Löjeväckande komedi om Hitler som idol
Med: Roman Griffin Davis, Thomasin McKenzie, Scarlett Johansson, Taika Waititi, Sam Rockwell och Rebel Wilson. USA, Tjeckien, Nya Zeeland, 2019 (108 min)
Ken Loachs smått surrealistiska film ”Looking for Eric” är en komisk fullträff. När huvudpersonen, en fobollstokig brevbärare, livskrisar får han oväntat besök av sin stora idol: Manchester Uniteds legendariske anfallspelare Eric Cantona.
När de två håller långa monologer i brevbärarens ostädade hem, är det svårt att hålla sig för skratt. Filmen, med manus av Paul Laverty, är rasande skickligt gjord och berör på många plan.
Även Jonathan, eller ”Jojo”, den tioårige huvudpersonen i filmen ”Jojo Rabbit”, får besök av en låtsas-kompis, som peppar honom i pojkrummet – men här rör det sig om en betydligt mer problematisk idol: Adolf Hitler.
Platsen är Österrike under andra världskriget och Jojo (Roman Griffin Davis) klär sig i uniform, älskar svastikor och åker på Hitlerjugends tältläger tillsammans med sin ende vän: överviktige Yorki. I lägret, som styrs av den brutale kapten Klenzendorf (Sam Rockwell), blir han snabbt de andras hackkyckling. I ett försök att återta hedern skadas han av en handgranat, och skickas hem till mamma Rosie (Scarlett Johansson).
Föga anar Jojo vilket dubbelliv hans mamma lever. I hemlighet är hon engagerad i motståndsrörelsen och på vinden gömmer hon den judiska flickan Elsa (Thomasin McKenzie). När Jojo råkar upptäcka Elsa är hans första impuls att ange henne, men fientligheten byts stegvis mot fascination och förälskelse. Allt under ivriga diskussioner med låtsas-kompisen Hitler, spelad av regissören Taika Waititi (född i Nya Zeeland, och med visst judiskt påbrå).
Visst kan det vara kul att skämta om det mesta, inklusive Hitler, heilande och bokbål. Det visar komedier som Chaplins ”Dikatorn”, Mel Brooks ”Det våras för Hitler” och Roberto Benignis ”Livet är underbart” – där far och son tar fantasin till hjälp för att överleva koncentrationslägret.
Men i ”Jojo Rabbit”, efter Christine Leunens roman ”Caiging skies” från 2004 tycks något väsentligt ha gått förlorat i översättningen från bok till film. Huvudpersonerna förblir karikatyrer, trots starkt spel av framför allt Scarlett Johansson men även Sam Rockwell. En komisk talang som Rebel Wilson kommer inte alls till sin rätt.
Visst finns här ett eller annat upphöjt ögonblick, då allt det tillskruvade faktiskt fungerar, och mynnar ut i något känsloladdat. Men de tvära kasten mellan slap-stick, romantik och tragedi förbryllar. Merparten av filmen känns därför konstruerad, och betydligt mer löjeväckande än spirituell.