Tack, Roger Scruton
Den sverigedemokratiske ungdomsförbundsledaren William Petzäll berättade för mig att hans favoritförfattare var filosofen Roger Scruton. Jag minns att det var ett av de tillfällen då jag insåg, för lite mer än tio år sedan, att det inte bara går att avfärda alla sverigedemokrater som opportunister och ogenomtänkta demagoger. Petzäll och jag åkte runt och debatterade runtom i landet inför publik.
Detta var en tid då det ansågs fullkomligt otänkbart för vissa i Sverige att ens bemöta SD i sak. Det enda rimliga var givetvis att göra det omvända: debattera och prata så ofta det bara gick. Kritikerna surade. Men publiken fortsatte komma.
Petzäll gick bort 24 år gammal i en överdos. Jag kom att tänka på debatterna med Petzäll när jag läser att Roger Scruton precis gått bort efter en tids sjukdom.
När Scruton summerade sitt 2019 i tidningen Spectators julnummer lyckades han, med elegant försiktighet, få läsaren att förstå att det var ett år som innehållit både det sämsta och det bästa som livet kan erbjuda. Han hade, vilket inte är ovanligt i vår samtid, gjorts till persona non grata över en natt. I slutet av 2018 hade en elak intervju I New Statesman fått en nästintill samlad brittisk offentlighet att vända honom ryggen. Knappt en dag hade gått innan uppdragsgivarna började behandla honom likt en vinterkräksjuk i en trång hiss.
Intervjuns själva syfte var att göra ned Scruton. När intervjun, ord för ord, sedermera krävdes ut och publicerades var det för sent. Få brydde sig. Som om det inte var nog fick han under 2019 beskedet att han var drabbad av cancer.
Men, som han skriver i sin årskrönika, han fann att på botten lämnades han inte hjälplös. Läsare och vänner sträckte ut sina händer till honom. I synnerhet vänner i Östeuropa som mindes hans undervisningsgärning, medan järnridån fortfarande kastade skuggor över kontinenten, förblev lojala.
Scruton hade, som han uttryckte det, berövats det mesta under 2019: rykte, lugn och kanske framförallt, hälsan. Men han hade fått så mycket mer. Dumpad på botten hade han lyfts på annat vis. Och nära döden insåg han ”vad livet betyder, och vad det betyder är tacksamhet”.
Scruton var konservativ ut i fingerspetsarna. Det gjorde att han av de flesta i svensk offentlighet kunde avfärdas som trög och fullkomligt ointressant. För medan vår tids motto tycks vara ”allt är relativt” och att beständiga värden oavsett vad det gäller är meningslösa, så kontrade Scruton med att försvara klassiska uppfattningar rörande estetik och etik.
Det var också hans tankar om estetik som gav en post i den regeringskommitté, ”Building Better, Building Beautiful”, som han fick sparken ifrån av Toryregeringen bara några timmar efter att den omtalade intervjun publicerats.
Vare sig man håller med Scruton eller inte så går det inte att undvika att lära sig mängder om vår värld i mötet med hans tankar. För tänka gjorde han i överflöd, om alltifrån vinets metafysik till värdet av kulturlandskap. Och om det är något vår tid lider brist på så är det lågmälda samtal, förståelse och förlåtelse.
Snabba fördömanden och ointresse för åsikter som vi finner misshagliga skapar inte bara mer av den där omtalade polariseringen som det så ofta varnas för, det gör också vår värld något mindre. Att möta Petzäll i samtal inför öppen ridå bidrog till att vidga min värld. Det är jag ännu idag glad över. Samtalen med meningsmotståndare, både till höger och till vänster, har alltid varit värdefulla.
Att så ofta som möjligt utsätta sig för främmande uppfattningar gör oss friare och spänstigare i tanken. Att uttrycka tacksamhet är ingen tom gest – utan en handling som skänker livet mening.