Mat­hil­da föd­des som som poj­ke

Se­dan tre år till­ba­ka för­sör­jer sig Mat­hil­da Hög­berg, 25, som in­flu­encer med 115 000 föl­ja­re på Instagram. I mån­dags be­rät­ta­de hon sin störs­ta hem­lig­het för dem – hon är trans­sex­u­ell.

Göteborgs-Posten - - Sidan 1 - Ste­fan Bjar­ne­fors ste­fan.bjar­ne­[email protected]

Mat­hil­da Hög­berg, 25, har 115000 föl­ja­re på Instagram. För någ­ra da­gar se­dan be­rät­ta­de hon sin störs­ta hem­lig­het för dem – att hon är trans­sex­u­ell.

– Jag tänk­te att det är 2020 nu – det mås­te ha skett nå­gon för­änd­ring de se­nas­te åren, sä­ger hon.

Det har va­rit någ­ra om­tum­lan­de da­gar för Mat­hil­da Hög­berg, 25. I mån­dags gick hon ut of­fent­ligt om nå­got som hon har vån­dats kring un­der lång tid. För bå­de si­na 115 000 föl­ja­re på Instagram – samt i Af­ton­bla­det och Ex­pres­sen – be­rät­ta­de hon då att hon i själ­va ver­ket föd­des som en han.

– Jag har tänkt på det i fle­ra år och vack­lat fram och till­ba­ka. Jag har haft in­lägg kla­ra och fär­di­ga re­dan för ett och ett halvt år se­dan.

Jag har ba­ra in­te tryckt skic­ka, sä­ger hon när GP träf­far hen­ne i hem­met i Nö­dinge ut­an­för Kungälv.

Hon ska­pa­de sitt

Instagram­kon­to strax ef­ter att hon ge­nom­gått sin köns­kor­ri­ge­ring, del­vis som ett sätt att få be­kräf­tel­se som kvin­na, be­rät­tar hon. Ef­ter någ­ra år ha­de hen­nes föl­jarska­ra vux­it sig så pass stor att fö­re­tag bör­ja­de hö­ra av sig för sam­ar­be­ten. Till slut kun­de hon för­sör­ja sig som in­flu­encer på hel­tid.

– Jag blev så him­la be­kväm i den sit­sen, i det pri­vi­le­gi­et – att jag fick va­ra CIS-kvin­nan Mat­hil­da på in­ter­net. I Ale var jag den där trans­sex­u­el­la tje­jen som män­ni­skor viss­te om. Det var så skönt att det in­te var så på in­ter­net. Ju mer det väx­te, desto mer blev jag be­kväm i att ba­ra va­ra mig själv och bli be­hand­lad så.

Hon sä­ger att

det har fun­nits en viss räds­la över att bli ”av­slö­jad”, att nå­gon skul­le be­rät­ta allt för hen­nes föl­ja­re. Ibland har hon ock­så fått kom­men­ta­rer el­ler med­de­lan­den skic­ka­de till sig som und­rar om det är sant att hon är trans­sex­u­ell.

– Det kan va­ra nå­got små­sys­kon till nå­gon jag kän­ner som kanske har svårt att för­stå det här per­son­li­ga. El­ler så kanske de ba­ra är ny­fik­na. Men de kom­men­ta­rer­na har jag ba­ra ig­no­re­rat el­ler ibland ta­git bort.

– Jag har tyckt att det har va­rit job­bigt ef­tersom jag in­te har va­rit re­do att kom­ma ut. Och om det skul­le kom­ma från nå­gon an­nan kanske mi­na föl­ja­re skul­le kän­na sig lu­ra­de. Men jag vill ald­rig va­ra en per­son som bloc­ke­rar el­ler tar bort kom­men­ta­rer. Jag vill pra­ta om det, in­te fly.

I bak­hu­vu­det fanns all­tid tan­ken att hon nå­gon gång skul­le be­rät­ta allt.

– Det kän­des he­la ti­den som om jag un­dan­höll någon­ting. Jag gil­lar att ar­gu­men­te­ra och dis­ku­te­ra och för­sö­ka för­änd­ra ef­tersom min mam­ma all­tid pra­ta­de väl­digt myc­ket om fe­mi­nism och så­dant, men jag har känt att jag in­te har kun­nat gö­ra det för då skul­le jag ou­ta mig själv. Om jag skul­le bör­ja pra­ta om trans­frå­gor skul­le mi­na

Al­la har va­rit så otro­ligt snäl­la och sagt att jag har fått dem att öpp­na ögo­nen li­te. Jag ha­de ing­en aning om att det skul­le bli så stort

föl­ja­re bör­ja und­ra var­för jag brin­ner så myc­ket för det.

Hon be­rät­tar att far­hå­gor­na in­för att bli of­fent­lig med sin tran­si­den­ti­tet har va­rit många. Bland an­nat att hon skul­le för­lo­ra si­na föl­ja­re och att hon skul­le få ta emot sto­ra mäng­der hat.

– Jag har ock­så va­rit rädd för att nå­gon skul­le gö­ra någon­ting i den fy­sis­ka värl­den. Att de in­te skul­le kla­ra av det och ”ta hand om det” el­ler vad man sä­ger. Men jag tänk­te att det är 2020 nu – det mås­te ha skett nå­gon för­änd­ring de se­nas­te åren. Så jag be­stäm­de att nu gör jag det och sat­te ett da­tum på det nya året.

Hon ha­de räk­nat

med att få un­ge­fär 50 pro­cent ne­ga­tiv och 50 pro­cent po­si­tiv re­spons. Men det blev helt an­norlun­da. Snart bör­ja­de hund­ra­tals stöt­tan­de och kär­leks­ful­la kom­men­ta­rer, med­de­lan­den och mejl ström­ma in till hen­ne.

– Al­la har va­rit så otro­ligt snäl­la och sagt att jag har fått dem att öpp­na ögo­nen li­te. Jag ha­de ing­en aning om att det skul­le bli så stort. Jag är så otro­ligt tack­sam för all kär­lek som jag har fått. Det har in­te alls bli­vit 50-50 – det har sna­ra­re bli­vit 99-1. Jag är jät­te­jät­te­glad för al­la re­ak­tio­ner som jag har fått.

Men i vis­sa kom­men­tarsfält har per­so­ner – fö­re­trä­des­vis män, be­rät­tar hon – än­då skri­vit ne­ga­tivt om hen­ne.

– De har up­pen­bar­li­gen pro­blem med att jag le­ver mitt liv. Det ver­kar va­ra för svårt för dem att för­stå. Jag har sett fo­rum där man har skri­vit hems­ka sa­ker om mig. Men jag tän­ker att här sit­ter jag och där sit­ter du i ditt lil­la pojk­rum.

Med ti­den tror

hon dock att att sam­häl­let kom­mer att bli mer ac­cep­te­ran­de och att frå­gor­na om hen­nes bak­grund kom­mer upp­le­vas som mind­re spek­ta­ku­lä­ra.

– Jag läs­te fak­tiskt en väl­digt po­si­tiv kom­men­tar av en man där han skrev ”Om du föds med en ex­tra tå tar lä­kar­na ba­ra bort den en­kelt. Om du föds med hjärt­fel så fix­ar de hjär­tat och all­ting lö­ser sig. Men det ver­kar va­ra så him­la svårt att för­stå att om du föds i fel kropp kan du in­te ba­ra fixa det och gå vi­da­re. Man pra­tar ju in­te med nå­gon som har haft en ex­tra tå och sä­ger att jag ty­värr in­te kan dej­ta dig för jag gil­lar folk med tio tår.” Jag är helt och hål­let kvin­na nu, så jag för­står in­te var­för mitt för­flut­na skul­le på­ver­ka hur folk ser på mig.

Det var re­dan när Mat­hil­da var två-tre år gam­mal som hon bör­ja­de kän­na att nå­got var kons­tigt och fel med hen­nes kropp. Hon be­rät­tar om en av­und­sju­ka mot flic­kor un­der upp­väx­ten som hon ha­de svårt att för­stå och sät­ta ord på. Det var först när hon var 15 år gam­mal, och såg ett pro­gram om trans­per­so­ner, som pol­let­ten tril­la­de ner.

– Det var förs­ta gång­en som jag kom i kon­takt med trans­sex­u­a­li­tet. Med en gång, när jag satt i säng­en och de pra­ta­de om det, var det som att varen­da tan­ke jag nå­gon­sin haft i he­la mitt liv var på tv. Jag ha­de ing­en tid att för­lo­ra. Jag gick ner di­rekt och sa ”Mam­ma, jag är trans. Om du in­te hjäl­per mig så hjäl­per jag mig själv”, sä­ger hon och skrat­tar.

Vad sa hon?

– Hon sa ba­ra ”Okej.” Hon har va­rit en jät­tes­tor del. Jag tror in­te att många barn som kom­mer på att de är trans går ner och be­rät­tar det för si­na för­äld­rar det förs­ta de gör.

Med stött­ning från sin fa­milj på­bör­ja­des där­ef­ter en tre år lång pro­cess med många mö­ten med oli­ka psy­ko­lo­ger, so­ci­o­no­mer och lä­ka­re.

Ef­ter hor­mon­be­hand­ling­ar med testos­te­ron­bloc­ke­ra­re och östro­gen bör­ja­de hen­nes kropp för­änd­ras. När hon var nit­ton ge­nom­gick hon den köns­kor­ri­ge­ran­de ope­ra­tio­nen som är det slut­gil­ti­ga ste­get i pro­ces­sen – en otro­lig lätt­nad, be­rät­tar hon.

– Från att jag bör­ja­de gå på mi­na hor­mo­ner så lev­de jag som kvin­na, men det var ef­ter köns­kor­ri­ge­ring­en som jag tänk­te att nu finns det inga pro­blem kvar i he­la värl­den – det finns ingen­ting som nå­gon­sin kan gö­ra mig led­sen igen.

I and­ra in­ter­vju­er har Mat­hil­da be­rät­tat om hur svårt det kan va­ra att dej­ta som trans­per­son och hit­ta en part­ner. Nå­got som vi­sa­de sig va­ra ovän­tat en­kelt för hen­ne. Se­dan fem år till­ba­ka le­ver hon till­sam­mans med sin sam­bo Christi­an.

– Han var den förs­ta kil­len som jag nå­gon­sin träf­fa­de. Jag be­rät­ta­de för ho­nom di­rekt, näs­tan mest som ett test för att se hur män re­a­ge­rar. Men han sa ba­ra ”Okej, jag bryr mig in­te.” Se­dan fort­sat­te vi ba­ra att pra­ta. Han har hjälpt mig jät­te­myc­ket och stöt­tat mig. När jag be­rät­ta­de att jag skul­le kom­ma ut sa han ba­ra ”Du är as­grym.”

Om in­flu­encer­kar­riä­ren in­te

skul­le bä­ra sig i fram­ti­den (”Det finns bra och då­li­ga må­na­der som för al­la fri­lan­sa­re”) har hon en lä­rar­ut­bild­ning att fal­la till­ba­ka på. Men hen­nes Instagram­kon­to kom­mer oav­sett att för­änd­ras från och med nu. Hon kom­mer att bör­ja pra­ta om hur det är att va­ra trans och gö­ra mer per­son­li­ga in­lägg.

– När jag fick al­la de här med­de­lan­de­na blev jag li­te rörd. Att jag kan gö­ra så myc­ket ge­nom en så li­ten grej – jag be­rät­ta­de ju ba­ra vem jag är. Det fick mig att in­se, än­nu mer, att jag vill gö­ra nå­got med det­ta. Jag vill va­ra en ta­les­per­son och in­spi­re­ra.

No­ga kom­po­ne­ra­de och

ge­nom­tänk­ta bil­der från strän­der och stä­der runt om i värl­den kom­mer hon fort­sät­ta att läg­ga upp. Där­e­mot kom­mer öp­pen­he­ten kring hen­nes trans­sex­u­el­la iden­ti­tet va­ra stör­re.

– Jag har tänkt att ha frå­gestun­der där folk får stäl­la frå­gor som de har tänkt på, men in­te vå­gat frå­ga. Då kan jag va­ra en per­son som de kan få stäl­la al­la de pri­va­ta frå­gor­na till. Då kan de få dem ur sitt sy­stem och sen gå vi­da­re med si­na liv och var mer öpp­na med en ökad kun­skap.

– En per­son skrev till mig att den ald­rig ha­de träf­fat el­ler sett nå­gon som var trans och in­te viss­te hur den skul­le re­a­ge­ra, men nu vet den att den in­te bryr sig. Det var pre­cis det jag vil­le.

Bild: Me­li Pe­ters­son Ella­fi

Mat­hil­da be­rät­tar att hen­nes mam­ma har va­rit ett stort stöd ge­nom he­la upp­väx­ten då hon var mob­bad. ”När de sa sa­ker till mig som att jag var bög och så­dant var min mam­ma all­tid väl­digt no­ga med att be­rät­ta att det in­te är nå­got fel med att va­ra det. Det är in­te or­den som är ela­ka, det är hur de ut­tryc­ker sig som är elakt.”

Bil­der: Me­li Pe­ters­son Ella­fi

Se­dan fem år till­ba­ka le­ver Mat­hil­da med sin sam­bo Christi­an. ”Han har hjälpt mig jät­te­myc­ket och stöt­tat mig”, sä­ger hon.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.