Ema­nu­el Karlsten: Det är in­te Swishs fel när jour­na­lis­ter för­lo­rar sitt obe­ro­en­de

Göteborgs-Posten - - Kultur | Idé Och Kritik - Ema­nu­el Karlsten kul­[email protected]

Att ta be­talt i ef­ter­hand med en­gångs­do­na­tio­ner ska­par journalist­ik som ris­ke­rar att bru­ta­li­se­ras – men de­bat­tö­rer­na mis­sar må­let. Ema­nu­el Karlsten sy­nar den miss­rik­ta­de kul­tur­de­bat­ten om swish­jour­na­lis­ter­na.

Det på­går en obe­grip­lig kul­tur­de­batt om swish­jour­na­lis­ter just nu. Allt­så de jour­na­lis­ter som ber lä­sa­re swisha peng­ar för re­dan pub­li­ce­rad journalist­ik. I ena hör­nan för­sva­ras feb­rigt al­la ty­per av in­sam­ling­ar, me­dan det i and­ra kri­ti­se­ras och miss­tänk­lig­görs.

Det är trött­samt ef­tersom ing­en in­blan­dad ver­kar ve­ta vad de kri­ti­se­rar – el­ler för­sva­rar.

Vi kanske be­hö­ver slå fast det up­pen­ba­ra: Journalist­ik har all­tid fi­nan­si­e­rats av lä­sa­re, an­non­ser och ibland me­ce­na­ter. An­nons­fi­nan­sie­ring har bli­vit svå­ra­re, ef­tersom det är allt mer obe­grip­ligt för an­non­sö­rer var­för de ska sy­nas i en kon­text de in­te kan kon­trol­le­ra. De har där­för gått till sök­mo­to­rer och so­ci­a­la me­di­er, vil­ket läm­nat lä­sarin­täk­ter som det bäs­ta och of­ta en­da in­täkt­sal­ter­na­ti­vet för jour­na­li­sti­ken. För det­ta än­da­mål byggs nu di­gi­ta­la betal­väg­gar, där lä­sa­re be­ta­lar för till­gång med fak­tu­ra, kort och ibland ock­så Swish.

Nej, det in­ne­bär in­te att al­la är swish­jour­na­lis­ter. Det som är pro­ble­met är den spe­ci­fi­ka swish­jour­na­li­sti­kens upp­lägg.

Me­dan en pre­nu­me­ra­tion är en för­be­tal­ning från en lä­sa­re, är swish­jour­na­li­stik en be­tal­ning ef­ter en ar­ti­kelns pub­li­ce­ring.

Me­dan en pre­nu­me­ra­tion är eko­no­misk ga­ran­ti för en pub­li­cist, be­lö­nas swish­jour­na­lis­ten för vad den re­dan skri­vit.

Me­dan en pre­nu­me­ra­tion ger möj­lig­het till lång­sik­tig bud­ge­te­ring av bå­de peng­ar och ar­be­te, krä­ver swish­jour­na­li­stik att det som pre­ste­ras är så bra, når så långt, be­rör så djupt, att di­gi­ta­la plån­böc­ker öpp­nas – vid var­je pub­li­ce­ring.

Har de­bat­tö­rer­na verk­li­gen in­te för­stått det­ta?

Att, som Mar­git Richert i SvD(5/1) – på fullt all­var! – köl­ha­la en kol­le­ga hon sä­ger sig upp­skat­ta, för att hon nu får re­da på att en av hans be­ta­lal­te­ran­tiv är Swish, är häp­nads­väc­kan­de. El­ler att, som Jo­j­je Ols­son Ex­pres­sen (10/1) , för­sva­ra swish­jour­na­li­sti­ken ut­an att ens be­ak­ta ris­ken för bru­ta­li­se­ring – all­ra bäst för­kropps­li­gad av Swish­jour­na­li­sti­kens hu­vud­per­son Jo­a­kim La­mot­te – är när­mast ig­no­rant?

Det är in­te då­ligt att ta emot peng­ar för sin journalist­ik. Jag gör det själv via tjäns­ten Pat­re­on och har ti­di­ga­re crowd­fun­dat över 120 000 kro­nor från lä­sa­re för att gö­ra en re­por­ta­ge­re­sa med fo­to­graf och över­sät­ta­re till Ber­lin och Stras­bourg för att be­va­ka upp­hovs­rätts­di­rek­ti­vet. Det är in­te kons­ti­ga­re än att säl­ja in en fri­lan­sidé, el­ler att ge ut ett ni­schat magasin.

Men en journalist­ik som en­bart fo­ku­se­rar på att få be­talt i ef­ter­hand, mås­te stic­ka ut – vil­ket ris­ke­rar tvinga fram ett högt ton­lä­ge. Det är ett pro­blem vi kän­ner till från kvälls­pres­sens löp­sed­lar och lös­num­mer­för­sälj­ning, men som bli­vit vär­re med swish­jour­na­li­sti­kens avar­ter. För nu räc­ker det in­te med att löp­se­deln el­ler ru­bri­ken är vinklad, nu är det först ef­ter man läst he­la tex­ten man ska be­dö­ma om det här var till­räck­ligt bra att be­ta­la för. Gi­vet­vis ska­par det en stress hos en jour­na­list att hit­ta en vin­kel, ibland även där vin­kel in­te finns. Gi­vet­vis ska­par det ett jäv hos jour­na­lis­ten att gå till­ba­ka till det som väck­te star­kast käns­lor – gav flest do­na­tio­ner – när eko­no­min går då­ligt.

Det är in­te då­ligt att ta emot peng­ar för sin journalist­ik. Jag gör det själv via tjäns­ten Pat­re­on och har ti­di­ga­re crowd­fun­dat över 120 000 kro­nor från lä­sa­re.

För någ­ra vec­kor se­dan kal­la­de en SR-med­ar­be­ta­re upp­läg­get för att ’swish­ho­ra’. Det var plumpt och okäns­ligt, men in­te helt osant.

Pro­ble­met är up­pen­bart: Swish­jour­na­lis­ten ris­ke­rar att fast­na i ett be­ro­en­de av de lät­ta, enk­la slut­sat­ser­na som går i lin­je med swisha­rens åsik­ter, vär­de­ring­ar och ibland kanske till och med för­do­mar.

Men det­ta har ing­et med Swish,

Pat­re­on el­ler crowd­fun­ding att gö­ra. Det­ta har med en­gångs­do­na­tio­nen att gö­ra.

För någ­ra vec­kor se­dan kal­la­de en SR-med­ar­be­ta­re upp­läg­get för att “swish­ho­ra”. Det var plumpt och okäns­ligt, men in­te helt osant: En journalist­ik som ja­gar in­ne­håll som ger mest peng­ar, ris­ke­rar ock­så att pro­sti­tu­e­ra sitt obe­ro­en­de.

Bild: Kent Eng

Jo­a­kim La­mot­te är den jour­na­list som mer än nå­gon an­nan kom­mit att per­so­ni­fi­e­ra ”swish­jour­na­li­sti­ken”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.