Det var i au­gusti. Hon ha­de ta­lat med aris­to­kra­tiskt mag­stöd. Jag ha­de glömt bort hen­ne. Nu slog jag num­ret.

Göteborgs-Posten - - Sidan 1 - Värl­dens gång,

Kloc­kan var halv tio. Det var en all­de­les grå dag, en dag ut­an löf­ten el­ler för­hopp­ning­ar, ut­an ljus el­ler un­dan­tag.

Jag ha­de stämt mö­te på Öst­ra Hamn­ga­tan – en av de ned­re adres­ser­na, nä­ra Lil­la Bom­men – men jag kom en halv­tim­me för ti­digt och gjor­de ett slag mot Kungsports­plat­sen. Det var en av de där morg­nar­na med vä­ta i luf­ten. Spår­vag­nar­na kör­de lång­samt som om de ha­de sorg.

När jag gick för­bi Bräu­ti­gams min­des jag att jag i som­ras ha­de bli­vit upp­ringd av en kvin­na – nej: en dam – som vil­le vi­sa gam­la bil­der och bod­de på en av tvär­ga­tor­na. Det var fo­to­gra­fi­er från en spe­ce­ri­af­fär i Haga på 1890-ta­let. Jag ha­de frå­gat om hon ha­de tid att lå­ta mig kom­ma över och tit­ta på bil­der­na. Hon ha­de sva­rat:

– Jag har all tid i värl­den. Det var i au­gusti. Hon ha­de ta­lat med aris­to­kra­tiskt mag­stöd.

Jag ha­de glömt bort hen­ne. Nu slog jag num­ret. Det var upp­ta­get.

Kloc­kan var halv tio. Det var en all­de­les grå dag, en dag ut­an löf­ten el­ler för­hopp­ning­ar, ut­an ljus el­ler un­dan­tag. Jag stod en stund och tit­ta­de på en fa­sad. Al­la föns­ter ut­om fy­ra el­ler fem på övers­ta vå­ning­en var släck­ta. I ett föns­ter satt en flint­skal­lig man. Jag såg kon­tu­ren av en skarp skjort­kra­ge.

Jag ställ­de mig vid Koppar­mär­ra och ring­de. Det var fort­fa­ran­de upp­ta­get. Karl IX såg ut som om han vil­le sä­ga nå­got. Gö­te­borg stod i sin grå svep­ning. Sta­den var en mö­bel på vin­ter­för­va­ring.

Jag gick in

på kafé­et vid Koppar­mär­ra. Jag stod och tit­ta­de på skink­smör­gå­sar­na och de kan­ti­ga ka­kor­na och kom på att jag nyss ha­de ätit fru­kost och gick ut igen.

Jag tyck­te att tyst­nad råd­de över Gö­te­borg. Det var näs­tan tomt på Freds­ga­tan. Skylt­fönst­ren var grå. En man bor­ra­de i en dörr­list. Han ha­de en li­ten lam­pa på bor­ren, en vit ljus­k­lick, det kän­des som om han stod för det en­da lju­set i Gö­te­borg. Jag gick till­ba­ka till Koppar­mär­ra och stod och tit­ta­de på kung­en och lyss­na­de på borr­ma­ski­nens he­sa kla­gan och tyck­te att Karl IX påmin­de om den flint­skal­li­ge man­nen i fönst­ret på Kungstor­get.

Jag ring­de igen. Det var upp­ta­get.

Vid Le­jontrap­pan flöt en lim­pa. Två vit­fåg­lar slogs om den.

Det var för sent att ringa igen. Jag mås­te gå till mitt mö­te.

När jag stod

i his­sen ring­de det från hen­nes num­mer. Jag ställ­de mig i ett trapp­hu­set och tog sam­ta­let. Det var hen­nes brors­dot­ter.

De töm­de lä­gen­he­ten. Det är myc­ket att slänga ef­ter en gam­mal fas­ter. Hon ha­de gått bort i sep­tem­ber, men ja­nu­a­ri skul­le bli den sista hy­ran att be­ta­la.

– Spa­ra­de ni någ­ra fo­to­gra­fi­er? sa jag.

– Det är så myc­ket som in­te går att spa­ra.

tit­ta­de ut ge­nom ett runt föns­ter i trapp­hu­set. Ut­an­för syn­tes gra­nen på Gustaf Adolfs Torg. Den gung­a­de i blås­ten. Två män stod på lä­si­dan och hal­sa­de öl ur mör­ka flas­kor. Det såg he­la ti­den ut som om det skul­le bör­ja snöa, men det kom ing­et. Ett oför­löst snö­fall, nå­got oav­slu­tat, häng­de över Gustaf Adolfs Torg. Jag tänk­te på spe­ce­ri­af­fä­ren i Haga: fem­mar­kers­kor­ven, Pel­lerins mar­ga­rin, soc­ker­top­par­na.

Brors­dot­tern lät trev­lig och ferm och ex­pe­di­tiv. Hon ha­de tyckt om sin fas­ter, men det var myc­ket att stä­da.

– Hon sa att hon ha­de all tid värl­den, sa jag. Brors­dot­tern sa:

– Det sa hon all­tid.

Ar­kiv­bild: Aron Jo­na­son

Vad tän­ker Karl IX på?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.