Off­ra in­te bar­nen för kli­ma­tet

Göteborgs-Posten - - Ledare -

Al­la vå­ra mil­jöpro­blem blir svå­ra­re att lö­sa med fler barn. Med för många barn blir de omöj­li­ga att lö­sa. Det häv­dar den be­jubla­de do­ku­men­tär­fil­ma­ren Sir Da­vid At­ten­bo­rough.

Det har bli­vit tren­digt att var­na för över­be­folk­ning, igen. Or­ga­ni­sa­tio­nen Po­pu­la­tion mat­ters, som At­ten­bo­rough stöd­jer, dri­ver te­sen att be­folk­nings­ök­ning­en är ett av de störs­ta ho­ten mot kli­ma­tet.

I en in­ter­vju med Ex­pres­sen be­rät­tar två fri­vil­ligt barn­lö­sa kvin­nor att de an­ser att för­äld­rar bör oroa sig för hur de­ras barn kla­rar sig på en ”över­be­fol­kad jord med an­nal­kan­de kli­mat­ka­ta­stro­fer” (Ex­pres­sen 17/12 2019). Ju fler vi blir på pla­ne­ten desto ”fler är det som kon­su­me­rar”. ”Nu med kli­mat­ho­tet är det fak­tiskt än­nu vik­ti­ga­re att ifrå­ga­sät­ta barn­nor­men” sä­ger en av dem.

Se­dan finns den lö­sa sam­man­slut­ning­en Birt­hStri­ke som an­vän­der barn­lös­het som ett sätt att tvinga fram bätt­re mil­jö­po­li­tik.

Tan­ken att barna­fö­dan­de i sig är ett hot mot mil­jön är ett i ra­den av bakvän­da re­so­ne­mang som gör gäl­lan­de att män­ni­skans själ­va när­va­ro på jor­den är pro­ble­ma­tisk.

Det ab­so­lut bäs­ta sät­tet att mins­ka sin kli­mat­på­ver­kan är att ta li­vet av sig. Var­för nöja sig med barn­lös­het och noll­kon­sum­tion? Är ut­gångs­punk­ten att var­je hand­ling bi­drar till skuld­kon­tot finns ing­en ”la­gom” kli­matskuld för­u­tom noll­ut­släp­pet.

Mil­jö­re­so­ne­mang som ut­går från att män­ni­skan i sig är ett pro­blem kom­mer all­tid lan­da i ett re­so­ne­mang som krä­ver att nå­gon ni­vå av självut­plå­ning är nöd­vän­dig för att bot­gö­ra si­na syn­der. Var­för stan­na vid barn­lös­het när man kan upp­nå liv­lös­het? Ga­ran­te­rat obe­fint­ligt kli­matav­tryck.

Lyck­ligt­vis finns det klo­ka­re per­spek­tiv på vå­ra mil­jöpro­blem. Mil­jö­fors­ka­ren Jes­se Au­subel är in­te ba­ra känd för att ha ini­ti­e­rat FN:s förs­ta kli­mat­kon­fe­rens re­dan på slu­tet av 1970-ta­let, han har upp­re­pa­de gång­er upp­märk­sam­mat män­ni­skans allt ef­fek­ti­va­re mar­kan­vänd­ning.

Au­subel kal­lar fe­no­me­net för ”Pe­ak farm­land”. En gi­ven punkt då män­ni­skan i stäl­let för att ta nya are­a­ler i an­språk för att od­la mat gör det mot­sat­ta – ska­par nya na­tur­om­rå­den sam­ti­digt som mat­pro­duk­tio­nen ökar.

Det lå­ter som en pa­ra­dox men är ett vac­kert be­vis på män­ni­skans upp­fin­nings­ri­ke­dom. Och ri­ke­dom är vad det är. För fler män­ni­skor blir mät­ta sam­ti­digt som mar­ka­re­a­ler åter­bör­das till na­tu­ren. Vi an­vän­der i dag 65 pro­cent mind­re mark än för ett halv­se­kel se­dan per pro­du­ce­rat ton­nage mat.

Det­ta går på tvärs med den del av mil­jö­rö­rel­sen som allt­se­dan 1970-ta­let upp­re­pat mant­rat att män­ni­skan kon­stant le­ver över si­na till­gång­ar. Räds­lan för att be­folk­nings­ök­ning­en kom­mer le­da till mil­jökol­laps el­ler svält är än­nu äld­re. Den har åter­kom­mit i of­fent­lig­he­ten siså­där vartan­nat de­cen­ni­um se­dan 1700-ta­let.

Trots far­hå­gor­na är det glo­balt sett fler i dag som är över­vik­ti­ga än som sväl­ter. En sen­sa­tio­nell och ex­em­pel­lös fram­gång inlin­dad i ett styc­ke tra­ge­di. Men det vik­ti­ga är egent­li­gen det­ta: Mänsk­lig­he­ten gör mer av fär­re re­sur­ser. Och det är fak­tiskt ba­ra bör­jan.

Ta ett land som Ne­der­län­der­na. Stort som ett fri­mär­ke på världs­kar­tan och än­då värl­dens näst störs­ta livs­me­dels­ex­por­tör. Hol­län­dar­na har ta­git ef­fek­ti­vi­se­ring av mat­pro­duk­tio­nen till nya höj­der. Op­ti­me­ring av vat­ten, nä­ring och lju­san­vänd­ning har re­sul­te­rat i pro­duk­tions­ni­vå­er som för ba­ra någ­ra de­cen­ni­er se­dan skul­le ha fram­stått som ore­a­lis­tis­ka. I fram­ti­den lär vi få se fler ver­ti­ka­la od­ling­ar, mer an­vänd­ning av ur­ba­na od­ling­ar samt än­nu bätt­re ener­gi­ef­fek­ti­vi­se­ring.

Vi gör i dag det som går­da­gens (och sorg­ligt nog även da­gens) do­me­dags­pro­fe­ter trod­de var omöj­ligt: Mät­tar fler ma­gar ut­an att vå­ra eko­sy­stem kol­lap­sar. Ha­de vi bi­be­hål­lit 1960-ta­lets pro­duk­tions­ni­vå i jord­bru­ket ha­de vi helt rik­tigt för­stört den en­da pla­net vi har till­gång till. Men det hän­de allt­så in­te.

Att vi blir fler på jor­den – och då pla­nar än­då be­folk­nings­ök­ning­en ut i en stor an­del av värl­dens län­der – in­ne­bär in­te att jor­den när­mar sig un­der­gång­en.

Den här ut­veck­ling­en är in­te unik för jord­bru­ket. Se ba­ra på skogs­a­re­a­ler­na. Vi har fler träd på jor­den i dag än för hund­ra år se­dan. Län­der som va­rit i stort sett träd­lö­sa un­der he­la 1900-ta­let, som Ir­land, täcks i dag av sko­gar.

Pa­ra­dox­en är att det är det be­spot­ta­de mo­der­na kon­sum­tions­sam­häl­let som ska­pat den här stän­digt ac­ce­le­re­ran­de produktivi­teten, in­te män­ni­skor som klätt sig i säck och as­ka och su­rat över över­flö­det. Eko­no­mins öka­de pro­duk­ti­vi­tet är in­te främst re­sul­ta­tet av den öka­de re­sur­san­vänd­ning­ens ut­an av de nya in­no­va­tio­ner­nas fram­gång­ar.

Ing­et av det­ta in­ne­bär att den en­skil­da med­bor­ga­ren in­te ska ta ett per­son­ligt an­svar för vår ge­men­sam­ma livsmil­jö: Köp be­gag­nat, re­pa­re­ra i stäl­let för att kö­pa nytt, välj mil­jö­vän­li­ga al­ter­na­tiv i den mån det går. Och ät ve­ganskt, om du kan, du gör in­te ba­ra mil­jön en tjänst, även din kropp lär tac­ka dig.

Men al­la des­sa gär­ning­ar går hand i hand med ef­ter­frå­gan på pro­duk­ter och tjäns­ter som gör mer med mind­re. Vi män­ni­skor gil­lar ef­fek­ti­vi­tet näs­tan li­ka myc­ket som mark­na­dens ak­tö­rer gil­lar att pres­sa pri­ser­na. Det­ta an­ses of­ta va­ra nå­got fult. Men det är pre­cis tvärtom – det le­der näm­li­gen till re­sur­sef­fek­ti­vi­tet, in­te över­kon­sum­tion vil­ket länge var det na­tur­li­ga an­ta­gan­det.

Självut­plå­ning är in­te ba­ra en åter­vänds­gränd i mil­jö­ar­be­tet. Det är en mi­san­tro­pisk po­si­tion tom på en, för mänsk­lig­he­ten, håll­bar etik. Det kanske lå­ter fräckt att ifrå­ga­sät­ta så många nor­mer det går, in­klu­si­ve den att män­ni­skor tycks fin­na me­ning i att sät­ta barn till li­vet. Lyck­ligt­vis är det be­tyd­ligt fler män­ni­skor som var­je år gör vår värld en smu­la bätt­re ge­nom att väl­kom­na nya världs­med­bor­ga­re att fort­sät­ta på den ut­veck­ling­en.

Bild: Frank May

Var­je barn är en möj­lig­het, in­te ett sta­tis­tiskt pro­blem.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.