Symfonikerna glänser i kapp med Klaus Mäkelä och Leif Ove Andsnes
Göteborgs Symfoniker Mozart och romantik Dirigent: Klaus Mäkelä Solist: Leif Ove Andsnes piano Musik av Mozart och Bruckner Göteborgs konserthus 10/1
De finska dirigenttalangerna fortsätter att slå världen med häpnad. En av de senaste är Klaus Mäkelä, född 1996, som tycks gå en strålande framtid till mötes och snart tillträder som Oslofilharmonins chefdirigent. Han har redan hunnit att gästa Göteborgssymfonikerna vid två tillfällen, båda med imponerande resultat, och nu vid det tredje besöket leder han ett påtagligt formmedvetet och detaljskarpt framförande av Bruckners nionde symfoni.
Att få Bruckner
att klinga på ett organiskt och naturligt flödande vis är inte det allra lättaste, men det är precis detta som Klaus Mäkelä lyckas så väl med. Han får ljudbilderna att öppna sig och skapar en akustisk tredimensionalitet genom pregnansen i de enskilda insatserna. I stället för den tungfotade senromantiken är det traditionslinjen tillbaka till Schubert och Mozart som är spelets ledstjärna.
Just därför får den fräna attacken i mellansatsen (Scherzo: Bewegt, lebhaft), med ett hackande och nervöst pådrivande motiv som återkommer gång på gång, en så speciell karaktär. Musiken blir konfrontativ, men aldrig demonstrativ. Energilinjerna framträder på ett fysiskt vis och tydliggör hur musiken drivs framåt av sina dynamiska kontraster. Och här spelar Symfonikerna i toppform, med en värme i orkesterklangen som får den mänskliga kärnan i Bruckners musik att kommunicera direkt, utan åthävor.
Före paus är säsongens artist-inresidence, den norske pianisten Leif Ove Andsnes, solist i Mozarts 22:a pianokonsert. Konserten från slutet av 1785, komponerad samtidigt som Mozart höll på med Figaros bröllop, har ett jublande drag med en sorts teatralisk lätthet i anslagen. Men verket pekar också, framförallt i sina mollpassager, fram mot Beethoven och Andsnes lyfter verkligen fram de starka spänningarna.
Som alltid i hans tolkningar finns det en iver att upptäcka dolda dimensioner i musiken. Det är fascinerande hur denne utpräglade virtuos om och om igen går utanför de förväntade ramarna och ger nya betydelser åt tonflödet. Det blir som tydligast i solokadenserna där Andsnes låter spelet ta ny sats genom plötsliga tystnader och skarpa brytningar mellan motiven. Det storartade ligger inte bara i den tekniska förfiningen, utan lika mycket i förmågan att ge utrymme åt det nyckfulla och irrationella.
Att få Bruckner att klinga på ett organiskt och naturligt flödande vis är inte det allra lättaste, men det är precis detta som Klaus Mäkelä lyckas så väl med.