”När det väl är malet går det knappast att skilja från fransyska ...”
Jag bad om ett halvt kilo köttfärs. Slaktarn valde ut några lagoma bitar och försvann in i det inre rummet för att mala dem. – Jag står här och funderar på råbiff, sade jag när han kom tillbaka.
– Skulle du ha råbiff? sade han.
– Nej, det känns litet för mycket som barnmat, tycker jag. Men vad är skillnaden mot vanlig köttfärs?
– Man mal det en gång till. – Det skall inte vara något speciellt kött då?
– Egentligen inte, sade slaktarn. Det är en dam som kommer hit som absolut vill ha filé. Men när det väl är malet går det knappast att skilja från fransyska.
– Men hon får filé?
– Ja, det är klart. Och hon får betala för det, tillade han.
Vi gjorde upp våra ekonomiska mellanhavanden. När jag skulle gå följde slaktarn med till dörren.
– Du ser bilen som står där nere? Mercan?
Det stod en svart bil på Peter Bagges gata med baken mot oss.
Plötsligt flög bakluckan upp. Slaktarn flinade och höll upp bilnycklarna.
– Inte illa, va?
– Praktiskt, sade jag.
– När du går kanske du kan trycka till luckan åt mig, sade han.
* * *
Något hade hänt
i Bruna Tröjans grönsaksaffär. Överallt hängde det lappar med texten ”Här är påsarna” eller ”Påsarna är vid kassan”. Den första kategorin hade instruktiva pilar som pekade mot kassan. Det såg ut att vara trettio fyrtio lappar allt som allt.
– Du har varit flitig, sade jag. – Jäpp, sade Bruna Tröjan. – Hjälper det?
– Nej, sade han. Det kom in en dam här för en stund sedan. Det första hon gjorde var att fråga var påsarna fanns.
Efter en sen
* * *
kväll på stan gick vi upp mot Masthugget. Maths var inte på särskilt gott humör.
– Det är en jävla skitstad där här, sade han.
Jag och Kenneth utväxlade blickar.
Vi gick in mellan husen på Jungmansgatan och tog trapporna upp på berget. När vi hade nått en bra utsiktspunkt vände sig Maths om.
– Göteborgare, inledde han. Självbelåtna äckliga göteborgare. Där ligger ni i era sängar och sover er medvetslösa sömn. Vad är det för liv? Ni äter, sover och skiter. Samma sak i morgon. Lyfter ni någonsin blicken och riktar den mot stjärnorna?
Vi tittade upp. Det fanns inga stjärnor, bara tunga moln som fick en smutsgul nyans av de elektriska ljusen.
– Småborgerliga stackare! fortsatte Maths. Ni ägnar dagarna åt att framställa meningslösa varor som ni sedan försöker lura på varandra. Ni ser på kabel-TV. Har ni någonsin närmat er litteraturen?
Det började regna. – Litteraturen! skrek Maths. De stora perspektiven, lidandet, innerligheten, kärleken. Vad vet ni om det? Ingenting! Ni är som mollusker där ni sitter på spårvagnen och bara glor tomt framför er.
– Magnus Hedlund bor precis nedanför här, inflikade Kenneth.
Maths vände sig om och spärrade upp ögonen.
– Magnus Hedlund? Bor han här? Jag tar tillbaka allting. Nej förresten, det gör jag inte. Han höjde rösten igen.
– Alla göteborgare skall våndas i skärselden och pinas i helvetet. Men det gäller inte Magnus Hedlund!
Maths tystnade, och ekot av hans ord dog sakta bort mellan hyreslängorna.
– Nu går vi hem till mig, sade Kenneth.
Maths hade hojtat färdigt, och alla göteborgarna teg. Vi lomade iväg mot Kompassgatan.