För Jo­han Kuy­lensti­er­na är op­ti­mis­men ett verk­tyg

Göteborgs-Posten - - Namn -

In­tres­set för na­tur och mil­jö vak­na­de ti­digt. I dag är Jo­han Kuy­lensti­er­na en av lan­dets störs­ta pro­fi­ler i kli­mat­frå­gan och trots ut­ma­ning­ar­na är han full av op­ti­mism.

Nå­gon­stans i Sve­ri­ge, när­ma­re be­stämt i Djurs­holm ut­an­för Stock­holm, sit­ter en poj­ke i sju­års­ål­dern med en teck­ning fram­för sig som han just har ri­tat. Bil­den på­min­ner om många and­ra han gör vid den här ti­den; en stad in­svept i av­ga­ser. På pap­pe­ret har han skri­vit: ”Hål Sve­ri­ge rent”.

På en an­nan lapp har han for­mu­le­rat en pro­test mot att grus­vä­gen ut­an­för hu­set ska as­fal­te­ras. Han går ut och läg­ger den på ång­väl­tens fö­rar­sä­te. Un­ge­fär sam­ti­digt, i ju­ni 1972, hålls Stock­holms­kon­fe­ren­sen ba­ra nå­gon mil där­i­från. Kan poj­kens en­ga­ge­mang ha spor­rats av den­na FN:s förs­ta in­ter­na­tio­nel­la mil­jö­kon­fe­rens?

– Just det minns jag fak­tiskt in­te. Men min mam­ma var myc­ket mil­jö­en­ga­ge­rad och jag tror det präg­la­de mig, sä­ger Jo­han Kuy­lensti­er­na näs­tan ett halvt se­kel se­na­re.

– En sak jag minns är att jag of­ta gick ut och ploc­ka­de skräp. Det kli­ar fort­fa­ran­de i mig när jag mär­ker hur det ser ut på många håll. Jag kom­mer sä­kert gå och ploc­ka skräp när jag blir gam­mal, sä­ger han och skrat­tar.

Vid 55 års ål­der har han äg­nat stör­re de­len av sitt ar­bets­liv åt frå­gor som har med mil­jö och kli­mat att gö­ra. I dag är han vad han kal­lar mång­syss­la­re, med en fot på Stock­holms uni­ver­si­tet som ad­jun­ge­rad pro­fes­sor vid in­sti­tu­tio­nen för na­tur­geo­gra­fi, och en an­nan i Kli­mat­po­li­tis­ka rå­det där han är vice ord­fö­ran­de.

Han sit­ter i ett fler­tal sty­rel­ser och är nu­me­ra ock­så TV4:s kli­ma­t­ex­pert.

– Jag job­bar myc­ket, så är det. Men jag är sam­ti­digt fri­a­re nu än un­der de sex år jag var vd på SEI, Stock­holm En­vi­ron­men­tal In­sti­tu­te. Som vd för en stor or­ga­ni­sa­tion ha­de man stän­digt hjär­tat i hals­gro­pen, nå­got kun­de ju hän­da. Nu kan jag ibland ta en dag le­digt el­ler sät­ta mig på lan­det och job­ba.

Den mesta ti­den läg­ger han på att va­ra ute och fö­re­lä­sa om kli­mat­frå­gor. De som lyss­nar på Jo­han Kuy­lensti­er­na slås då of­ta av

hans sprud­lan­de op­ti­mism. Många tycks vän­ta sig en dyst­ra­re håll­ning av en kli­mat­pro­fil av hans dig­ni­tet.

Gi­vet­vis ser han all­va­ret i si­tu­a­tio­nen. Kli­ma­tång­est kan va­ra be­grip­lig, men den är in­te vägen fram­åt. I al­la fall in­te för Jo­han Kuy­lensti­er­na.

– För mig är op­ti­mis­men ett verk­tyg sna­ra­re än nå­got jag är född med. Jag får mer ener­gi om jag in­ta­lar mig att det jag gör är po­si­tivt, att det finns lös­ning­ar. Jag an­kla­gar in­te pes­si­mis­ter­na för att ha fel men för mig är op­ti­mis­men ett val som un­der­lät­tar ar­be­tet. Fak­tum är ock­så att det finns myc­ket som går åt rätt håll i dag.

Han me­nar att det är lät­ta­re att få re­spons från män­ni­skor om de upp­le­ver att sa­ker fak­tiskt går att för­änd­ra, att man kan på­ver­ka sin fram­tid.

– Min mor­mor var född 1886. Hon kom från ett hög­bor­ger­ligt hem men hon ha­de sett den svens­ka fat­tig­do­men i bör­jan på 1900-ta­let. Hon var tyd­lig med att det in­te var bätt­re förr, att man mås­te tän­ka fram­åt.

Och det gjor­de man ju då, me­nar Jo­han Kuy­lensti­er­na. Den po­li­tis­ka vi­sio­nen var att byg­ga bort fat­tig-Sve­ri­ge. Det kräv­des po­li­tisk be­slut­sam­het och re­jä­la kraft­tag från sam­häl­let men det gick. Och det gick gans­ka fort.

Jo­han Kuy­lensti­er­nas de­vis skul­le kun­na sam­man­fat­tas i ut­tryc­ket ”en­sam är in­te stark”. Om vi al­la hjälps åt kan vi ut­rät­ta stor­verk.

Han me­nar att det är ge­nom po­li­tik och di­plo­ma­ti vi mås­te job­ba för att få med de sto­ra ak­tö­rer­na värl­den runt i kam­pen mot kli­mat­kri­sen. And­ra sto­ra om­rå­den som fat­tig­doms­be­kämp­ning och de­mo­kra­ti mås­te ock­så vä­vas in i ar­be­tet.

Men den lil­la män­ni­skan då, som sop­sor­te­rar och väl­jer Krav­märkt?

– Den frå­gan får jag of­ta: spe­lar det nå­gon roll vad just jag gör? Ja, det är klart. Det vik­ti­gas­te är att man gör nå­got. Det är som när man bör­jar springa på våren – om du bör­jar med att sat­sa på ett ma­ra­ton­lopp, då blir det kanske ing­et alls, sä­ger Jo­han Kuy­lensti­er­na.

Och han till­fo­gar ett mil­jö­vän­ligt se­mester­tips till den som vill av­stå ifrån fly­get: tes­ta en stayca­tion, en hem­ma­se­mes­ter.

– Jag och min fru tog ny­li­gen in på ho­tell här i Stock­holm, nå­got vi gjort fle­ra gång­er ti­di­ga­re. Man får en helt an­nan bild av sin stad. Vi satt och kol­la­de på tu­ris­ter, gick på re­stau­rang och hit­ta­de på nå­got på kväl­len. Så myc­ket tid och kol­di­ox­id man spa­rar. Och har du glömt nå­got hem­ma är det ba­ra att ta bus­sen och häm­ta det.

Bild: Em­ma-So­fia Ols­son

Jo­han Kuy­lensti­er­na, kli­mat­fors­ka­re och vice ord­fö­ran­de i Kli­mat­po­li­tis­ka rå­det, fyl­ler 55 år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.