­käns­la och oro stäl­ler frå­gan. Många i vårt nät­verk har tänkt i de här banorna och har då gjort det länge. Det är ba­ra en lätt­nad om nå­gon frå­gar. Man kan ock­så frå­ga hur nä­ra det är, det är ett sätt att ta re­da på hur akut det är. Om det är akut är det 112 som gäl­ler. Det ska man ald­rig nå­gon­sin va­ra rädd för. Men läm­na in­te per­so­nen en­sam. I 99 fall av 100 räc­ker det om nå­gon lyss­nar.

2018 be­gick 1 268 per­so­ner själv­mord i Sve­ri­ge. Cir­ka 70 pro­cent var poj­kar och män.

Po­li­sen i Gö­te­borg får drygt 1 000 larm med ko­den själv­mords­för­sök var­je år. Det finns dock in­te nå­gon lo­kalt sä­ker­ställd topp un­der jul el­ler ny­år, en­ligt sta­tistik som GP fått från po­li­sens re­gi­onled­nings­cen­tral.

Sön­da­gen den 15:e de­cem­ber bör­ja­de de tunga tan­kar­na och käns­lor­na bli allt in­ten­si­va­re för Ma­ri­as dot­ter. Hon åk­te då in till psyka­ku­ten, ba­ra för att bli hemskic­kad di­rekt. Da­gen ef­ter bad hon sin mam­ma att ringa am­bu­lan­sen då hon var rädd för si­na eg­na själv­mordstan­kar. På väg till psyka­ku­ten för­sök­te hon ta sitt liv i am­bu­lan­sen.

– Hon skrev till mig he­la ti­den att hon var så rädd. Jag fick lot­sa hen­ne ge­nom ång­es­ten. Men på psyka­ku­ten be­döm­de de ingen­ting. Hon skic­ka­des åter hem med lug­nan­de, sä­ger Ma­ria.

Två da­gar se­na­re ge­nom­för­de hon ett nytt su­i­cid­för­sök och kör­des åter till psyka­ku­ten – ba­ra för att åter bli hemskic­kad. Un­der fem av si­na sista sex da­gar i li­vet sök­te hon vård akut.

– På fre­da­gen åk­te hen­nes far­mor och far­far upp med hen­ne igen. Det var krislä­ge. Hon skrek att hon ba­ra vil­le dö. De satt där i tim­mar och väg­ra­de åka hem med hen­ne igen. De viss­te att hon ha­de så hög själv­mords­risk. Men lä­ka­ren be­döm­de ba­ra att hon skul­le skic­kas hem med lug­nan­de igen. Hen­nes far­mor och far­far väg­ra­de. De sa: ser ni in­te att det är akut? Då ho­ta­de de med väk­ta­re om de in­te läm­na­de, sä­ger hon.

Da­gen ef­ter av­led Ma­ri­as dot­ter strax ef­ter att ha pra­tat med sin mam­ma för sista gång­en.

– Det finns ing­en som kan sät­ta sig in i den käns­lan. Jag trod­de ald­rig att jag själv skul­le få upp­le­va den. Det här har för­stört så många liv. In­te ba­ra för oss som för­äld­rar, ut­an al­la vän­ner. Det är så hemskt. Ing­en kan för­stå, al­la är ar­ga och upp­rör­da.

Strax in­nan ny­år var den närms­ta fa­mil­jen på mö­te med an­sva­ri­ga på Sahl­grens­ka. Där fick de be­ske­det att verk­sam­he­ten kom­mer att gö­ra en Lex Ma­ria-an­mä­lan för att ut­rö­na om det hand­lar om en all­var­lig vård­ska­da. Ma­ria hop­pas fram­för allt att man ska ut­re­da lä­kar­nas be­döm­ning­ar på aku­ten un­der den sista vec­kan.

– Hon var in­ne fem gång­er från den 16:e de­cem­ber, men al­la be­döm­de att hon in­te be­höv­de hjälp.

” Jag såg hur hon för­änd­ra­des av al­la me­di­ci­ner Ma­ria

” Det är myc­ket som ta­lar för att det blir en Lex Ma­ria-an­mä­lan i det här fal­let Per-Olof Hans­son Che­flä­ka­re, Sahl­grens­ka uni­ver­si­tets­sjuk­hu­set

Det är in­te kons­tigt att hon gav upp då. Hon fick ju ing­en hjälp. Hon or­ka­de in­te mer.

Hon an­ser in­te att mö­tet på sjuk­hu­set gav sär­skilt myc­ket.

– Det var ba­ra ”vi be­kla­gar”, ”vi hör vad ni sä­ger” och ”vi ska tän­ka på det”. Det kän­des me­nings­löst. Det kom­mer ju in­te hän­da någon­ting. Jag vill att det når ut till sam­häl­let så att folk får en upp­fatt­ning om hur il­la det är i psyk­vår­den.

Fa­mil­jen har gjort en an­mä­lan till pa­ti­ent­nämn­den. Ma­ria sä­ger att hon öns­ka­de att hen­nes dot­ter ha­de fått gö­ra sin röst hörd än­nu tyd­li­ga­re. Men det var först i de­cem­ber som be­ske­det kom om att den adhd-ut­red­ning som hon så länge ef­ter­frå­gat var på gång. Hon skul­le även få plats på ett kort­tids­bo­en­de un­der 2020, sä­ger Ma­ria.

– Men det går in­te att vän­ta tio må­na­der på att en ut­red­ning ska bör­ja när var­je dag är en kamp med ång­est och man vill dö. Det hon vil­le var att kom­ma in på ett bo­en­de där hon kun­de få re­ha­bi­li­te­ring och kom­ma till­ba­ka till li­vet, kom­ma upp på mor­go­nen, gå ut på en pro­me­nad. Men hon fick ing­en struk­tur el­ler väg­led­ning, hon ba­ra läm­na­des i ett rum med lug­nan­de. Hon blev neddro­gad he­la ti­den. Jag såg hur hon för­änd­ra­des av al­la me­di­ci­ner.

– Jag tyc­ker det är så hemskt att det­ta tog li­vet av hen­ne. De kun­de väl ha hjälpt hen­ne så att hon ha­de över­levt till ja­nu­a­ri så hon kun­de få kom­ma in på det pla­ne­ra­de kort­tids­bo­en­det.

Per-Olof Hans­son, che­flä­ka­re vid Sahl­grens­ka uni­ver­si­tets­sjuk­hu­set, sä­ger att de kom­mer gö­ra en ut­red­ning av hän­del­ser­na för att klar­gö­ra vad som har hänt och vad de skul­le kun­na gö­ra an­norlun­da i fram­ti­den.

– In­nan den är klar kom­mer vi in­te vil­ja sva­ra på någ­ra spe­ci­fi­ka frå­gor. Vi kom­mer att gö­ra vår ut­red­ning i lugn och ro. Men vi för­står och tar till oss av kri­ti­ken. Vi tyc­ker att det är en fruk­tans­värd hän­del­se och ser all­var­ligt på det.

Utred­ning­en be­räk­nas ta ett an­tal må­na­der. Först där­ef­ter kom­mer sjuk­hu­set ta for­mell ställ­ning till om en Lex Ma­ria-an­mä­lan ska gö­ras. Per-Olof Hans­son be­dö­mer emel­ler­tid det som väl­digt san­no­likt.

– Det är myc­ket som ta­lar för att det blir en Lex Ma­ria-an­mä­lan i det här fal­let, men mer vill jag in­te ut­ta­la mig.

Hur be­dö­mer man ge­ne­rellt vem som ska bli in­lagd från psyka­ku­ten?

– Det finns kri­te­ri­er för­stås. Man gör all­tid en in­di­vi­du­ell be­döm­ning. Men utred­ning­en får vi­sa och kom­ma fram vad som ha­de kun­nat gö­ras an­norlun­da i det­ta fall. Jag vill in­te fö­re­gå det.

Tyc­ker du att man kan kän­na sig trygg i vetska­pen att man får rätt hjälp om man sö­ker sig till psyka­ku­ten?

– Ja, man ska all­tid som pa­ti­ent kän­na sig trygg att sö­ka hjälp in­om Sahl­grens­ka uni­ver­si­tets­sjuk­hu­set, bå­de vad det gäl­ler psy­ki­a­trisk och kropps­lig vård. Sen finns det all­tid hän­del­ser där vi i ef­ter­hand kan be­dö­ma att vi bor­de ha gjort an­norlun­da. Då ut­re­der vi det och för­sö­ker dra lär­dom. Lex Ma­ria är till för att dra lär­do­mar och stän­digt för­sö­ka för­bätt­ra vår­den.

Fot­not: Ma­ria he­ter egent­li­gen nå­got an­nat.

Bild: Ro­bin Aron

Strax in­nan jul tog Ma­ri­as dot­ter sitt eget liv. ”Det finns ing­en som kan sät­ta sig in i den käns­lan. Jag trod­de ald­rig att jag själv skul­le få upp­le­va den”, sä­ger hon.

Bil­der: Ro­bin Aron

Ma­ria be­rät­tar att hen­nes dot­ter fick myc­ket hjälp av sin fa­milj un­der de år som hon måd­de psy­kiskt då­ligt. ”Hon ha­de än­då tur att ha när­stå­en­de som tog hand om hen­ne och vår­da­de hen­ne hem­ma. Hen­nes pap­pa har va­rit hem­ma från job­bet för att va­ra med hen­ne, för att se till att hon mår bra och får mat.”

Bild: Ro­bin Aron

Un­der fem av Ma­ri­as dot­ters sex sista da­gar i li­vet sök­te hon psy­kisk akut­vård – ut­an att bli in­skri­ven. ”De kun­de väl ha hjälpt hen­ne så att hon ha­de över­levt till ja­nu­a­ri så hon kun­de få kom­ma in på det pla­ne­ra­de kort­tids­bo­en­det”, sä­ger hon.

Ste­fan Bjar­ne­fors ste­fan.bjar­ne­[email protected]

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.