Kä­ra Alex och kä­ra lil­la Stel­la!

Göteborgs-Posten - - Världens Gång - LI­SA

Året som lig­ger fram­för mig är ett vitt ark. Li­te som det näs­tan tom­ma do­ku­ment i vil­ket jag just nu skri­ver. I sam­ma ögon­blick jag tryc­ker på Å är det in­te läng­re tomt. När du öpp­nar ögo­nen på årets förs­ta dag har du re­dan gjort ett av­tryck i den ny­fall­na snön. Kanske fanns av­tryc­ket där re­dan in­nan du vak­na­de, i årets förs­ta dröm.

Fast vi är ju no­ga med att hål­la oss vak­na på tolvsla­get. Vill vi möj­li­gen va­ra säk­ra på att det nya in­te smy­ger sig på oss i söm­nen? Hell­re då ta grepp på det och lo­va att bör­ja trä­na, åka kol­lek­tivt till job­bet och äta nyt­tigt. Ha kon­troll med steg och ka­lo­riräk­na­re. Men kanske vo­re det bätt­re om vå­ra dröm­mar fick sät­ta to­nen för det nya året. Jag sit­ter vid da­torn och helt plöts­ligt har jag lu­rats att klic­ka på ”Why do­es Bo­no al­ways wear sunglas­ses?” Jag är in­te ens in­tres­se­rad, har ald­rig gil­lat U2 och tyc­ker de­ras lå­tar är job­bi­ga med den där små­spring­an­de ryt­men i bak­grun­den. Än­då sit­ter jag där och glor på ett me­nings­löst in­slag ur en te­veshow - jag som av­skyr att bli lu­rad!

Lu­rad? Det var ju jag själv som klic­ka­de. In­nan jag vet or­det av har jag lytt ett på­bud på Fa­ce­book och sla­git upp si­dan 45 i den bok jag har när­mast till hands. Där ska jag näm­li­gen i den förs­ta me­ning­en få ve­ta hur 2020 kom­mer att bli för mig. Jag blädd­rar i den än­nu oläs­ta jul­klapps­bo­ken. ”Kä­ra Alex och kä­ra lil­la Stel­la!” lä­ser jag. Ja­happ! Jag miss­tän­ker nu mig själv för att fri­vil­ligt vil­ja bli lu­rad och gli­da in i låt­sas­värl­den helt obe­märkt. Jag vill sling­ra mig un­dan mi­na eg­na grubb­le­ri­er kring om jag ska ge mig hän i självöm­kan över en ond rygg el­ler va­ra tack­sam över att jag in­te har nå­gon far­lig sjuk­dom.

Jag ploc­kar ned jul­grans­pryd­na­der och mö­ter den mil­da blic­ken hos årets ny­till­kom­na del­ta­ga­re:

An­kan och Rä­ven. Det känns som att de är på min si­da. Na­tur­ligt­vis är det de som är Alex och Stel­la! Nu fal­ler allt på plats: Vad kan väl va­ra ett bätt­re stöd i till­va­ron än en ba­dan­ka i tom­te­lu­va och en to­vad räv? An­kan och rä­ven får mig att bli än­nu mer ny­fi­ken på boken. Ro­ma­nen har fler si­dor än det kom­man­de året har da­gar och de är ju knap­past blan­ka – men den är oläst. Den sva­vel­gu­la him­len he­ter boken.

Jag har ald­rig sett en sva­vel­gul him­mel, men det finns tyd­li­gen i Fin­land när so­len går ned om sensom­rar­na. Här är den oran­ge, ibland näs­tan röd, i au­gusti. Nå­gon gång kan man ana en skift­ning av grönt mel­lan det oran­gea och det blå på him­len, men sva­vel­gult - ald­rig. Kanske mås­te jag fa­ra till Fin­land för att få se det­ta? El­ler räc­ker det att tän­ka på det, slö­sur­fa i mitt eget hu­vud? Jag har märkt att jag ibland fin­ner det mest över­ras­kan­de där, i hjär­nans sling­ran­de uni­ver­sum. Som nu, då jag in­ser att det kom­mer att bli som­mar igen!

Bild: Li­sa

Ba­dan­kan och rä­ven.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.