Ständigt förberedd
Han har utbildat över 2 000 människor i överlevnadskunskap, har sovit hundratals nätter i skogen och började bunkra långt innan coronaviruset var känt. Torbjörn Selin är överlevnadsinstruktören som till och med var förberedd när han själv dog.
– MAN TäNKER JU rätt mycket på eld, säger Torbjörn Selin.
Han promenerar sakta i en granskog utanför Borås. Den vattentäta ryggsäcken är fullpackad med allt från vitamintabletter till satellitsändare. Fickorna på byxorna och jackan bågnar av de viktigaste sakerna – så att han inte tappar dem om ryggsäcken hamnar på villovägar. Brandgula band att fästa på baslägret, så han hittar ”hem”. Nödfilt att spänna upp som vindskydd i värsta fall. Tändstål och näver. Allt har sin plats. Han stannar och petar på en gran.
– Här har vi riktigt raketbränsle för elden. Kåda. Det ska tydligen funka att rengöra tänderna med också, fast det smakar skit. Och där borta står ett dött träd som man skulle kunna fälla och göra en bra stockeld av. Det brinner i flera timmar.
Marssolen strilar ner mellan de täta grantopparna, röken från kaffeelden rinner ut i blåbärsriset. En fågel kvittrar högljutt. Men fåglar kan Torbjörn ingenting om.
– Inte om svampar heller. Men jag är bra på att lida, säger han och ler stort.
På SIN TOLVåRSDAG fick Torbjörn en bok i present: ”Överlevnadshandboken” av Lofty Wiseman. Omslaget pryddes av björnspår, knopar, knivar och bär. Inuti fanns bland annat tips på hur man gillrar fällor. Visst gick Torbjörn ut i skogen och byggde en fälla. Men det vore en överdrift att säga att boken var det som satte fart på överlevnadsintresset.
– Nej, det var i armén. Jag var på signaltrupperna i
Enköping, som egentligen sysslade med ganska tekniska saker. Men alla förband skulle ha en överlevnadsinstruktör som gått Försvarsmaktens överlevnadsskola och kunde utbilda de andra soldaterna. Det råkade bli jag, säger Torbjörn.
Exakt vad man lär sig i Försvarsmaktens överlevnadsskola är höljt i dunkel. Men de fem veckor Torbjörn tillbringade i Karlsborgs skogar, ensam och svältande, och i 38 minusgrader i fjällen, blev avgörande.
– Jag minns faktiskt inte vad jag fastnade för. Men jag har alltid tyckt om att pressa mig själv och utmana mina gränser. Ja, lida, faktiskt. Armén passade mig och överlevnadskursen passade mig. Att utsättas för jobbigt väder och olika svåra situationer får mig att känna mig levande.
Han utvecklar:
– Vi hade bland annat fångövningar. Vi fick stå upp med hand- och fotfängsel och lyssna på monoton musik i timmar, dagar. Det var hemskt. Alla hade ont i ryggen, ont i benen, man blev knäpp i huvudet. Jag såg befäl som gav upp efter bara några timmar och kunde ändå inte förstå dem: hur kan ni bara ge upp? För mig har ”ge upp” aldrig varit ett alternativ.
Varför inte?
– Det går inte att förklara. Jag fungerar bara så. Det finns något som är viktigare än den spontana känslan, och det är viljan. Det är samma sak i en överlevnadssituation. Har man inte viljan kan man lika gärna lägga sig och dö.
Torbjörn började snart själv hålla i överlevnadskurser
inom Försvarsmakten. Han gick också kurser hos Svenska överlevnadssällskapet. Där upplevde han kunskaperna som djupare och mer rotade. Till exempel hade han en instruktör som var professor i arkeologi och forntida kokkonst.
– Det var en annan grej att lära sig utomhusmatlagning av honom än av en fallskärmsjägare i Karlsborg.
2007 blev Torbjörn instruktör i Svenska överlevnadssällskapet och nu är han vice ordförande. Han ger kurser, både inom Svenska överlevnadssällskapet och genom sin egen firma, som han drog i gång 2014. Deltagarna är både nybörjare och mer erfarna friluftsmänniskor. En del noviser vill helt enkelt känna sig trygga med att ta med familjen ut i skogen. Andra ser kursen som en utmaning, personlig utveckling – eller ett nöje. De senaste åren verkar en del ha övergett till exempel golfresor för att i stället lära sig överlevnad.
– En överlevnadskurs är en stor upplevelse. Deltagarna är med om en prövning som innebär hunger, törst och trötthet utöver det vanliga. En del undrar vad i hela friden de har betalat för att göra, det kan vara en hel del tandagnisslan och faktiskt gråt också. En del kallar mig sadist. Men jag ser ju att kurserna får dem att växa. Ofta är det ren eufori när vi går i mål.
TORBJÖRN TAR FRAM EN STEKHäLL,
ställer den över sin perfekta eld och steker några medhavda hamburgare till lunch. Så här går det inte till på en överlevnadskurs: enligt Torbjörn är mat prio elva i en överlevnadssituation.
– Folk är väldigt fokuserade på mat och vill gärna springa ut och leta efter ätliga växter. Det är helt fel beslut, väldigt irrationellt i en överlevnadssituation. På lång sikt kan det vara bra att kunna fiska eller jaga, men att leta växter är dumt, ibland livsfarligt, att börja med, säger Torbjörn.
Mellan tuggorna förklarar han hur han tänker. Prio ett är förstås planering. Att tänka efter så man inte hamnar i fel situation.
– Ta inga risker, håll dig till det som är tryggt. Det gäller hemma också. Vi är så just in time i samhället i dag att vi glömt av hur man planerar. Köp inte pasta när det skramlar tomt i botten på påsen, ha ett lager hemma! Ha filtar och varselvästar i bilen, ha med dig rätt grejer när du går ut.
Sedan följer en priolista där sömn går före vatten. Sjukvård går före sömn. Skydd från elementen är livsavgörande. Att kunna orientera sig i skogen så man hittar hem, och att kunna skicka nödsignaler med exempelvis en spegel, är också viktigare än mat. Att alltid kunna göra upp en eld är en av de viktigaste kunskaperna man kan ha. Däremot förkastar han yxan som något livsavgörande:
– En yxa är ofta mer farlig än praktisk. Den är inget jag skulle ta med på en dagstur.
NäR VI BOKAR INTERVJUN
har Sverige precis fått sitt första dödsfall i covid-19. När vi träffas, tre veckor senare, är läget ett helt annat. Vi åker till skogen i separata bilar för att inte riskera att smitta varandra. Vid kaffeelden står en flaska handsprit. Vi tar inte i hand. På Torbjörns kontorsjobb, där han bland annat tar fram krisberedskapsplaner och utbildar människor i stabsmetodik, har flera personer permitterats. Trots att Torbjörn kan det mesta om kriser är han själv oroad, särskilt för vad som ska hända på lång sikt.
– Men jag kan också se på krisen lite utifrån. Först var alla i en förnekelsefas: detta kommer inte drabba oss. Själv köpte jag lite extra makaroner, jag såg nog hotet tidigare än många andra. Nu är folk i chock, i en overklighetsbubbla. Det är en helt normal stressreaktion, ett helt normalt flockbeteende. Men själva overklighetskänslan, ”vad händer nu”, har jag själv inte känt sedan jag var soldat i Bosnien på 90-talet.
HANS KäNSLA äR ATT RäDSLAN
för en kris har funnits ett bra tag. Inte så att alla som bokar en överlevnadskurs är rädda för kriget – och kunskapsmålen med kursen är inte att överleva i ett krig utan snarare under olika omständigheter i naturen – men det finns en vilja hos en del människor att vara förberedda på en samhällskollaps.
– Själv har jag så klart ett förråd hemma med både utrustning och mat. Men skulle det bli krig spelar det ingen roll – då ska jag inställa mig i Halmstad och göra honnör. Många tänker inte heller på att vi har totalförsvarsplikt, att alla måste hjälpas åt att upprätthålla samhället. De flesta kan inte bara åka ut till någon stuga, eller till skogen, och sätta sig där.
Är det inte jobbigt att hela tiden vara beredd på det värsta?
– Verkligen inte. En del människor är så orealistiskt optimistiska att man blir rädd. Jag gillar tanken på att inte vara andra till belastning, att vara förberedd och kunna klara mig själv.
”En del människor är så orealistiskt optimistiska att man blir rädd. Jag gillar tanken på att inte vara andra till belastning, att vara förberedd och kunna klara mig själv.”
FÖR TIO åR SEDAN DOG TORBJÖRN.
En dag efter jobbet stannade hjärtat och han ramlade ihop på gatan mitt under en springtur. På något sätt var han förberedd. För ovanlighetens skull sprang han inne i stan, i stället för i skogen, och han hade telefonen med sig. Innan allt blev svart lyckades han ringa 112. Han har hört inspelningen från sitt samtal med SOS Alarm, där han andfått får ur sig ”hjärtat” innan han tappar telefonen och blir liggande på gatan. Ambulanspersonal var på plats snabbt och kunde rädda livet på honom med en defibrillator. Sedan väntade flera veckor på sjukhus, ett halvårs sjukskrivning och sedan: en ny inriktning på livet.
– Jag jobbade på Landvetter och var chef för 50 personer. Samtidigt hade jag små barn och byggde hus. Det var för mycket. Men min hjärna sa inte ifrån, utan kroppen gjorde det, förklarar Torbjörn.
Han tar av sig tröjan och visar en inbyggd hjärtstartare som sitter innanför huden strax ovanför hjärtat. Han visar också en tatuering som breder ut sig över högra överarmen. Över en fågel fenix som reser sig ur en eld breder en latinsk text ut sig: Praeparatus supervivet – den förberedde överlever. Det är valspråket för Försvarsmaktens överlevnadsskola och ett tankesätt som präglar hela Torbjörns liv. Tatueringen gjorde han ett år efter kollapsen.
– Jag insåg ganska snabbt att jag inte ville vara chef mer. Jag ville vara med mina barn och ägna mig åt friluftsliv, krisberedskap och utbildning. Och det är faktiskt vad jag gjort sedan dess.
LäNGE NER I SKOGEN
ligger en bivack som Torbjörn har förberett. Det är ett vindskydd av naturens egna material – grenar, mossa, gräs, bark och granris. Han sätter sig i bivacken och tänder snabbt en eld med tändstål, näver och torra kvistar.
– Det krävs några försök innan man sover gott i en bivack, men man håller värmen. Det går mycket snabbare att frysa ihjäl än att svälta ihjäl. Och man behöver vilan för att orka hitta hem nästa dag. Men ännu bättre än att bygga en bivack, som ju tar några timmar, är förstås att hitta hem.
Trots, eller kanske på grund av, alla sina kunskaper har Torbjörn aldrig hamnat i vad man skulle kalla en rik