Philip Trollér: Det är att smutsa ner det finaste idrotten har
”
Att kasta in Österrike i den här kompotten får mig att tröttna lite redan på förhand. Vad ger det för mästerskapskänsla?
Hemma-EM är här, en fantastisk händelse som får mig att känna fjärilar i magen och stor förväntan. Men allvarligt talat, vad är grejen med utspridda mästerskap? Det här är att smutsa ner det finaste idrottsvärlden har.
Som vi har väntat. Som vi har längtat. Nu är det dags. Hemma-EM i Sverige och Göteborg är här och alla blågula handbollsälskare är redo att hänga med på en ny resa som vi hoppas ska bli både lång och minnesvärd.
Mästerskap generellt och inte minst de största och häftigaste av dem får mig alltid att längta tidigt och intensivt. Allra helst när Sverige är med. För det är då, när våra landslag ska mäta sig med omvärlden, som sportintresset för mig och säkert många andra bubblar som tydligast – även om det naturligtvis finns andra saker som är med däruppe och konkurrerar.
Men mästerskap är speciellt. Så har det alltid varit. Jag minns när jag och brorsan som barn satt och funderade på vilka lag som skulle missa Stanley cup-slutspelet. Vi skrev ner alla lag vi trodde skulle hamna utanför och gjorde sedan en analys av vilka svenska spelare som därmed skulle kunna tänkas komma hem från NHL till hockeyVM. Eller när man satt framför tv:n och följde varenda sekund av sändningarna från allt innan och under de stora handbolls- och fotbollsmästerskapen.
Sveriges bragd mot Argentina i fotbolls-VM 2002, Staffan Olssons avgörande mot tyskarna i Globen i handbolls-EM tidigare samma år, i mer nära tid: Linus Arnessons jämfotahopp mot Danmark.
Vilka minnen. Vilka upplevelser. Ni som var med, ni vet.
Jag hoppas naturligtvis att EM 2020, som till en början ska avgöras här i stan, ska bli något liknande.
Men även om det skulle bli svensk framgång, flera häftiga matcher och en stor publiksuccé (vilket det verkligen ser ut att bli baserat på biljettförsäljningen till gruppspelet, åtminstone de svenska matcherna) har jag svårt att känna för det här Europamästerskapet på samma sätt som tidigare.
Varför? Det är enkelt att förklara. Jag avskyr utspridda mästerskap.
Att Sverige och Norge gemensamt skulle stå värd för EM hade såklart inte varit orimligt. Det kostar att arrangera stora turneringar och det är nog en verklighet vi får finna oss i att flera länder tillsammans går ihop. I synnerhet då arrangörerna vill göra turneringarna allt större, allt mer omfattande. Dels för att fler ska få vara med, men framför allt för att tjäna mer pengar. Men låt det för bövelen vara så att det är grannländer som gör det. Att kasta in Österrike i den här kompotten får mig att tröttna lite redan på förhand. Vad ger det för mästerskapskänsla? För mig handlar mästerskap, utöver att de bästa landslagen mäter krafterna med varandra, också om folkfest, att lära känna värdnationen och landets kultur. Inte om att resa Europa eller världen runt.
Vi har ett stundande skräckexempel i fotbollens EM i sommar där tolv olika städer och länder ska dela på uppdraget. Så illa är det inte med handbollen än.
Måtte det aldrig bli så.