Tradition med rötter i vikingatiden
Den västsvenska vävtraditionen har rötter i vikingatiden – och fortfarande lever den kvar i vävstolar och på väggar. Lena Josefsson gör en resa bland symbolerna.
På en vinterväg kommer hon vandrande i skinnkjol med pälsen inåt för värmens skull. Snön sprutar om näverskorna som fyllts med hö. Brådska att komma in i värmen. Hon drar den stora yllesjalen tätt omkring sig och går över gården med raska steg. Vadmalströjan, ångande och krappröd, lyser upp den dystra dagern. Så är hon nu framme i vävkammaren med famnen full av garn. Hon tänder en brasa och sätter sig vid vävstolen.
Elin Väverska är en av få namngivna yrkesvävare som jag funnit i äldre handlingar. År 1551 tillverkar hon enligt inventarieförteckningar för Orreholmens gård i Skörstorp: 6 ryor, 253 alnar vadmal, 73 alnar bolstervar och 48 alnar vepeväv. För detta värv har Elin erhållit penningar: 3 mark och 6 öre. Dessutom troligen betalning in natura. Mycket mer vet jag inte. Inte hur dessa vepor eller bonader sett ut. Vilka färger och mönster som använts.
Hon sällar sig till raden av vävande kvinnor i det västgötska landskapet som än idag producerar längder av linnelöpare, dukar och andra hemtextiler, vilka skulle kunna ringla sig fram likt en evighetslång textil paradgata. Från Karlsborg i norr till Kungälv i söder. Längs Avenyn och genom hela sta’n. Så flitiga är de vävande kvinnorna. Och redan hyllade av Olaus Magnus i hans stora praktverk ”Historia om de nordiska folken” utgiven år 1555. Vår siste katolske biskop som då lever i Rom utbrister lite lyrisk i Trettonde boken:
”Nordens kvinnor hafva beundransvärda anlag för att väva linne- och ylleväv och ägna sig med iver däråt, undantagandes lappkvinnorna.” De sistnämnda syr sina kläder av skinn enligt Olaus. Han fortsätter: ” De nordiska kvinnorna få sina mönster från ängens blommor, från regnbågens färgspel eller från bladen, som speglas i solbelyst vatten.”
Alla väver, enligt Olaus, även ”förnäma damer”. Vävar till prydnad och som går i arv till nästa generation. Vi har väl alla några hemvävda alster som vi fått i arvegods. Av olika kvalitet, men säkerligen vävda under stunder av kreativitet och med kärlek.
Redan i de gamla isländska sagorna berättas om ”tjald” och ”refil”. Vävnader från vikingatid som täcker väggar och smyckar hus vid högtid. Tjalden mer heltäckande väggprydnad medan revlarna har dekorativa bårder och berättande bilder. Exempel på dessa är Osebergsvävarna och i Sverige bonaderna från Överhogdal och Skog. Figurer i yllegarn har med hjälp av snärjteknik vävts in på vit linnebotten. Någon bonad är dubbelvävd.
I en dubbelväv har du två lager varp, en i varje färg. Mönstret plockas för hand. En tråd från det undre lagret byter plats med det övre. Medeltidens dubbelvävar har geometriska djurformer, kors, knut- och flätmotiv. Arkaiska djur i rutor omramas av bårder som har sitt ursprung i brickvävda band. Fantasidjur, fåglar, båtar och ryttare, som återfinns på sidentyger från Persien, ingår i en mönstervärld som inlånas till Norden. Däremot lever drakbårder kvar och blandas med det utländska.
Den blåvita dubbelvävnaden från Grödinge från 1400-talet är ett exempel på denna vävkonst. Den finns avbildad på frimärke.
Dessa vävar kommer under 1500-talet att få benämningen finske- eller ryssväv. Den äldsta skriftliga uppgiften är från 1443. En ”Findzk Vepa” ingår i en Strängnäsbiskops inventarieförteckning. Även i Skarabiskopen Sven Jacobis bouppteckning från 1554 uppräknas liknande vävar. Orden finskeeller ryssväv har sin förklaring i den stora importen under 1500-talet av vävnader från de svenska godsen i Finland. Möjligen såldes dubbelväv tillverkad i Finland av gårdfarihandlare och knallar – den så kallade rysshandeln.
Vävsättet kommer att leva kvar i Halland och Bohuslän. Vi talar här om en obruten textil tradition från vikingatid till 1800-talet där det myllrar av symboler. Det är påfåglar, åttabladsrosor, dubbelörnar och drakdjur. Bohusländska kvinnor väver in granatäpplen och druvklasar lika ofta som bibliska motiv. Meter efter meter av härliga bröllopstäcken rinner ur vävstolarna.
Jag får en dag äntligen möjlighet att besöka Stina
Wallgren i Ytter Restad. Hon är kanske sist i raden av dessa finnvävs-vävande kvinnor. Jag känner att det börjar bli fem i tolv eller snarare fem över tolv när det gäller att bevara dessa kunskaper. I Stinas vävbod blandas stora rödvita kopior av Bohusländska bröllopstäcken med små egendesignade vävar, där motiven inspirerats av den omgivande naturen. Det är kaprifoler och kala berg. En pigg mås kikar ut över havet. Jag är traditionalist, säger Stina och tar mig med på en svindlande tidsresa bland vävstolar och kontsverk. En hel vägg med små flamskvävar. Ja, det var en period, skrattar Stina, ovetande om det nyväckta intresse som finns idag för små flamskbilder. Folk fyndar på nätet och skapar hela konstväggar med flamskt. Trendiga är väl inte finnvävarna – ännu! – men kanske finns det en framtid även för dem. I en liten vävstol har barnbarnen börjat skapa sina första försök i detta ovanliga men oändligt vackra textilhantverk. Det finns hopp!
Vi talar här om en obruten textil tradition från vikingatid till 1800-talet där det myllrar av symboler