Tra­di­tion med röt­ter i vi­kin­ga­ti­den

Göteborgs-Posten - - Kultur & Sport - Le­na Jo­sefs­son

Den väst­svens­ka vävtra­di­tio­nen har röt­ter i vi­kin­ga­ti­den – och fort­fa­ran­de le­ver den kvar i väv­sto­lar och på väg­gar. Le­na Jo­sefs­son gör en re­sa bland sym­bo­ler­na.

På en vin­ter­väg kom­mer hon vand­ran­de i skinn­kjol med päl­sen in­åt för vär­mens skull. Snön spru­tar om nä­vers­kor­na som fyllts med hö. Bråds­ka att kom­ma in i vär­men. Hon drar den sto­ra yl­le­sja­len tätt om­kring sig och går över går­den med ras­ka steg. Vad­mals­trö­jan, ång­an­de och krappröd, ly­ser upp den dyst­ra da­gern. Så är hon nu fram­me i väv­kam­ma­ren med fam­nen full av garn. Hon tän­der en bra­sa och sät­ter sig vid väv­sto­len.

Elin Vä­vers­ka är en av få namn­giv­na yr­kes­vä­va­re som jag fun­nit i äld­re hand­ling­ar. År 1551 till­ver­kar hon en­ligt in­ven­ta­ri­e­för­teck­ning­ar för Or­re­hol­mens gård i Skör­storp: 6 ry­or, 253 al­nar vad­mal, 73 al­nar bols­ter­var och 48 al­nar ve­pe­väv. För det­ta värv har Elin er­hål­lit pen­ning­ar: 3 mark och 6 öre. Dess­utom tro­li­gen be­tal­ning in na­tu­ra. Myc­ket mer vet jag in­te. In­te hur des­sa ve­por el­ler bo­na­der sett ut. Vil­ka fär­ger och möns­ter som an­vänts.

Hon säl­lar sig till ra­den av vä­van­de kvin­nor i det väst­göts­ka land­ska­pet som än idag pro­du­ce­rar läng­der av lin­nelö­pa­re, du­kar och and­ra hem­tex­ti­ler, vil­ka skul­le kun­na ring­la sig fram likt en evig­hets­lång tex­til pa­rad­ga­ta. Från Karls­borg i norr till Kungälv i sö­der. Längs Ave­nyn och ge­nom he­la sta’n. Så fli­ti­ga är de vä­van­de kvin­nor­na. Och re­dan hyl­la­de av Olaus Magnus i hans sto­ra prakt­verk ”Histo­ria om de nor­dis­ka fol­ken” ut­gi­ven år 1555. Vår sis­te ka­tols­ke biskop som då le­ver i Rom ut­bris­ter li­te ly­risk i Tret­ton­de bo­ken:

”Nor­dens kvin­nor hafva be­und­rans­vär­da an­lag för att vä­va lin­ne- och yl­le­väv och äg­na sig med iver där­åt, un­dan­ta­gan­des lapp­kvin­nor­na.” De sist­nämn­da syr si­na klä­der av skinn en­ligt Olaus. Han fort­sät­ter: ” De nor­dis­ka kvin­nor­na få si­na möns­ter från äng­ens blom­mor, från regn­bå­gens färg­spel el­ler från bla­den, som speglas i sol­be­lyst vat­ten.”

Al­la vä­ver, en­ligt Olaus, även ”för­nä­ma da­mer”. Vä­var till pryd­nad och som går i arv till näs­ta ge­ne­ra­tion. Vi har väl al­la någ­ra hem­väv­da als­ter som vi fått i ar­ve­gods. Av oli­ka kva­li­tet, men sä­ker­li­gen väv­da un­der stun­der av kre­a­ti­vi­tet och med kär­lek.

Re­dan i de gam­la is­länds­ka sa­gor­na be­rät­tas om ”tjald” och ”re­fil”. Väv­na­der från vi­kin­ga­tid som täc­ker väg­gar och smyc­kar hus vid hög­tid. Tjal­den mer hel­täc­kan­de vägg­pryd­nad me­dan rev­lar­na har de­ko­ra­ti­va bår­der och be­rät­tan­de bil­der. Ex­em­pel på des­sa är Ose­bergsvä­var­na och i Sve­ri­ge bo­na­der­na från Över­hog­dal och Skog. Fi­gu­rer i yl­le­garn har med hjälp av snärj­tek­nik vävts in på vit lin­ne­bot­ten. Nå­gon bo­nad är dub­bel­vävd.

I en dub­bel­väv har du två lager varp, en i varje färg. Mönst­ret ploc­kas för hand. En tråd från det und­re lag­ret by­ter plats med det öv­re. Me­del­ti­dens dub­bel­vä­var har geo­met­ris­ka djur­for­mer, kors, knut- och flät­mo­tiv. Ar­ka­is­ka djur i ru­tor om­ra­mas av bår­der som har sitt ur­sprung i brick­väv­da band. Fan­ta­si­djur, fåg­lar, bå­tar och ryt­ta­re, som åter­finns på si­den­ty­ger från Per­si­en, in­går i en möns­ter­värld som in­lå­nas till Nor­den. Där­e­mot le­ver drak­bår­der kvar och blan­das med det ut­länds­ka.

Den blå­vi­ta dub­bel­vävna­den från Grö­dinge från 1400-ta­let är ett ex­em­pel på den­na väv­konst. Den finns av­bil­dad på fri­mär­ke.

Des­sa vä­var kom­mer un­der 1500-ta­let att få be­näm­ning­en fins­ke- el­ler ryssväv. Den älds­ta skrift­li­ga upp­gif­ten är från 1443. En ”Findzk Ve­pa” in­går i en Sträng­näs­bis­kops in­ven­ta­ri­e­för­teck­ning. Även i Ska­ra­bis­ko­pen Sven Jaco­bis boupp­teck­ning från 1554 upp­räk­nas lik­nan­de vä­var. Or­den finske­el­ler ryssväv har sin för­kla­ring i den sto­ra im­por­ten un­der 1500-ta­let av väv­na­der från de svens­ka god­sen i Fin­land. Möj­li­gen sål­des dub­bel­väv till­ver­kad i Fin­land av gård­fa­ri­hand­la­re och knal­lar – den så kal­la­de ryss­han­deln.

Väv­sät­tet kom­mer att le­va kvar i Hal­land och Bo­hus­län. Vi ta­lar här om en obru­ten tex­til tra­di­tion från vi­kin­ga­tid till 1800-ta­let där det myll­rar av sym­bo­ler. Det är på­fåg­lar, åt­tab­lads­ro­sor, dub­be­lör­nar och drak­djur. Bo­hus­länds­ka kvin­nor vä­ver in gra­na­täpp­len och druv­kla­sar li­ka of­ta som bib­lis­ka mo­tiv. Me­ter ef­ter me­ter av här­li­ga bröl­lopstäc­ken rin­ner ur väv­sto­lar­na.

Jag får en dag änt­li­gen möj­lig­het att be­sö­ka Sti­na

Wall­gren i Yt­ter Restad. Hon är kanske sist i ra­den av des­sa finn­vävs-vä­van­de kvin­nor. Jag kän­ner att det bör­jar bli fem i tolv el­ler sna­ra­re fem över tolv när det gäl­ler att be­va­ra des­sa kun­ska­per. I Sti­nas väv­bod blan­das sto­ra röd­vi­ta ko­pi­or av Bo­hus­länds­ka bröl­lopstäc­ken med små egen­de­sig­na­de vä­var, där mo­ti­ven in­spi­re­rats av den om­gi­van­de na­tu­ren. Det är kap­ri­fo­ler och ka­la berg. En pigg mås ki­kar ut över ha­vet. Jag är tra­di­tio­na­list, sä­ger Sti­na och tar mig med på en svind­lan­de tids­re­sa bland väv­sto­lar och konts­verk. En hel vägg med små flamskvä­var. Ja, det var en pe­ri­od, skrat­tar Sti­na, ove­tan­de om det ny­väck­ta in­tres­se som finns idag för små flam­sk­bil­der. Folk fyn­dar på nä­tet och ska­par he­la konst­väg­gar med flamskt. Tren­di­ga är väl in­te finn­vä­var­na – än­nu! – men kanske finns det en fram­tid även för dem. I en li­ten väv­stol har barn­bar­nen bör­jat ska­pa si­na förs­ta för­sök i det­ta ovan­li­ga men oänd­ligt vack­ra tex­til­hant­verk. Det finns hopp!

Vi ta­lar här om en obru­ten tex­til tra­di­tion från vi­kin­ga­tid till 1800-ta­let där det myll­rar av sym­bo­ler

Bil­der: Le­na Jo­sefs­son

Den obrut­na tex­tiltra­di­tio­nen.

Ett vir­tu­ost hant­verk.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.