Apparna gjorde mig varken kär eller galen
Efter år med dejtingappar och tydliga kravspecifikationer har pirret slutat komma. Emilie Roslund konstaterar att känslorna inte kan outsourcas till en robot i Silicon Valley.
Någon gång runt ålder 27 drog jag slutsatsen att jag förlorat min förmåga att bli kär. Det var så klart inte sant, men det kändes rimligt att konstatera efter ett år med liberal inställning till högersvepningar.
Under samma period påbörjade jag en anteckning i mobilen som fick sammanfatta mitt misslyckande. ”Han ställer inga frågor.
Han är självisk när vi har sex. Han är tråkig. Han föreslår sällan att vi ska ses. Har pappa-humor och äger ingen toaborste”. Jag minns inte vilken man i ordningen jag syftade på, men trots hans bajsränder i toalettskålen och brist på engagemang lyckades jag ändå bli besatt. Inte av honom utan tanken om att vi två kanske kunde bli kära i varandra.
När ytterligare ett år gått och mina mobilanteckningar växt i antal kom jag till en ny slutsats: mina krav är inte tillräckligt tydliga. Så jag började utforma det närmaste man kan komma en kravspecifikation på en partner. Med min nya mall skulle det bli mycket lättare att träffa den rätta. Det skulle också spara tid, tänkte jag, och övervägde att införa kontrollfrågor.
Så jag ställde in åldersspannet mellan 26 och 29. Bra åldrar. Inte för unga, inte för gamla. När apparna började sina på 26–29-åriga profiler löste jag det genom att sätta mig på pendeln till tågets slutstation och tindra därifrån.
Åren därefter följde samma mönster tills jag kom till den klassiska insikten att min kravspec kanske utformats på fel grunder. I seriealbumet ”Den rödaste rosen slår ut” söker författaren Liv Strömquist svar på varför ömsesidig kärlek tycks bli allt svårare att uppnå. Strömquist gör klara kopplingar till konsumtionssamhället, människans strävan efter att göra rationella val och hur det påverkar vårt beteende i sökandet efter kärlek. Precis som vi väljer tvättmedel ska även en partner vara vald på rationella grunder.
Man kan kalla det tidens anda, eller valfrihetens paradox, som psykologen Barry Schwartz gör. Möjligheten att hitta kärleken är större än den någonsin har varit, i alla fall i teorin. Appar, dejtingsajter och andra mötesplatser
Kände jag pirret? Nej, konstaterar man och öppnar sedan upp appen på nytt.