Svens­ken: iso­le­rad och be­ro­en­de av sta­ten

Göteborgs-Posten - - Ledare - NT­ha­ommnaN­saGmünr sson TFi­ö­ter­flat­ta­re och fö­re­ta­ga­re

Te­sen om stats­in­di­vi­du­a­lis­men som en för­kla­ring till var­för Sve­ri­ge ser ut som det gör, är po­pu­lär. Den har hyl­lats bå­de från bor­ger­ligt håll och från väns­ter som en för­träff­lig aspekt av den svens­ka mo­del­len. Lan­se­rat av Hen­rik Berg­gren och Lars Trä­gårdh i Är svens­ken män­ni­ska? Ge­men­skap och obe­ro­en­de i det mo­der­na Sve­ri­ge (2006), går te­o­re­met ut på att sam­hälls­for­ma­tio­nen i det mo­der­na Sve­ri­ge be­stäms av den re­la­tion som in­di­vi­den har till sta­ten (och in­te med ge­men­ska­per som fa­mil­jen el­ler det ci­vi­la sam­häl­let).

Sta­ten skyd­dar in­di­vi­den rätts­ligt och so­ci­alt, i utbyte mot att in­di­vi­den har hög au­to­no­mi och är obe­ro­en­de av släk­ten el­ler and­ra sam­man­slut­ning­ar för sin trygg­het. Det­ta be­ta­las med nå­got säm­re rät­tig­he­ter vi­sa­vi sta­ten och ett högt skat­te­tryck.

Man kan ifrå­ga­sät­ta Berg­gren och Trä­gård­hs tes att stats­in­di­vi­du­a­lis­men har vux­it fram som ett ut­tryck för den svens­ka na­tio­nal­ka­rak­tä­rens strä­van ef­ter in­di­vi­dens fri­gö­rel­se från tra­di­tio­nel­la ge­men­ska­per. (I en bok från 2012, med Pa­trik Eng­ellau som med­för­fat­ta­re, Den över­mo­di­ga be­skyd­da­ren – Hur väl­färds­sta­ten un­der­mi­ne­rar det ci­vi­la sam­häl­let och ur­hol­kar dyg­der­na, be­skrev jag hur den svens­ka väl­färds­sta­ten med­ve­tet har eli­mi­ne­rat de fri­vil­li­ga ge­men­ska­per­na.)

Men lik­väl är sa­ker­nas till­stånd så som Berg­gren och Trä­gårdh be­skri­ver dem. För hu­vud­de­len av med­bor­gar­na finns det inga and­ra skydds- el­ler trygg­hets­me­ka­nis­mer än de som den svens­ka väl­färds­sta­ten till­han­da­hål­ler.

Det finns inga ge­men­ska­per att fal­la till­ba­ka på. De är bor­ta.

Men vad hän­der när sta­ten in­te kan le­va upp till sin del av stats­in­di­vi­du­a­lis­men? När den in­te kan er­bju­da skydd el­ler sör­ja för trygg­het? När am­bu­lan­ser mås­te in­vän­ta po­li­seskort, för att ta sig in i vis­sa bo­stads­om­rå­den? När åld­ring­ar rå­nas av ”barn­gäng”? När akut­mot­tag­ning­ar stryps av att per­so­na­len är upp­tag­na med att han­te­ra följ­der­na av döds­skjut­ning­ar mel­lan kri­mi­nel­la? När folk­pen­sio­nen in­te räc­ker till? När kom­mu­ner­nas då­li­ga ekonomi tving­ar fram för­säm­rad ser­vice?

När sta­ten, på kans­li­s­vens­ka ”det all­män­na”, svi­ker, står in­di­vi­den på bar bac­ke.

Det finns inga ge­men­ska­per att fal­la till­ba­ka på. De är bor­ta. Vär­re blir det när in­di­vi­den rå­kar i kon­flikt med per­so­ner som verk­li­gen har ge­men­ska­per som kan bac­ka upp dem – gäng­et, släk­ten el­ler kla­nen. Då finns det ing­et för den som står en­sam att sät­ta emot. Då får man po­li­san­mä­la, som rå­det ly­der.

Hur pass brist­fäl­ligt som ide­al stats­in­di­vi­du­a­lis­men är, fram­kom­mer tyd­li­gast mot slu­tet av Berg­gren och Trä­gård­hs bok, där för­fat­tar­na skri­ver att Sve­ri­ge är ”ett sam­häl­le där lag­ly­dig­het och so­ci­al kon­troll är så in­prän­tat i med­bor­gar­nas sjä­lar att mer hand­fas­ta åt­gär­der från myn­dig­he­ter­nas si­da säl­lan ens är nöd­vän­di­ga”.

Men ett fritt sam­häl­le kan in­te vi­la på att in­di­vi­den från vag­gan till gra­ven är be­ro­en­de av sta­tens för­må­ga och väl­vil­ja. Lag­ly­dig­het byg­ger på de dyg­der som de fri­vil­li­ga ge­men­ska­per­na för­med­lar från en ge­ne­ra­tion till en an­nan, och den so­ci­a­la kon­troll som des­sa ge­men­ska­per ut­ö­var på gott och ont. När des­sa för­svin­ner åter­står an­ting­en en stat som upp­rätt­hål­ler ord­ning­en via re­pres­sion el­ler som re­ti­re­rar in­för en oord­ning som den in­te kan han­te­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.