Svår vän­tan över smör­gås

Göteborgs-Posten - - Namn - Lars Fritsch [email protected]

Värl­dens gång: Det är natt 1984 och Lars Fritsch sit­ter, gans­ka ne­re, på Ge­or­ge du Wal och för­tär en cro­que mon­sieur. Han vän­tar på att kloc­kan ska bli kvar i två. Då ska han få sin dom.

Café Ge­or­ge du Wal var nattöp­pet. Där satt jag nat­ten till mån­da­gen den 26 mars 1984. Kloc­kan var väl fram mot ett, jag vän­ta­de på att den skul­le bli kvart i två.

Stäm­ning­en var gans­ka glå­mig på Ge­or­ge du Wal den här nat­ten. Där satt ett äld­re par och stir­ra­de tomt på varand­ra, tre kvin­nor runt ett bord skrat­ta­de for­ce­rat, in kom två be­ru­sa­de unga män och slog sig bull­ran­de ner vid ett bord och tyst­na­de tröt­ta. Jag ha­de för­mod­li­gen ätit en cro­que mon­sieur, det var det man bru­ka­de äta på Ge­or­ge du Wal. Jag var oro­lig och söm­nig. Kaf­fet ha­de bli­vit kallt, jag tog en ci­ga­rett till.

Det jag vän­ta­de på var att pres­sar­na skul­le star­ta på Gö­te­borgs-Pos­tens tryc­ke­ri ute på Hi­sing­en. Jag var oro­lig för re­cen­sio­nen av min bok som jag viss­te skul­le va­ra med på kul­tur­si­dor­na. På den ti­den var det ord­ning och re­da på kul­tu­ren, blev man re­cen­se­rad så var det på bokens pub­li­ka­tions­dag. Å and­ra si­dan var re­le­a­se­fes­ter än­nu in­te påtänk­ta.

Ti­den gick in­te alls, el­ler i var­je fall myc­ket lång­samt.

Tre år ti­di­ga­re ha­de jag be­stämt mig för att skri­va en ro­man. Till skill­nad från de gång­er jag dess­förin­nan be­stämt mig för att gö­ra det, ha­de jag fak­tiskt satt mig ner och bör­jat skri­va den. Och fort­satt. År ef­ter år. Jag ha­de till och från job­bat fy­ra da­gar i vec­kan för att få den klar.

När man bör­jar skri­va på någon­ting, som en ro­man, är all­ting möj­ligt. Som den här tex­ten, vart skall den ta vägen? Den bör­jar med ”Jag”. Men vad skall

”jag” gö­ra och va­ra? ”Jag” kan sit­ta på ett ho­tell­rum i Man­da­lay och hålögt tit­ta ut över Ir­ra­wad­dy­flo­den el­ler i ett ut­kylt spis­rum i Haga vin­tern 1958 och vän­ta på Gun­nar. Möj­lig­he­ter­na är oänd­li­ga. El­ler, helt en­kelt, sit­ta på Ge­or­ge du Wal och vän­ta. För att där­ef­ter be­ge sig till GP:s tryc­ke­ri för att lä­sa sin re­cen­sion.

Allt ef­ter­hand som man skri­ver blir val­möj­lig­he­ter­na fär­re, hand­ling­en i det re­dan skriv­na styr fort­sätt­ning­en. Det he­la bör­jar föl­ja nå­gon slags lo­gik, och en el­ler an­nan sorts psy­ko­lo­gisk tro­vär­dig­het bör­jar sty­ra ske­en­det. Val­möj­lig­he­ter­na blir allt fär­re.

Jodå, jag ha­de en över­gri­pan­de tan­ke om vad jag höll på med: jag skrev den and­ra histo­ri­en, den som så många skri­ben­ter hän­vi­sat till i en bi­sats; ”men det är en an­nan histo­ria”, skrev de och läm­na­de en vil­sen och oro­lig. Det ha­de de hål­lit på med i år­hund­ra­den. Det var verk­li­gen på ti­den att den blev skri­ven.

Jag fun­de­ra­de på vad det kun­de va­ra för en histo­ria. Det vi­sa­de sig ef­ter om­fat­tan­de tan­ke­mö­da att det in­te var en, ut­an tre. Men in­te fler än tre. Den förs­ta var histo­ri­en om män­ni­skan så som hon är, den and­ra histo­ri­en om män­ni­skan som hon fan­ti­se­rar om att va­ra: hjäl­tee­po­set. Den tred­je histo­ri­en var den om gud. Någ­ra and­ra histo­ri­er fanns in­te. Nu kan nå­gon in­vän­da att det finns be­rät­tel­ser om hun­dar, ka­ni­ner, natt­vi­o­ler och va­rul­var. Mitt gen­mä­le var att det­ta ba­ra är fan­ta­si­er om män­ni­skan i för­kläd­nad, ing­en va­rulv har nå­gon­sin skri­vit sin egen be­rät­tel­se och in­te hel­ler någ­ra ka­ni­ner. Det fanns tre histo­ri­er, det en­da jag be­höv­de gö­ra var att skri­va ner dem. Så då gjor­de jag det.

Jag skrev un­der tre år des­sa tre histo­ri­er i ett och sam­ma ma­nu­skript, som jag kal­la­de ”En an­nan histo­ria”.

Den förs­ta av mi­na histo­ri­er hand­lar om en man som kör fel och ner i en av­läg­sen norsk dal. Han kroc­kar med en bag­ge (kon­cep­tio­nen), räd­das av en jät­te­kvin­na (föd­seln), vår­das på sjuk­hus (barn­do­men) och bör­jar le­va sitt liv där. Han eta­ble­rar sig, får nå­gon­stans att bo, re­la­tio­ner, ett jobb; kör en äp­pel­plock­nings­ma­skin, som tar tag i trä­det och rus­kar ner äpp­le­na i en stor håv och lag­rar dem i en släp­kär­ra: en ma­skin som jag fan­ti­se­ra­de ihop och som jag långt se­na­re fick re­da på att den fak­tiskt fanns.

Men så mås­te ju vål­det och van­sin­net kom­ma in i histo­ri­en – män­ni­skan så som hon är – och allt­sam­mans slu­tar i död och för­vir­ring.

Den and­ra histo­ri­en, hjäl­tee­po­set, hand­lar om den vi­king som först kom­mit till da­len, den in­spi­re­ra­des av de is­länds­ka sa­gor­na och bygg­des av la­ko­nis­mer, jag kom­mer ihåg: ”och ryk­tet om Vit Vag­ges strid med tolv käm­par spreds först ba­ra så fort som en man med två pi­lar i sig or­kar springa men om­si­der myc­ket snab­ba­re”. Ja, det var en mäk­tig kamp som ut­käm­pa­des av hjäl­tar­na.

Bild: Karl af Gei­jer­stam

Bag­gen på bil­den har ing­et sam­band med bo­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.