Johan Wanloo:
Om man benar upp de i flesta fall känslomässiga och anekdotiska argumenten för sköna snubbars värdelöshet verkar konsensus vara att de är ulvar i fårakläder.
Vad är det värsta som finns? Är det seriemördare, kattplågare, vinterkräksjukan eller att bli påkörd av lastbilar? Det skulle man kunna tro men enligt allehanda tyckonomer är det värsta som finns människotypen ”Sköna Snubbar.”
Bara häromveckan skrev Linda Skugge en krönika i Aftonbladet med titeln ”En påminnelse om att akta sig för sköna snubbar.” Men hon är verkligen inte först på bollen. En enkel googling radar upp ett oändligt antal exempel på hur förkastliga sköna snubbar är. Enligt alla dessa krönikor, recensioner, blogginlägg och memes har sköna snubbar varit ett av västvärldens största gissel de senaste femton åren. Jag förstår inte riktigt. För det första måste det väl, i logikens namn, betyda att om man inte gillar sköna snubbar måste man gilla osköna snubbar?
För det andra börjar jag känna mig lite trött på att bli utpekad. Eftersom jag själv på alla sätt är en skön snubbe. Alla som träffat mig eller ens bara sett en bild på mig vet vilken klassiskt skön snubbe jag är.
Min slarviga klädstil. Min lättskötta frisyr. Min glimt i ögat. Mitt tvångsmässiga skämtande. Att jag skrattar skamlöst högt i sociala sammanhang. Att jag vägrar att klä mig efter min ålder. Att jag aldrig burit slips trots att jag fyller 48 i år. Att jag är vältränad och lite tjock samtidigt. Att jag tar tag i de flesta praktiska saker motvilligt och i sista sekunden. Allt om mig signalerar två ord. Skön. Snubbe.
Om man benar
upp de i flesta fall känslomässiga och anekdotiska argumenten för sköna snubbars värdelöshet verkar konsensus vara att de är ulvar i fårakläder. Den bekymmerslösa attityden maskerar passivaggressivitet och brist på ansvar. Låt mig då komma med det lika känslomässiga och anekdotiska argumentet att det handlar om att åsikter skiftar precis som klädmodet. En gång i tiden var sköna snubbar det bästa som fanns. Nonkonformister som stod för självständighet och originalitet. Innan någon proffstyckare tänkte ”men om jag vänder på det hela …”
Lite som jag gör nu.
Det är dags
att välja vilken sorts snubbe du föredrar när det väl gäller. En strikt, ordentlig och välkammad snubbe? Som visserligen skulle rädda sitt rakset först av allt ifall huset börjar brinna men som lämnar tillbaka sina biblioteksböcker i tid. Eller kanske en seriös, tyst och stark snubbe? Trygg, pålitlig och kanske lite hotfull. Rentav våldsbenägen? Eller en skön snubbe. Som kanske inte tvättar håret så ofta som han borde men som samtidigt ingen behöver vara rädd för?
Det finns ytterligare
ett val. Du behöver ju naturligtvis inte välja någon snubbe alls. Det är kanske enklast i längden.
Där hade denna krönika kunnat vara slut. Sista meningen i förra stycket var en perfekt ”knorr på slutet.” Men jag kan inte låta bli att påpeka att den typen av bortskämtade av ett allvarligt ämne också är en typisk skön snubbegrej. Så vad tycker jag egentligen? Men orka. Nu ska jag bära omaka strumpor och inte betala räkningar i tid.
Allt om mig signalerar två ord. Skön. Snubbe.