Vagnföraren om mötet med knivmannen
Efter att ha huggit ner en ung man gick gärningsmannen ombord på femmans spårvagn. En spårvagn som Charlotte körde. Trettio minuter senare var hennes liv förändrat för alltid, och hon kan i dag inte arbeta.
Nyheter: Charlotte stannade spårvagnen vid Lilla Bommen som vanligt, då en knivbeväpnad man som just hade huggit ned en annan man steg på.
Den första oktober 2018 arbetar spårvagnsföraren Charlotte kvällspasset. En vanesak. Hon har kört spårvagn i femton år och i kväll är det linje fem mot Hisingen. Vagnen har precis lämnat Lilla Bommen efter att ha släppt på nya passagerare. Det Charlotte inte vet är att en av dem är en man beväpnad med en kökskniv. Den över 30 centimeter långa kniven har han just använt för att vid upprepade gånger både hugga och skära en ung kille, i allt från ben till ansikte. Offret kommer några dagar senare att avlida av sviterna från attacken.
Hon har knappt hunnit köra trettio meter innan hon tvingas bromsa in. En man har ställt sig på spåret och stoppar nu vagnens framfart.
Efteråt kommer det visa sig att han bevittnat knivhuggningen och vill stoppa knivmannen i flykten.
– Jag trodde först att han ville kliva på, berättar Charlotte och fortsätter.
– Han börjar skrika och banka på förarrutan. Jag trodde att han var drogpåverkad, men han var ju skräckslagen.
Då knackar en kvinna på förarhyttens sidoruta. Charlotte sträcker sig över och öppnar.
– Då säger hon att en man blivit knivhuggen och gärningsmannen är på min spårvagn.
Längre bak i vagnen har gärningsmannen märkt att vagnen inte åker vidare. Han drar i nödbromsen, i hopp om att få upp dörrarna.
– Men att dra i nödbromsen stoppar bara vagnen, dörrarna öppnas inte, säger Charlotte.
Han börjar röra sig framåt i vagnen. Samtidigt har Charlotte just stängt sidofönstret och vänt sig om för att se in bland passagerarna. Vanligtvis har vagnarnas förarhytt tonat glas, men det har inte mittenglaset i den Charlotte kör – hon ser glasklart in i vagnens passagerardel. Där är det en man som sticker ut.
– Jag reagerar på hans ögon, säger Charlotte och berättar mannen går i snabb takt mot förarhytten.
– Så höjer han kniven. Gärningsmannen vill ut. Med kniven i ena handen bankar han om och om igen på förarhyttsglaset.
– Som jag har drömt mardrömmar om de där ögonen, berättar Charlotte och säger att mannen sen vänder sin uppmärksamhet mot att försöka sparka upp vagndörren. Han tar sig till slut ut, efter att Charlotte öppnat dörren.
Efteråt låser hon åter igen alla dörrar. I högtalaren meddelar hon passagerarna om vad som försiggår och de sitter alla kvar inuti vagnen tills nyheten når dem om att mannen är gripen. Men Charlotte får inte igång vagnen. Hon släpper av passagerarna och väntar in personal från sin arbetsgivare.
– Jag hade skickat iväg ett så kallat IL-samtal. Skickar man ett sådant, så är det högsta prioritet, då har något hänt.
Det går fem minuter till. Tio minuter. Till slut knackar någon på rutan, men det är en trafikledare från ett av stadens bussbolag som undrar varför hon stannar upp trafiken. Han hjälper Charlotte att få igång vagnen igen. Knivmannen har dragit i två nödbromsar, inte bara den Charlotte åtgärdat.
Hon kör den tomma vagnen till depån. Efteråt, när hon tagit bussen till kontoret på centralstationen, berättar Charlotte att hon blir ombedd att skriva en skaderapport – ifall vagnen kommit till skada under händelsen.
Efter händelsen berättar Charlotte
Alla har erfarenheter. Allt från bråk till att man blir spottad på. Men det är ingen idé att anmäla, för det händer ingenting.
Charlotte Spårvagnsförare
att hon inte blev erbjuden någon hjälp av sin arbetsgivare, Göteborgs spårvägar, förrän hon själv tog upp det med sin chef. Efter följer en lång rad av hel- och deltidssjukskrivningar. Knivmannen, som tidigare är dömd för ett stort antal vålds- och narkotikabrott, döms först till 15 års fängelse för mord. Han får sedan straffet sänkt av hovrätten till sex och ett halvt års fängelse, och rubriceringen ändras till grovt vållande till annans död.
I dag är Charlotte sjukskriven och går regelbundet till en psykolog. Hon lider av utmattning och är diagnostiserad med posttraumatiskt stressyndrom och reaktiv depression.
GP har tidigare skrivit om våldsattacker mot Göteborgs buss- och spårvagnschaufförer. Statistiken från Västtrafik, som i sin tur anlitar bland annat Göteborgs spårvägar, visar att antalet anmälda hot och våldshandlingar mot stadens chaufförer minskar.
Charlotte förklarar att arbetsförhållanden är något som diskuteras ofta bland kollegorna.
– Vi upplever ju likadana saker och situationer. Det är skönt att få prata av sig med nån som vet vad det handlar om. Alla har erfarenheter. Allt från bråk till att man blir spottad på. Men det är ingen idé att anmäla, för det händer ingenting, säger hon och fortsätter:
– Det är vi där nere i lunchrummet, sen är det de där uppe. Det finns inte mycket till kontakt. Så det bästa stödet, det får du från dina kollegor.
Daniel Gaffby är avdelningschef för trafikpersonalen på Göteborgs spårvägar. Han säger att det självklart är jättetråkigt att det finns spårvagnschaufförer som uppfattar det lönlöst att anmäla ifall de blivit utsatta för någonting.
– Vi försöker ta hand om vår personal på allra bästa sätt, säger han och fortsätter:
– Tyvärr är det inte ovanligt att vi har förare som blir utsatta för våld, hot eller olyckor. Allting ska polisanmälas, så klart.
Han berättar att en del av arbetet de utför för att förbättra arbetsförhållandena för chaufförerna är att vara väldigt tydliga under utbildning om vikten av att anmäla.
– Vi utbildar även förare i hur de bäst ska bete sig i utsatta situationer och vår säkerhetsavdelning har en bra dialog med polisen. Men det är svårt att påverka hur medborgare beter sig ute på stan.
Även om Charlotte är sjukskriven så träffade hon den nya vd:n för Göteborgs spårvägar förra månaden. Hon säger att mötet gjorde henne hoppfull inför framtiden.
– Jag kände att han verkligen såg mig. Han ingav förtroende och verkar ha många bra idéer och visioner för Spårvägen. Det kan bli riktigt bra med tiden.