Ställningskriget mellan dem som lyfter fram manliga och kvinnliga erfarenheter i vårt gemensamma samhälle är problematiskt.
Debatten har varit intensiv efter GP:s kulturchef Björn Werners text om Tindermännen. Men den stora gruppen unga utsatta män är en klassfråga – och den måste lösas. Det skriver Björn Werner i sin andra text om 10-talets förlorare.
Det var förstås en otroligt dum idé att gå ut och ställa mig mitt på det söndersprängda krigslandskap som är debatten om manlig utsatthet. Överallt ligger fallna debattanter. Jordan B Peterson-fantasten Ivar Arpi, mansaktivisten Alexander Bard, T w i t ter uppviglaren Hanif Bali ligger alla där nedsjunkna i dyn, och ropar ut provokativa meningar om batikhäxor och att hitta sin inre fallos.
Alla har de haft samma syfte: att förklara för omvärlden att också män, som grupp, går lidande genom samhället. Alla har de grundligt nedgjorts. Tämligen välförtjänt.
Och nu står jag visst där själv, efter att ha utsett de så kallade Tindermännen till 10-talets förlorare, och förklarat att ”jämlikhetens
hand måste sträckas ut” till samhällets ensamma, utsatta män. Detta efter att ha förklarat att många, inte minst unga, män i Sverige (och runt om i västvärlden) i dag faktiskt, rent statistiskt, har mycket dåliga chanser att få leva ett liv med fast jobb, god utbildning och en partner som om inte älskar så åtminstone kan tänka sig att vara med dem. Allt detta medan kvinnor i högre utsträckning skaffar sig arbete, utbildning och partners. Dejtingsituationen på Tinder är en lättbegriplig bild för att förklara detta.
Skotten viner. Catia Hultquist raljerar om att jag kanske vill införa statligt anställda dejtare (DN 4/1), Katarina Wennstam förklarar att det inte är någon rättighet att få ha sex (Expressen 7/1) och Lisa Magnusson tycker inte att kvinnorna ska behöva offra sig för männen (DN 8/1).
Det hela är ett stort missförstånd – medvetet eller inte låter jag vara osagt. Vi har hur som helst inget att bråka om. Vare sig de eller jag anser att kvinnor som grupp eller som individer bär något som helst ansvar för mäns misslyckanden. Tur det.
Att någon ens kunnat få den uppfattningen beror sannolikt på den lilla skaran omkring mig i lervällingen. De som valt att framföra den utsatta manlighetens realitet genom att gå i en helt menlös opposition mot feminismen. Som om den korrekta analysen att vissa grupper av män är socioekonomiskt utsatta i samhället skulle slå ut den också helt sanna analysen att kvinnor är strukturellt utsatta i samma samhälle. Och som om inte patriarkala maktstrukturer låste in också män i påtvingade beteendemönster och förväntningar.
Se till att fler har de socioekonomiska grundförutsättningar som krävs för att ta sig igenom skolan och skaffa sig ett jobb
Men även om debattklimatet kanske har sitt ursprung hos uppnosiga män på Twitter, är ställningskriget mellan de som lyfter fram manliga och kvinnliga erfarenheter i vårat gemensamma samhälle problematiskt. Inte bara det. Det är fördummande på samma vis som ”Tjejerna får gråta, killarna får tårta”-ramsan är det. Som om allt vore ett nollsummespel mellan mannen och kvinnan, där bara det ena könet kan gå vinnande ur striden på bekostnad av det andra. Som om manlig ensamhet gick att lösa med kvinnlig offervilja, eller att kvinnors position i samhället bygger på att män måste ”backa”.
Det är typiskt för en tid där individer och identiteter (som kön eller ras) ställts långt framför klass. Så till den grad att de flesta helt verkar ha glömt bort att ordet jämlikhet och jämställdhet faktiskt inte är samma sak. När jag skriver jämlikhetens hand menar jag nämligen just det – jämlikhet som ett tillstånd där alla förstås som lika mycket värda, med samma rättigheter och möjligheter att leva ett drägligt liv.
Så är det inte nu – på en statistiskt mätbar nivå verkar det, som jag skrev om i min förra text, alltså som att en stor mängd unga män nu befinner sig i ett tillstånd av svår ojämlikhet, så till den grad att de misslyckas med att etablera sig och så hamnat långt ner i klasspyramiden. Att det råkar vara just unga män är heller inte oviktigt, tyvärr. Oavsett om det beror på biologi eller uppfostran eller både och, är det tyvärr så att det är en av de samhällsgrupper som har störst våldspotential och störst riskbeteende. Det går inte att diskutera bort.
När jag skriver jämlikhetens hand menar jag nämligen just det – jämlikhet som ett tillstånd där alla förstås som lika mycket värda.
Jens Liljestrand konstaterar i sin senaste krönika (Expressen 7/1) helt sant att det historiskt sett inte är något ovanligt alls. De flesta män har genom historien levt och dött ensamma. Han hade här kunnat lägga till att det fram till mitten av 1900-talet regelbundet genom historien har skickats stora mängder unga män in i krigens slaktmaskiner. Så har det varit. Men Liljestrand konstaterar också att det är 1900-talets moderna välfärdssamhälle med ett utjämnande av inkomster och makt mellan