Varför satte inte stadsbyggnadskontoret stopp för Akademiska hus och Göteborgs universitets galna infall medan tid fanns?
När KUB arkitekter vann uppdraget att rita Nya Humanisten lämnade de ett mycket värdigt och imponerande förslag. Istället: ett hangarfartyg i betong. Mark Isitt frågar sig hur det kunde gå så fel.
Nya Humanisten Arkitekt: KUB arkitekter genom Per Eric Persson och Peter Schalin
Adress: Näckrosparken Beställare: Akademiska hus Kvadratmeter: 16 500 Färdigt: 2020
Du ser byggnaden redan i Fågelsången. Fågelsången som är det där nålsögat som leder från Götaplatsens stadsbrus ut i den kuperade och rofyllda Näckrosparken. Det är ett scenbyte av rent Narnianska dimensioner, ett av Göteborgs mest inspirerade. Om du nu når hela vägen fram till oasen, vill säga, för – se upp! – cyklisterna får upp en rätt ansenlig fart däruppifrån höjden, svischar genom Fågelsången snabbare än sparvar. En cykelmotorväg som naturligtvis borde ha flyttats nu när man hade chansen – återvändsgatorna Lundgrensgatan och Johannebergsgatan öster om parken hade kunnat sammankopplas till ett perfekt stråk – men som istället gjorts till en förutsättning för detta nya jättekomplex, ska det visa sig.
Att det kräver sin arkitekt att rita här är uppenbart. Artisten (1992), som med sin veckade fasad kugghjular dig genom Fågelsången, är designad av Carl Nyrén, den 1900-tals-arkitekt som skickligast parade internationell modernism med svensk allmoge. Själva parken utformades av Sigfrid Ericson och Erik Bülow Hübe till jubileumsutställningen 1923 och är sig fortfarande relativt lik, bortsett från att de gracila fackelkolonnerna ersatts med motorvägsbelysning och sjösandsstigarna asfalterats och Milles-skulpturerna fraktats bort och att sådana där ”Trumptunnor” envisas med att skrika dig rakt upp i ansiktet, Göteborgs orangea och storkäftade papperskorgar.
Under jubileumssommaren ståtade här en serie klassicistiska utställningspaviljonger. En av dem var Konstindustribyggnaden, ritad av Hakon Ahlberg som senare designade Hovrätten (1948), Swedish Grace-skönheten i tegel och koppar som tronar i parkens norra spets. En annan var den tempellika Minneshallen av Ericson och Arvid Bjerke, hög som ett sjuvåningshus, med kvadratiska kolonner, placerad just där Humanisten ligger idag. Båda var fristående solitärer och båda var inbäddade i grönskan, en naturanpassning som även Universitetsbiblioteket från 1954 (Ärland Noreen) och Språkskrapan från 1965 (Allpere och Mellin) respekterade. Och som Nya Humanisten nu trotsar.
När Ragnar Uppman på Coordinator ritade det ursprungliga Humanisten-huset (invigt 1985) var han på sin vakt. Interiört är byggnaden fascinerande – stråket genom den långsträckta volymen, svagt belyst av ljusslitsar i taket, framstår framfräst ur ett berg av tegelstenar. Men exteriört är den … ingenting. Åtminstone mot parken och grässlänten där man hade förväntat sig lite resning, en viss monumentalitet i enlighet med Minneshallen. Istället hukar huset likt en soldat bakom sandsäckar. Och det är kanske inte så konstigt, i över 20 år var Näckrosparken en krigsskådeplats; universitetet ville konvertera den till campus, den allmänna opinionen protesterade vilt. Och vann. Uppmans slamkrypare blev kompromissen – inga fler byggnader skulle få lov att inkräkta på den bildsköna parken.
Trodde man. Men nu spökar campusvisionen igen. Universitetet i samarbete med statliga fastighetsägaren Akademiska hus – ivrigt påhejade av stadsbyggnadsnämnden – har beslutat sig för att lokalisera samtliga konstnärliga utbildningar hit, HDK och Valand och alla andra. Och planerna är långt gångna. Redan 2015 presenterade fyra kontor varsitt förslag på hur ”Campus Näckrosen” skulle kunna se ut och i detta nu pågår en arkitekttävling om nytt universitetsbibliotek (vinnaren ska presenteras till sommaren). Nya Humanisten kan ses som den första etappen.
Nya Humanistens utseende fastslogs 2012. Göteborgsbaserade KUB arkitekter vann ett parallellt uppdrag, kontoret som två år tidigare hade förärats Kasper Salin-priset för sin eleganta reningsanläggning på Ryaverket. Samma skira estetik applicerades här; arkitekterna föreslog en tillbyggnad av paviljongkaraktär, ett glasmembran hela vägen från Uppmans entré i öster bort till Johannebergshöjden i väster. En fasad som skulle ges liv och djup med tegelpilastrar som vid ett snabbt ögonkast framstod som speglingar av parkträden. Via glasade balkonger skulle studentlivet spilla ut i parken. Och genom att markera huvudentrén med en reslig kolonnad åtgärdade man Uppmans undfallenhet, återupprättade minnet av Minneshallen – Fågelsången gavs ett ståtligt fondmotiv.
En mycket värdig vinnare. Som nu totalförvanskats. Att tävlingsförslag inte alltid realiseras exakt som de var tänkta är inte ovanligt i Sverige. Men jag har sällan sett ett projekt förfelas på detta sätt. Här pratar vi snarast om ett helt nytt hus. Ytan har mer än fördubblats, 7 000 kvadratmeter har blivit 16 500, fyra våningar har blivit sex. Och visst, KUB arkitekter står fortfarande som upphovskontor, men känslan är att arkitekterna tvingats göra avkall på den ena idén efter den andra, kompromissat sig själva till döds, allt för att hänga med i Akademiska hus glufs-glufs-jakt på yta.
För att bara nämna några av devalveringarna:
Cykelgången.
Den fanns med från början. Genom att hyvla av tre meter av backkrönet kunde entrévåningen förlängas tvärs över cykelstigen utan att cyklisterna skrapade hjässan i betongbjälklaget. Smart. Men biblioteket och kafélokalen som var planerade till gången, bakom rumshöga, upplysta skyltfönster, har nu ersatts av en 15 meter långtråkig betongvägg och något dunkelt blindtarmsutrymme i brunnsbotten av det centrala atriet. En tunnel utan ögon som du aldrig vill sätta din fot i.
Bistron.
Skulle ursprungligen ha legat i entrén, öppen i två plan, med ståtlig utsikt över slänten och staden. Soliga dagar hade du kunnat gå ut genom någon av dörrpartierna och äta din lunch eller sörpla ditt kaffe i arkaden, skuggad av resliga tegelpelare. Nu har sittplatserna istället placerats bakom ett hisschakt och en trappa och vill du sitta ute får du vara så vänlig att balansera din kaffekopp hela vägen tillbaka varifrån du kom, ut genom entrén med sitt överdimensionerade vindfång med snurrdörrar. Och arkaden, den är idag grå och grund, tegelpelarna bidde betong och inga kafébord får längre plats.
Fasaden.
Eller ”fadäsen” eller ”muren” eller ”buren” eller vad vi nu ska kalla den. Där visionen var att låta Uppmans tunga volym upplösas i glas, rammas tegelborgen nu av ett hangarfartyg. De två översta våningarna har klätts i tegel och de tre nedre i spritt språngande naken prefabbetong och det hade förstås varit bättre tvärtom, en gråmulen dag hade ena delen kunnat försvinna – om du kisat – upp i himlen och den andra ner i jorden, men istället framstår komplexet precis som det broilerbygge det är. Och av arkitekternas bärande ursprungsidé – att skylta upp studentlivet mot parken, att framhålla den ungdomliga espriten – finns ingenting kvar.
Hur kunde detta ske? Hur kunde ett så imponerande förslag slarvas bort på det här viset? Varför satte inte stadsbyggnadskontoret stopp för Akademiska hus och Göteborgs universitets galna infall medan tid fanns? KUB hade helt säkert uppskattat en hjälpande hand – att som enskilt kontor protestera mot en uppdragsgivare innebär ekonomiska risker, nästa gång är det sannolikt någon mer samarbetsvillig konkurrent som bjuds in till det där parallella uppdraget.
Konsekvensen har blivit en byggnad som inte gör någon glad. Inte parken, vars lantliga idyll naggas. Inte studenterna, som nu förvisats till byggnadens buk, bort från fasaden där lärosalarna istället placerats (och jag som trodde man skulle ha blicken fäst på läraren när man gick i skolan). Och inte heller vi som passerar, till fots eller på cykel, som möjligen kan glädjas åt entrépartiets goda vilja men inte mycket mer.
Akademiska hus och Göteborgs universitet däremot, de är nog nöjda. Genom att proppfylla Nya Humanisten har de kunnat avsluta kostsamma hyreskontrakt och flytta ut ur dyra lokaler på staden. Så effektiv har deras tvångsmatning rentav varit att till och med Språkskrapan nu övergivits. Den står tom och öde. ”Kråkskrapan”. Vad den ska användas till är ännu inte bestämt, men helt säkert kommer det ge skönt klirr i Akademiska hus kassa.
Man undrar, vart tog humanismen vägen?
” Konsekvensen har blivit en byggnad som inte gör någon glad. Inte parken, vars lantliga idyll naggas. Inte studenterna, som nu förvisats till byggnadens buk, bort från fasaden där lärosalarna istället placerats. Och inte heller vi som passerar, till fots eller på cykel.