Livsfarlig utveckling om staten får övervaka oss i kampen mot corona
Vi kan inte lita på att informationen vi lämnar om oss själva kommer att användas av makthavarna för att göra gott mot oss.
Världen står handfallen inför hotet från coronaviruset och i kampen mot smittan accepterar vi mer och mer övervakning. I Kina används hälsoappar som ska visa att du är frisk och här i Sverige utvecklas nu en smittspårningsapp där vi kartläggs bit för bit. Detta är en livsfarlig utveckling, skriver Ante Filip Tepic, statsvetare och skribent.
Coronapandemin väcker oro och det skriks efter åtgärder. Brett och djupt sprider den rädsla bland världens skärrade befolkningar. I takt med att kontrollen över viruset uteblir, framstår den enda lösningen vara att vi kontrollerar oss själva. Förlåt – att vi blir kontrollerade.
I Kina får du lov att besöka parker och offentliga byggnader efter att den så kalllade hälsoappen i din smarta mobiltelefon blinkar grönt; nyligen lanserades ”Smittestopp” i Norge som ska kunna varna om du befinner dig nära en smittad person, och hos oss i Sverige förbereder forskare en motsvarande smittspårningsapp.
För att dessa appar ska kunna fungera, måste de ständigt ha information om var vi befinner oss, med vem vi umgås, hur många vi träffar och hur närgångna vi är. Det innebär med andra ord en ständig övervakning av vårt liv och en allvarlig kränkning av vår personliga integritet. Nästan fyra gånger så många har tillfrisknat än dött av coronaviruset, samtidigt som kurvan överlag pekar nedåt i Europa. Ändå diskuteras det inom EU att utveckla en ny gemensam app som ska samla in vår personliga information och lagra data för att utföra analyser av eventuella hälsofaror.
Är det enda syftet att spåra viruset, eller är det av större intresse att spåra oss som individer? Det att ständigt vara övervakad av makthavare har behandlats av George Orwell i dennes roman 1984. Denna roman som skrevs för mer än 70 år sedan verkar växa i aktualitet i takt med sin ålder; ju äldre den blir, desto mer har den att säga, när verkligheten med allt raskare steg närmar sig den dystopi Orwell skrev om i slutet av 40-talet. Vi närmar oss ett tillstånd av ständig övervakning. Inom en snar framtid kanske varje steg, andetag, nysning och skratt registreras i någon digital enhet som ska mäta vem vi är, vad vi gör och hur vi mår. Och allt för vårt eget bästa.
När den allra intimaste informationen om oss blir tillgänglig för andra, innebär detta att vi ständigt delar vårt liv med någon annan – trots att vi inte ser någon i närheten, finns vetskapen inom oss att någon hela tiden ser oss. Detta riskerar att leda till en ohälsosam självcensur, där den ena tanken gång efter annan brottas med den andra. Får vi viska något till någon? Kan vi ta en kaffe med någon som hostade förra veckan? Är det okej att göra det ena eller andra si eller så? Det handlar om vardagliga utspel som i fortsättningen kan kräva både en och två eftertankar, om vi vill lyckas följa det digitala spelets regler väl.
I Kina pågår redan en digital kamp; beroende på hur man beter sig både offentligt och privat – om man handlar inhemska produkter eller är vän med någon som har höga poäng i det sociala kreditsystemet – kan chanserna öka att till exempel åka på resa, hyra en bil, eller slippa en lång kö på sjukhuset. Övervakningskameror och artificiell intelligens möjliggör detta sociala kreditsystem, där bäst åtlydnad belönas mest. Det är inte frivilligt att vara en del av detta spel där livet är insatsen. Alla är med och måste vara med.
Vi däremot kan fortfarande välja vilken framtid vi vill ha – en framtid som vi själva styr, eller en framtid som styr oss. Det är de två alternativen vi har framför oss. Den dagen när majoriteten av oss självmant går med på att lämna över all personlig information, i tron om att detta kommer underlätta för makthavarna att göra gott för oss, har vi förlorat vårt liv. Vi måste ha i åtanke att det är vår frihet vi sätter på spel genom att nonchalera värdet av den personliga integriteten. Om vi inte själva tänker, kommer någon annan tänka åt oss.
Coronapandemin kommer förr eller senare gå över och vi kommer åter en dag kunna röra oss och umgås med nära och kära. Låt oss hoppas detta sker inom en snar framtid. Det kommer dock inte ha samma innebörd och värde om vi gör det under former där vi vet att vårt vartenda steg registreras, varje socialt möte lagras i någon databas och där varje sekund av vårt liv styrs av en lampa som kan blinka grönt eller rött. Människan är mer än bara siffror; hela vår tillvaro får inte plats i en datasamling.
Jean-Jacques Rousseau utbrast att människan är född fri, men överallt är hon ändå fångad i bojor. Om han bara hade vetat hur flitiga vi blivit att än mer inskränka vår frihet och utveckla nya bojor.
” För att dessa appar ska kunna fungera, måste de ständigt ha information om var vi befinner oss, med vem vi umgås, hur många vi träffar och hur närgångna vi är. Det innebär med andra ord en ständig övervakning av vårt liv; det innebär med andra ord en allvarlig kränkning av vår personliga integritet.