Diktläsning som idrott
Världens gång: Måste man verkligen hantera Lena Endres diktläsning som en idrottsprestation? Tyko ser på tv och sätter nyårschampagnen i halsen.
Plötsligt befann vi oss i ett nyinringt år. 20-talet har börjat. ”Det glada” hette det förra. Man kan ju alltid hoppas att det gäller än. Fast ska man vara ärlig verkar det mer luta åt ”Det galna”. (Här menas galet i den ursprungliga bemärkelsen, inte som till exempel i uttrycket ”galet magiskt”.)
Det nya året lästes in på Skansen av Lena Endre. Hon läste med bravur. Så långt var det bra men vad som hände sedan var mindre bra.
En minut återstod till tolvslaget och programledaren Sanna Nielsen kom instormande: ”Det här gick ju helt fantastiskt!” och Lena Endre var öppet lättad: ”We did it!”.
Som om hon gjort en idrottsprestation. Uppläsningen i sig var inte viktig, bara att den blev genomförd.
Sedan fick vi veta att Endre varit nervös inför framträdandet men att det nu kändes otroligt skönt och att hon förberett sig genom att öva varje dag i två månader.
Den förtätade stämningen inför tolvslaget som hon skapat var som bortblåst.
Det som tidigare kanske sades efteråt bakom kulissen, blev nu – helt i tidens anda – något som var lika viktigt som föreställningen.
Inte var det någon som frågade Georg Rydeberg om han var nervös. Han bara gjorde sitt jobb.
Men nu kan inte en ny tv-säsong börja förrän vi får veta vilka våndor programledaren har.
Men kära televisionsmakare, vi är inte intresserade. Gör bara jobbet, det räcker.
Hur var det nu Lena Endre läste i den sista av de åtta Tennyson-verserna? Jo, ”Ring in den tid då andarna befrias ur själviskhetens sammansnörda band.”
Arne Weise sa alltid på julafton: ”Välkomna till oss på Svt!”
Nu säger julvärden: ”Välkommen till mig!”
Hemma har det varit en vit jul. Åtminstone för vår julgran, den dricker inget och barrar inte heller på manschetten när man försöker vattna den. En märklig gran. Kanske kan man lämna in den på sommarförvaring och använda den även julen 2020.
Annars har en stor grämelse legat över mig sedan julafton. Hur kunde jag missa koket av mandelpotatisen? För andra julen i rad! Det blev mos.
Potatisarna var inte skalenliga.
Sedan fick jag mandeln i gröten. Jag kände mig ovärdig.
Fick trösta mig med min årliga julklapp till min själv, Humormagasinet Blandaren. Här några axplock:
* Om man är trädkramare och kramar för hårt kan man bli lönnmördare.
* Tautologie läkardoktor.
* Vi har ätit upp din mat, så det behöver du inte tänka på.
* När man väljer vin ska man tänka utanför boxen.
* Låghalt finns, men lustigt nog inte höghalt. Däremot snorhalt. * Fakespeare. * Lutfiskeristyrelsen.
* Christo var en konstnär som slog in öppna dörrar.
* Jag har fått ett ströjobb på sockerbolaget.
God fortsatt fortsättning! Tallyho!