Bill­grens vi­sar si­na äk­ta si­dor

Göteborgs-Posten - - Kultur & Sport - Jo­han­na Hag­ström jo­han­[email protected]

El­sa Bill­gren tyc­ker att tv-ka­me­ror­na har fört fa­mil­jens med­lem­mar när­ma­re varand­ra. He­le­ne Bill­gren har ång­est för att hon ska se ”för jäv­lig ut” in­för he­la svens­ka fol­ket. I dag har re­a­li­ty­se­ri­en ”Äk­ta Bill­grens” pre­miär på SVT.

El­sa Bill­gren hyl­lar my­set i re­a­li­ty­se­ri­en ”Äk­ta Bill­grens”. Mam­ma He­le­ne Bill­gren har ång­est in­för pre­miä­ren. GP träf­fa­de mor och dot­ter i atel­jén, för att pra­ta fa­mil­jekri­ser, Gö­te­borgs­min­nen och hur de in­spi­re­rar varand­ra.

Ett gyl­le­ne till­fäl­le att åter­kny­ta ban­den och kom­ma när­ma­re si­na för­äld­rar. Så be­skri­ver blog­ga­ren och in­flu­encern El­sa Bill­gren var­för hon gick igång på pro­duk­tions­bo­la­gets idé att gö­ra en re­a­li­ty­se­rie med hen­ne och hen­nes från­skil­da för­äld­rar, konst­nä­rer­na He­le­ne och Ernst Bill­gren.

– Det blev pre­cis som jag trod­de, som en ka­ta­ly­sa­tor för att um­gås på ett nytt sätt och hänga mer till­sam­mans, sä­ger hon med ef­ter­tryck.

Vi träf­fas i mam­ma He­le­ne Bill­grens atel­jé på Konsta­ka­de­min i Stock­holm. Ba­ra någ­ra steg bort i kor­ri­do­ren har El­sa Bill­gren sin stu­dio. Ernst Bill­gren är på re­sa och där­för in­te med.

– Tyc­ker du det? sä­ger He­le­ne Bill­gren och ger sin dot­ter en frå­gan­de blick.

– Ja, verk­li­gen! Och att det har av­dra­ma­ti­se­rat vårt um­gänge. Det har va­rit un­der­bart. Väl­digt här­ligt. Vi har gjort sa­ker som vi gör i van­li­ga fall, men som vi kanske in­te upp­skat­tat an­nars.

He­le­ne Bill­gren skru­var på sig. Hon var väl­digt skep­tisk till en bör­jan och är in­te helt be­kväm med pro­jek­tet nu hel­ler.

– Jag har ju ång­est in­för det­ta pro­gram­met. Jag tyc­ker IN­TE om att se och hö­ra mig själv. Allt är ba­ra ka­os och man or­kar in­te stå snyggt va­ra snygg i hå­ret och sä­ga nå­got bra sam­ti­digt, sä­ger hon.

– Men det är jät­te­bra! Så­da­na här gre­jer gör att man för­lå­ter sig själv mer, för­sö­ker El­sa Bill­gren.

– Ja, jag kän­ner nog att jag ska släp­pa det där li­te, sva­rar He­le­ne

Bill­gren för­sik­tigt och dot­tern fort­sät­ter över­tal­ning­en.

– Det är så ro­ligt att tving­as va­ra sitt eget pri­va­ta jag och stå för den man är in­för ka­me­ror­na. Men det är klart att man kan bli för­vå­nad över hur fruk­tans­värt obe­hag­lig man är … men ock­så gans­ka char­mig.

Nå­got blän­ker till i mam­mans ögon.

–El­sa, vid nå­got till­fäl­le kan man se hur det rin­ner li­te mat så­här på si­dan på dig, sä­ger hon och drar med pek­fing­ret från mun­gi­pan till ha­kan.

–Men mam­ma …

– Jo, och det är jät­te­bra! Ernst snubb­lar i trap­pan och jag ser för jäv­lig ut. Jag vet att mitt hår in­te är så bra bak­i­från och så står jag och för­sö­ker hål­la för och lik­som räd­da det, ha­ha!

El­sa Bill­gren him­lar med ögo­nen, men ger sig in­te.

– Vi job­bar för myc­ket med vå­ra skal. Det är jät­teskönt att släp­pa på det där.

Så är det att in­ter­vjua mor och dot­ter Bill­gren: den ena är lätt bak­åt­lu­tad och skep­tisk, den and­ra lätt fram­åt­lu­tad och till sy­nes obot­ligt op­ti­mis­tisk. Flö­det mel­lan dem är kon­stant, det är ett kär­leks­fullt små­gnab­ban­de, ett gi­van­de och ta­gan­de, även om El­sa Bill­gren pra­tar mest.

Un­der el­va må­na­der för­ra året har tv-tea­met följt fa­mil­jen Bill­gren i de­ras yr­kes­rol­ler och pri­vat­liv. Re­sul­ta­tet, den sex de­lar långa re­a­li­ty­se­ri­en ”Äk­ta Bill­grens” flö­dar mel­lan konstut­ställ­ning­ar, fa­mil­je­mid­da­gar, drej­nings­kurs och be­sök i Äng­går­den i Gö­te­borg, där fa­mil­jen bod­de tills El­sa Bill­gren var tio år.

– Det var väl­digt käns­lo­samt fak­tiskt. Jag har ju ock­så fått barn och att då va­ra med sin mam­ma och se sin egen barn­dom och kän­na al­la käns­lor­na ... Jag grå­ter mig ige­nom det pro­gram­met, sä­ger hon.

– Jag tror in­te jag grå­ter en en­da gång. Jag vil­le egent­li­gen in­te gå in i det där Äng­gårds­hu­set, sä­ger He­le­ne Bill­gren.

Var­för in­te det?

– Jag vill in­te ro­ta i det för­gång­na. Jag har skri­vit dag­böc­ker, men vill in­te lä­sa dem och jag lä­ser ald­rig en bok två gång­er, en gång räc­ker.

För He­le­ne Bill­gren är det vik­tigt att se­ri­en är en do­ku­men­tär med konst­när­ska­pet i cent­rum.

– Jag har he­la ti­den haft i hu­vu­det att det här är jobb­re­la­te­rat. Vi åk­te till Ham­mar­kul­len och tit­ta­de på ett dra­pe­ri jag ha­de gjort i stäl­let. Jag vil­le in­te go­sa runt i det pri­va­ta.

För El­sa Bill­gren är det tvärtom.

– Jag ro­tar. Jag är ett mel­lan­barn till två kän­da för­äld­rar, med al­la möj­lig­he­ter att bli jag­svag, jag be­höv­de ta re­da på vem jag är. Då är så­da­na re­sor spän­nan­de och att vå­ga stan­na och kän­na ef­ter. Det har va­rit som en en­da lång te­ra­pi­se­jour för mig, sä­ger hon.

Jag har ju ång­est in­för det­ta pro­gram­met. Jag tyc­ker IN­TE om att se och hö­ra mig själv. Allt är ba­ra ka­os och man or­kar in­te stå snyggt va­ra snygg i hå­ret och sä­ga nå­got bra sam­ti­digt.

He­le­ne Bill­gren Konst­när

Kom­mer ni sam­las och kol­la?

– Jag tror in­te mam­ma vill se? – Jo, jag ska nog det än­då.

– Vad bra! Då är du väl­kom­men hem till mig. Jag har en jät­tes­tor tv, väl­digt skarp så vi kan se varen­da hårstrå och varen­da spe­nat­bit mel­lan tän­der­na.

Du plå­gar din mam­ma li­te nu?

– Äsch, det är här­ligt. Det kom­mer du mär­ka i se­ri­en. Vi är in­te en me­sig fa­milj som ba­ra klap­par varand­ra med­hårs he­la ti­den.

– Som när vi här­mar hur Ernst lå­ter, sä­ger He­le­ne Bill­gren.

– Ja! Vi re­tas med kär­lek, det gör väl de fles­ta fa­mil­jer, el­ler är det ba­ra vi?

Allt är in­te ba­ra sol­sken i fa­mil­jen Bill­gren. Pro­gram­met tar även upp tunga äm­nen. När so­nen Lynn var sex må­na­der gam­mal drab­ba­des El­sa Bill­gren av can­cer och tving­a­des ope­re­ra bort liv­mo­dern.

Ef­ter en tung pe­ri­od är hon fär­dig­be­hand­lad och i dag kan bå­de mor och dot­ter se att kri­sen för­de sam­man fa­mil­jen, som gli­dit isär ef­ter för­äld­rar­nas skils­mäs­sa.

– Det var för­stås väl­digt job­bigt på al­la plan. Men det var ock­så då vi bör­ja­de va­ra myc­ket mer med varand­ra, sä­ger He­le­ne Bill­gren.

– Det var en fö­re och ef­ter-ef­fekt för sam­man­håll­ning­en i fa­mil­jen. När det är li­vet som står på spel så är ba­ra det vik­ti­gas­te kvar. Vi har gått ige­nom myc­ket svå­rig­he­ter i fa­mil­jen, som al­la gör, och jag tyc­ker att vi har en är­li­ga­re, här­li­ga­re sam­man­håll­ning i dag än på många år, sä­ger El­sa Bill­gren.

– Och jag och Ernst brå­kar in­te läng­re.

– Nej, och vis­sa män­ni­skor kanske in­te ska va­ra gif­ta. Det be­hö­ver in­te be­ty­da att man in­te ska um­gås. När al­la ka­rak­tä­rer i en fa­milj har bli­vit vux­na så är det lät­ta­re, då kan man um­gås mer jäm­ställt.

Hur är det att va­ra mor­mor, He­le­ne?

– Jag äls­kar att va­ra för­äl­der, men jag vill helst va­ra det till små barn, in­te sto­ra barn, som sät­ter sig på tvä­ren. Jag är jät­te­bra små­barns­för­äl­der, ser till att de kom­mer ut och in­te tit­tar på för myc­ket skärm.

– Du är otro­lig som mor­mor, mam­ma. Det är lek nonstop. Du tar av dig skor­na och se­dan är du på gol­vet fram till natt­ning. Hur or­kar du?

He­le­ne Bill­gren hop­par upp från sto­len och gli­der näs­tan ner i spa­gat.

– Jag kom­mer ner och upp lätt som en plätt!

– Mam­ma trä­nar ju som en gal­ning. Hon är väl­digt välträ­nad. Hon har all­tid tyckt att det som är job­bigt är li­te här­ligt. Man ska in­te gö­ra det för lätt för sig, det är din livs­fi­lo­so­fi.

– Ja, man ska in­te sit­ta för länge och fi­ka.

Nu är ni gran­nar på job­bet. Vad har ni för ut­byte av varand­ra då?

– Det är idéer och på­pe­kan­den från El­sa. På Lil­je­val­chs konst­hall skul­le jag gö­ra nå­got i sto­ra skulp­tur­sa­len, som är enorm. Jag frå­ga­de El­sa vad jag skul­le gö­ra, kanske läg­ga mat­tor på gol­vet? Nej, sa El­sa, du ska job­ba med luf­ten! Då kom det upp i mitt hu­vud att ja, jag ska hänga hund­ra miss­lyc­ka­de teck­ning­ar i små bol­lar från ta­ket.

– Och det är rum­met där folk in­stagram­mar mest från Lil­je­val­chs! sä­ger El­sa Bill­gren och fort­sät­ter:

– Mam­ma är min men­tor. Jag mås­te he­la ti­den hänga med i tren­der och får ald­rig stag­ne­ra. Det kan gö­ra en gans­ka ner­vös och osä­ker. Då är det här­ligt att ba­ra gå in här och få en dos av mam­mas själv­sä­ker­het i det konst­när­li­ga. Det är väl­digt tryggt att kun­na grä­va ur den brun­nen.

Bild: Nils Pet­ter Nils­son

Bil­der: Nils Pet­ter Nils­son

El­sa Bill­gren (till hö­ger) tyc­ker att tv-idén är ge­ni­al: ”sVt har ett upp­drag att in­spi­re­ra tit­ta­re in­om konst och kul­tur. det blir lätt li­te fyr­kan­tigt ma­te­ri­al, då är det väl ut­märkt att en­ga­ge­ra med nå­got så folk­ligt som re­a­li­ty” sä­ger hon.

”jag gick igång på gö­te­borgsa­spek­ten. och att det skul­le fo­ku­se­ra på ar­be­te, det är myc­ket ro­li­ga­re när man gör sa­ker än när man ba­ra sit­ter och pra­tar”, sä­ger He­le­ne Bill­gren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.