Norm­kri­ti­ker hop­par i ga­len tun­na

Nya be­grepp in­tro­du­ce­ras för att ska­pa ”in­klu­de­ring”. Men re­sul­ta­tet blir in­te säl­lan att mer­par­ten av al­la som pra­tar svens­ka in­te för­står vad som me­nas.

Göteborgs-Posten - - Ledare - Ka­rin Pihl ka­[email protected]

Kan man pra­ta sig till ett jäm­likt sam­häl­le? Om man får tro det se­nas­te år­tion­dets de­batt om jäm­lik­het är det lätt att få den upp­fatt­ning­en. Små för­änd­ring­ar i språ­ket har le­tat sig in li­te varstans. I sjuk­vår­den sä­ger man allt som of­tast in­te läng­re ”psy­kiskt sju­ka” el­ler ”di­a­be­ti­ker” för att ta två ex­em­pel. I stäl­let ska man sä­ga ”per­son med psy­kisk sjuk­dom” el­ler ”per­son med di­a­be­tes”. Tan­ken är att in­te stig­ma­ti­se­ra el­ler krän­ka nå­gon. Per­so­nen ”är” in­te sin di­a­gnos, ut­an en män­ni­ska – om nu nå­gon haft en från den­na själv­klar­het av­vi­kan­de åsikt.

Ord­krum­buk­ter an­vänds of­ta med in­ten­tio­nen att ska­pa en in­klu­de­ran­de mil­jö. Syf­tet med att by­ta ut ord som ”bygg­her­re” mot ”byggak­tör”, ”upp­hovs­man” mot ”upp­hovs­per­son” och så vi­da­re, är att vid­ga be­grep­pet till att om­fat­ta fler (man tän­ker sig allt­så att kvin­nor ex­klu­de­ras ef­tersom ef­ter­le­det ”lå­ter” man­ligt).

Sam­ma sak gäl­ler de­bat­ten om trans­per­spek­tiv på kön­si­den­ti­te­ter. Många ung­domsmot­tag­ning­ar i lan­det har slu­tat att ta­la om tje­jer och kil­lar ut­an an­vän­der sig i stäl­let av be­grepp som slid­bä­ra­re och pe­nis­bä­ra­re. Tan­ken är att ung­do­mar som är bi­o­lo­giskt kvin­na el­ler man, men som har en an­nan iden­ti­tet, in­te ska kän­na sig ute­slut­na.

In­ten­tio­nen med att ska­pa nya be­grepp är så klart god. Det är vik­tigt att be­hand­la and­ra med re­spekt. Det finns vis­sa ord som en­dast bru­kas som en skymf mot and­ra grup­per el­ler per­so­ner och som al­la rim­li­ga män­ni­skor und­vi­ker att an­vän­da. Men att ha noll­to­le­rans mot ord vars syf­te är att för­o­läm­pa är en an­nan sak än att stän­digt skru­va till språ­ket i ide­o­lo­gis­ka syf­ten.

Re­sul­ta­tet kan sna­ra­re bli att mer­par­ten av al­la som ta­lar språ­ket ex­klu­de­ras, skri­ver Lars Me­lin, do­cent i svens­ka, på DN de­batt (12/1). Me­lin var­nar för att ”språk­po­li­ser” på myn­dig­he­ter, i vår­den, sko­lan och bland ak­ti­vis­ter kan ute­slu­ta de fles­ta som bru­kar språ­ket i sin var­dag.

En enorm till­tro till att ord­val spe­lar roll, och att ett fel­ak­tigt be­grepp näs­tan är att lik­stäl­la med en fy­sisk kränk­ning, kan helt en­kelt le­da till att folk in­te vå­gar ytt­ra sig av räds­la att nå­gon ska ta il­la vid sig – in­te säl­lan å en tred­je per­sons väg­nar.

Men det finns fler pro­blem med att an­vän­da sig av ett språk som en stor del av be­folk­ning­en in­te för­står. Ett tyd­ligt ex­em­pel på det­ta är ny­byg­get Älv­sta­den i Gö­te­borg. Den som vill be­sö­ka ju­bi­le­umspar­ken kan lä­sa att sta­den strä­var ef­ter en plats ”präg­lad av mång­fald och in­klu­de­ring”. Sta­den kal­lar det­ta ”kul­tu­rell till­gäng­lig­het” vil­ket in­ne­fat­tar ”ett norm­kri­tiskt tan­ke­sätt ut­i­från in­ter­sek­tio­na­li­tet”. Det­ta för att till­gäng­lig­het är ”en på­gåen­de pro­cess i mö­tet mel­lan oss män­ni­skor”.

Vad be­ty­der det­ta? De fles­ta män­ni­skor har in­te tid att sit­ta och lä­sa på om oli­ka te­o­ri­er om ”pro­ces­ser i mö­tet”. Re­sul­ta­tet blir an­tag­li­gen att en stor an­del av med­bor­gar­na kän­ner sig för­vir­ra­de. Det he­la blir iro­niskt då syf­tet med he­la bygg­pro­jek­tet är att ska­pa in­klu­de­ring.

2016 sa Thérè­se Kristi­ans­son från konst­närs­grup­pen Myc­ket, som va­rit med och ut­for­mat pro­jek­tet, att: ”In­gång­en var att ut­i­från ett in­ter­sek­tio­nellt och que­er­fe­mi­nis­tiskt per­spek­tiv tit­ta på hur grup­per som an­nars in­te till­frå­gas el­ler tar plats i stads­bygg­nads­pro­ces­ser för­hål­ler sig till ba­dan­de” (GP 15/7 2016). Det­ta i syf­te att va­ra in­klu­de­ran­de. Men så blir det in­te.

När det hand­lar om att byg­ga en ba­stu och en pool är det rätt harm­löst. Men när mak­ten – sta­ten, vår­den och sko­lan – tar till ett språk­bruk för att trixa till verk­lig­he­ten blir det ett de­mo­kra­tiskt pro­blem. För det förs­ta ef­tersom det kan va­ra svårt att be­gri­pa. För det and­ra ef­tersom just des­sa be­grepp – in­ter­sek­tio­na­li­tet, norm­kri­tiskt tan­ke­sätt och så vi­da­re – in­te är ne­utra­la. De står för ett visst ide­o­lo­giskt syn­sätt. Att kö­pa norm­kri­tik som idé är in­te sy­no­nymt med att va­ra höv­lig mot and­ra män­ni­skor. Att in­te kö­pa idén är in­te sy­no­nymt med att be­te sig il­la mot and­ra. Man mås­te va­ra po­li­tiskt in­satt för att se att det­ta är en form av ide­o­lo­gisk kam­pan­jan­de och där­med makt­ut­öv­ning.

Re­sul­ta­tet kan sna­ra­re bli att mer­par­ten av al­la som ta­lar språ­ket ex­klu­de­ras

Den här ide­o­lo­gin – att det går att for­ma värl­den med ord och att det som spe­lar roll är vad vi kal­lar sa­ker och ting – kan dess­utom bli ett sätt för mak­ten att från­sä­ga sig an­svar. Är vård­kö­er­na långa? ”Kanske det, men vi har in­fört den nya ter­men ’per­son som li­der av psy­kisk sjuk­dom’!” Präglas Gö­te­borg av allt stör­re klass­klyf­tor och skill­na­der mel­lan grup­per i in­komst och häl­sa? ”Vi har byggt en que­er­ba­stu!”. Är det pro­blem med my­gel och sex­ism i bygg­bran­schen? ”Nu an­vän­der vi be­grep­pet ’byggak­tör’!”. På så vis kan mak­ten fin­ta bort kri­tik.

Bild: Jo­nas Lindstedt

Ba­stun i Fri­ham­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.