Jo­han Wan­loo:

Göteborgs-Posten - - Kultur & Sport - Jo­han Wan­loo kul­[email protected]

Om man be­nar upp de i fles­ta fall känslo­mäs­si­ga och anek­do­tis­ka ar­gu­men­ten för skö­na snub­bars vär­de­lös­het ver­kar kon­sen­sus va­ra att de är ul­var i fåra­klä­der.

Vad är det värs­ta som finns? Är det se­ri­e­mör­da­re, katt­plå­ga­re, vin­ter­kräk­sju­kan el­ler att bli påkörd av last­bi­lar? Det skul­le man kun­na tro men en­ligt al­le­han­da tyc­ko­no­mer är det värs­ta som finns män­ni­sko­ty­pen ”Skö­na Snub­bar.”

Ba­ra härom­vec­kan skrev Lin­da Skug­ge en krö­ni­ka i Af­ton­bla­det med ti­teln ”En på­min­nel­se om att ak­ta sig för skö­na snub­bar.” Men hon är verk­li­gen in­te först på bol­len. En en­kel goog­ling ra­dar upp ett oänd­ligt an­tal ex­em­pel på hur för­kast­li­ga skö­na snub­bar är. En­ligt al­la des­sa krönikor, re­cen­sio­ner, blog­gin­lägg och me­mes har skö­na snub­bar va­rit ett av väst­värl­dens störs­ta gis­sel de se­nas­te fem­ton åren. Jag för­står in­te rik­tigt. För det förs­ta mås­te det väl, i lo­gi­kens namn, be­ty­da att om man in­te gil­lar skö­na snub­bar mås­te man gil­la oskö­na snub­bar?

För det and­ra bör­jar jag kän­na mig li­te trött på att bli ut­pe­kad. Ef­tersom jag själv på al­la sätt är en skön snub­be. Al­la som träf­fat mig el­ler ens ba­ra sett en bild på mig vet vil­ken klassiskt skön snub­be jag är.

Min slar­vi­ga kläd­stil. Min lätt­sköt­ta fri­syr. Min glimt i ögat. Mitt tvångs­mäs­si­ga skäm­tan­de. Att jag skrat­tar skam­löst högt i so­ci­a­la sam­man­hang. Att jag väg­rar att klä mig ef­ter min ål­der. Att jag ald­rig bu­rit slips trots att jag fyl­ler 48 i år. Att jag är välträ­nad och li­te tjock sam­ti­digt. Att jag tar tag i de fles­ta prak­tis­ka sa­ker mot­vil­ligt och i sista se­kun­den. Allt om mig sig­na­le­rar två ord. Skön. Snub­be.

Om man be­nar

upp de i fles­ta fall känslo­mäs­si­ga och anek­do­tis­ka ar­gu­men­ten för skö­na snub­bars vär­de­lös­het ver­kar kon­sen­sus va­ra att de är ul­var i fåra­klä­der. Den be­kym­mers­lö­sa at­ti­ty­den maske­rar pas­si­vag­gres­si­vi­tet och brist på an­svar. Låt mig då kom­ma med det li­ka känslo­mäs­si­ga och anek­do­tis­ka ar­gu­men­tet att det hand­lar om att åsik­ter skif­tar pre­cis som kläd­mo­det. En gång i ti­den var skö­na snub­bar det bäs­ta som fanns. Non­kon­for­mis­ter som stod för själv­stän­dig­het och ori­gi­na­li­tet. In­nan nå­gon proffs­tyc­ka­re tänk­te ”men om jag vän­der på det he­la …”

Li­te som jag gör nu.

Det är dags

att väl­ja vil­ken sorts snub­be du fö­re­drar när det väl gäl­ler. En strikt, or­dent­lig och väl­kam­mad snub­be? Som vis­ser­li­gen skul­le räd­da sitt rak­set först av allt ifall hu­set bör­jar brin­na men som läm­nar till­ba­ka si­na bib­li­o­teks­böc­ker i tid. El­ler kanske en se­ri­ös, tyst och stark snub­be? Trygg, på­lit­lig och kanske li­te hot­full. Rentav vålds­be­nä­gen? El­ler en skön snub­be. Som kanske in­te tvät­tar hå­ret så of­ta som han bor­de men som sam­ti­digt ing­en be­hö­ver va­ra rädd för?

Det finns yt­ter­li­ga­re

ett val. Du be­hö­ver ju na­tur­ligt­vis in­te väl­ja nå­gon snub­be alls. Det är kanske enklast i läng­den.

Där ha­de den­na krö­ni­ka kun­nat va­ra slut. Sista me­ning­en i för­ra styc­ket var en per­fekt ”knorr på slu­tet.” Men jag kan in­te lå­ta bli att på­pe­ka att den ty­pen av bort­skäm­ta­de av ett all­var­ligt äm­ne ock­så är en typisk skön snub­be­grej. Så vad tyc­ker jag egent­li­gen? Men or­ka. Nu ska jag bä­ra oma­ka strum­por och in­te be­ta­la räk­ning­ar i tid.

Allt om mig sig­na­le­rar två ord. Skön. Snub­be.

Arkivbild: Jonas Lindstedt

Typiskt skön snub­be: Jo­han Wan­loo, 48 år. ”Al­la som träf­fat mig el­ler ens ba­ra sett en bild på mig vet vil­ken klassiskt skön snub­be jag är”, skri­ver Wan­loo.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.