Dikt­läs­ning som id­rott

Göteborgs-Posten - - Namn -

Värl­dens gång: Mås­te man verk­li­gen han­te­ra Le­na En­dres dikt­läs­ning som en id­rotts­pre­sta­tion? Ty­ko ser på tv och sät­ter ny­år­scham­pagnen i hal­sen.

Plöts­ligt be­fann vi oss i ett ny­in­ringt år. 20-ta­let har bör­jat. ”Det gla­da” het­te det för­ra. Man kan ju alltid hop­pas att det gäl­ler än. Fast ska man va­ra är­lig ver­kar det mer lu­ta åt ”Det gal­na”. (Här me­nas ga­let i den ur­sprung­li­ga be­mär­kel­sen, in­te som till ex­em­pel i ut­tryc­ket ”ga­let ma­giskt”.)

Det nya året läs­tes in på Skan­sen av Le­na End­re. Hon läs­te med bravur. Så långt var det bra men vad som hän­de se­dan var mind­re bra.

En mi­nut åter­stod till tolvsla­get och pro­gram­le­da­ren San­na Ni­el­sen kom in­stor­man­de: ”Det här gick ju helt fan­tas­tiskt!” och Le­na End­re var öp­pet lät­tad: ”We did it!”.

Som om hon gjort en id­rotts­pre­sta­tion. Upp­läs­ning­en i sig var in­te vik­tig, ba­ra att den blev ge­nom­förd.

Se­dan fick vi ve­ta att End­re va­rit ner­vös inför fram­trä­dan­det men att det nu kändes otro­ligt skönt och att hon för­be­rett sig ge­nom att öva varje dag i två må­na­der.

Den för­tä­ta­de stäm­ning­en inför tolvsla­get som hon ska­pat var som bort­blåst.

Det som ti­di­ga­re kanske sa­des ef­teråt bakom ku­lis­sen, blev nu – helt i ti­dens an­da – nå­got som var li­ka viktigt som fö­re­ställ­ning­en.

In­te var det nå­gon som frå­ga­de Ge­org Ry­de­berg om han var ner­vös. Han ba­ra gjor­de sitt jobb.

Men nu kan in­te en ny tv-sä­song bör­ja för­rän vi får ve­ta vil­ka vån­dor pro­gram­le­da­ren har.

Men kä­ra te­le­vi­sions­ma­ka­re, vi är in­te in­tres­se­ra­de. Gör ba­ra job­bet, det räc­ker.

Hur var det nu Le­na End­re läs­te i den sista av de åt­ta Ten­ny­son-ver­ser­na? Jo, ”Ring in den tid då an­dar­na be­fri­as ur själ­visk­he­tens sam­man­snör­da band.”

Ar­ne Wei­se sa alltid på julaf­ton: ”Väl­kom­na till oss på Svt!”

Nu sä­ger jul­vär­den: ”Väl­kom­men till mig!”

Hem­ma har det va­rit en vit jul. Åt­minsto­ne för vår jul­gran, den dric­ker ing­et och bar­rar in­te hel­ler på man­schet­ten när man för­sö­ker vatt­na den. En märk­lig gran. Kanske kan man läm­na in den på som­mar­för­va­ring och an­vän­da den även ju­len 2020.

An­nars har en stor grä­mel­se le­gat över mig se­dan julaf­ton. Hur kun­de jag mis­sa ko­ket av man­del­po­ta­ti­sen? För and­ra ju­len i rad! Det blev mos.

Po­ta­ti­sar­na var in­te skal­en­li­ga.

Se­dan fick jag man­deln i grö­ten. Jag kän­de mig ovär­dig.

Fick trös­ta mig med min år­li­ga jul­klapp till min själv, Hu­mor­ma­ga­si­net Blan­da­ren. Här någ­ra ax­plock:

* Om man är träd­kra­ma­re och kra­mar för hårt kan man bli lönn­mör­da­re.

* Tau­to­lo­gie lä­kar­dok­tor.

* Vi har ätit upp din mat, så det be­hö­ver du in­te tän­ka på.

* När man väl­jer vin ska man tän­ka ut­an­för box­en.

* Låg­halt finns, men lus­tigt nog in­te hög­halt. Där­e­mot snor­halt. * Fa­kespe­a­re. * Lut­fis­ke­ri­sty­rel­sen.

* Christo var en konst­när som slog in öpp­na dör­rar.

* Jag har fått ett strö­jobb på soc­ker­bo­la­get.

God fort­satt fort­sätt­ning! Tal­ly­ho!

Bild: Ing­var Karm­hed

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.