Britt-Marie Mattsson: Konflikten har förändrat spelplanen för demokraterna

Om en månad hålls det första primärvalet. Men riksrätten och Iran förändrar hela upptakten till presidentvalet. Demokraternas strategi kullkastas. Och Donald Trumps framtid är också osäker.

När de första kraftmätningarna inom demokraterna och republikanerna inleds i februari – med partimöten (caucus) i Iowa och primärval i New Hampshire – koncentreras vanligtvis det politiska intresset till kandidaternas dragkamp om väljarna. I år är det ett öppet fält hos demokraterna medan republikanerna hittills slutit upp bakom Donald Trump som söker omval. Några republikaner har aviserat att de vill ersätta Trump, ingen har dock på allvar kommit ur startblocken.

Men riksrätten har redan satt de gamla reglerna ur spel och med den dramatiska utvecklingen av konflikten med Iran har valrörelsen ytterligare komplicerats.

Riksrättsåtalet mot Trump – som det demokratiskt dominerade representanthuset beslutat om – har ännu inte förts över till senaten för avgörande. Demokraterna, med talmannen Nancy Pelosi i spetsen, kräver ett antal klargöranden från den republikanskt dominerade senaten för att processen skall gå vidare.

Här handlar det om hur senatens behandling skall gå till. Det är oklart om vittnen skall kallas, om presidenten själv skall framträda, hur ordföranden i högsta domstolen skall hantera en rad frågor när den formelle ordföranden i senaten, vicepresidenten, får en annorlunda roll. För att kalla vittnen behöver demokraterna att fyra republikaner går med på det.

Senatens republikanske majoritetsledare Mitch McConnell har sagt att han samordnar hela upplägget med Vita huset. Detta har demokraterna kritiserat med hänvisning till att kongressen har en granskande uppgift av presidentmakten.

När riksrätten når senaten måste alla senatorer finnas på plats. Det innefattar de två demokratiska frontfigurerna i primärvalen, Bernie Sanders och Elizabeth Warren. De måste lämna valrörelsen på plats, möjligen under flera veckor, och lämna fältet fritt för toppnamnet Joe Biden och uppstickaren Pete Buttigieg. Biden hamnar också i fokus för riksrätten eftersom det är Trumps önskan att Ukraina skulle utreda Biden som föranlett hela processen.

Sanders, Warren och Buttigieg är just nu magneter för kampanjpengar medan Joe Biden haft svårare att få in de stora summor som hans opinionsmässiga försprång egentligen skulle innebära.

Men alla de demokratiska kandidaterna ligger i underläge mot Donald Trump som enligt de senaste insamlingsuppgifterna på kort tid fått in dubbelt så mycket – över 40 miljoner dollar – som någon av de demokratiska kandidaterna.

Det demokratiska partiet utnyttjar alla tillgängliga databaser för att nå potentiella bidragsgivare och beskriver underläget i pengar med ord som ”panik” och

”katastrof”. Men ingenting tyder på att toppkandidaterna behöver bekymra sig för ebb i kassan. Det oroväckande för demokraterna är i stället att Trumps och det republikanska partiets försprång i kapital speglar att det hittills funnits större entusiasm för ett återval av Trump än för uppslutning bakom någon av de demokratiska kandidaterna.

Hur Irankonflikten kommer att påverka Trumps ställning är dock ännu oklart. Demokraterna kräver att den fortsatta amerikanska strategin skall underställas kongressen. Och det är påfallande försiktiga kommentarer från republikaner i kongressen, vilket tyder på att det inte finns en enkel uppställning bakom Trumps beslut att döda den iranske generalen Qassem Soleimani.

Det är möjligt att Soleimani är betydligt farligare som död för USA och stabiliteten i regionen, än vad han var då han var vid liv.

Iran ligger som ett mörkt moln över valkampanjen och de demokratiska kandidaterna har redan fått lägga om sina kampanjer från de rent inrikespolitiska frågorna till utrikespolitiken. Riksrätten finns också som ett osäkerhetsmoment.

Iran har även tidigare haft påverkan på ett amerikanskt val. 1979 togs USA:s ambassadpersonal som gisslan och det som beskrevs som handfallenhet från president Jimmy Carters sida ledde till att han utmanades internt i partiet av Ted Kennedy. Det var en maktkamp som försvagade partiet och Carter, och som inte avgjordes förrän vid konventet då Kennedy gav upp och Carter nominerades. Men vid valet några månader senare förlorade Carter valet till Ronald Reagan, som haft den ouppklarade krisen med Iran som en röd tråd genom hela kampanjen.

När nu det långa maratonloppet mot valdagen i november på allvar inleds finns det alltför många frågetecken för att någon av kandidaterna ska känna sig säker. Riksrätten och Iran förändrar spelplanen.