Anna Järvinen kan inte pressa sig
Anna Järvinen kan bara släppa taget och så kommer det något, säger hon. Nu har hon släppt ett nytt album.
Anna Järvinen jobbar heltid som lärare, är aktuell med ett nytt album och i höst kommer hennes debutroman. Ändå tycker hon att hon inte gör så mycket som hon gjorde förr. – Ibland undrar jag varför jag ska utsätta mig för risken att bli utskrattad? Det är dumt, men det är ju så kul att hålla på.
Aprilvindarna är kalla och solstrålarna inte tillräckligt värmande. Men när en pandemi styr våra liv får intervjun göras på en parkbänk. Anna Järvinen fyllde 50 för två dagar sedan och någon fest blev det ju inte. Istället delade hon två flaskor vin med sin man och dagen efter blev en mardröm. Anna konstaterar med en huvudskakning att hon aldrig har varit så bakis i hela sitt liv.
– Det var så fruktansvärt, jag ska aldrig mer dricka alkohol. Såklart. Men man måste ju göra något, fira på något sätt. Men nej, aldrig mer, säger Anna Järvinen med ett brett leende.
Den här texten ska inte handla om alkohol eller om att fylla femtio. Egentligen älskar hon att fylla år, det är det bästa hon vet. Men helt plötsligt är hon inte helt säker, vill hon verkligen vara femtio?
– Som om man hade ett val…
Anna Järvinen släppte 2015 skivan ”Buren” som året efter fick en finskspråkig systerskiva, ”Annan, en anna”. Nu kommer ”Vestigia Terrent”. Någon plan har hon inte haft, det hon längtar efter när hon skapar är att ”hitta den här lusten att hålla på”. Hon hyllar musikerna Fredrik Swahn och Reine Fiske som hon har arbetat med i femton år, men också ”nykomlingarna” Josefin Runsteen och Johan Graden. Låtar har hon skrivit hela tiden men har inte haft varken lust eller ork att göra mer med dem. Men i samband med en Dungenspelning i Stockholm sensommaren 2018 sa Reine och Fredrik: ”Nu ska vi göra en skiva igen”.
– Och så kör man bara igång. Det är ju så underbart att hålla på med dem. Men vad jag ville göra med skivan, nej… Jag försöker sätta ord på vad som pågår, mer än så kan jag inte säga.
Orden kommer aldrig lätt för Anna Järvinen. Melodierna kommer lättare. Och harmonierna.
– Det går inte att pressa sig själv. Ibland kan jag önska att jag var lite mer förnuftig, mer styrd av hjärnan. Att jag kunde bestämma vad som känns viktigt att skriva om nu, att det här måste vi prata om. Men jag kan bara släppa taget och så kommer det något.
Kontrasterna, det går inte att skriva om Anna Järvinen, utan att återkomma till dem. För texterna som kom när hon släppte taget är mörka, döden finns där hela tiden och lurar i hennes betraktelser över livet och vår tid. Hennes pappa dog ”mitt i alltihop” och den där sorgen märks förstås. Men de svarta tankarna bäddas in i ett musikaliskt ljus, ”lite melodifest liksom”, som hon själv uttrycker det. Anna tycker att ”Vestigia Terrent” påminner om solodebuten ”Jag fick feeling” som kom 2007.
– Förra skivan, ”Buren”, var väldigt klaustrofobisk. Den här är något annat. Åh, det är sån lycka att hitta människor som förstår vad jag försöker säga fast jag inte kan säga det. Jag har ju ingen musikalisk utbildning och kan inte uttrycka det i rätt termer. Jag blir lycklig när man kan kommunicera på det sättet.
Hon sjunger som hon pratar, lite återhållet, lite försiktigt, men med stor noggrannhet och koncentration. Jag intervjuade henne för tio år sedan och då konstaterade hon att hon skriver som bäst när hon mår som sämst. Nu säger hon att topparna och dalarna har flackats ut.
– Det är väl överlag i livet, att man inte mår så jättedåligt och kanske inte hittar de där höjderna heller.
Kanske har hon blivit lite långsammare, funderar hon. I vilket fall som helst pallar hon inte att göra så mycket saker som hon gjorde förut. Säger hon och så påpekar jag att hon jobbar heltid som lärare och dessutom har skrivit en bok som kommer ut i höst, på finlandssvenska Förlaget.
– Kanske är det en barnslig rest, den känslan av att jag upplever att jag alltid börjar från noll. Man får se om den känslan hänger med resten av livet. Det gäller musiken, ja allt. Att jag inte kan någonting. Det vore så skönt att känna att man faktiskt har en massa erfarenhet, att det här klarar jag.
Men varför skriver du låtar, varför gör du musik?
– I vissa tillstånd i livet måste jag få ur mig någonting. Då är musik, kanske, det enklaste sättet. Vissa perioder har jag suttit och tecknat jättemycket. Jag har också skrivit hela livet, en period skrev jag poesi. Jag har alltid skrivit ur mig vad som pågår. Om man inte är nöjd med sin dag, om man känner att man gjort något fel, att man hälsade på ett dåligt sätt eller inte lyckades fixa någon situation, så är det som om det sätter sig på någon fläck på mig. Så för att reda ut vad som känns illa, måste jag skriva av mig för att stå ut.
Ibland blir det till låttexter men lika ofta blir det till ”en dagboksgrej” bara för henne själv. Ett sätt att förlåta sig själv.
– Det är väl det som gör att jag gör musik, att jag får ur mig något, överskottsenergi eller ångest. Så det är bra att det funkar.
Som barn var hon blyg, tyst, inbunden och asocial. Tiden i indiebandet Granada från mitten av 1990-talet fram till deras sista skiva en bit in på det nya årtusendet var ”jättebra och viktig social träning” för henne. Fortfarande när hon började jobba som lärare fanns blygheten kvar. De första månaderna hade hon scenskräck inför varje lektion. Nu skiner hon upp när hon tänker på hur roligt det är att arbeta med unga och så fina människor.
Med tiden har Anna Järvinen släppt tankarna på att leva på enbart musiken. Hon har insett att hon trivs med rutiner, men också att det känns bra att göra en samhällelig insats, att få pusha ungdomar att läsa och skriva.
– Sen har jag alltid tyckt att äldre kvinnliga lärare är så otroligt sexiga, snygga. Det var ett så snyggt sätt att åldras. De blev bara snyggare ju äldre de blev. Äh, jag gillar min kombination, musiker och lärare.
I höst kommer ”Dröm natten till i dag”, boken som hennes förlag beskriver som en ”resolut roman om döden, konsten, tiden, skönheten och begäret”.
– Det är som en längre dikt egentligen. Jag har hållit på med den väldigt länge. Det började med att jag ville skriva på båda finska och svenska, det är så jag tänker, jag hoppar mellan språken.
Anna Järvinens tanke var att hon skulle nöja sig med att rikta sig till finlandssvenskar i Helsingfors men förlaget i samma stad gillade vad de läste men för att de, som bara ger ut svenskspråkiga böcker, skulle ge ut boken var hon tvungen att skrota sin ursprungsidé.
– Så jag började översätta det jag hade skrivit, men då blev det som att kopiera sig själv. Jag kände att ”det här inte lever längre”, så jag fick släppa det i några år. Men plötsligt, som med nya skivan, satt jag där med den här texten. Den utspelar sig i huvudet på en person, så det är lite tankar som flyger. Jag kan inte säga mer än så…