Varningsflaggor när antirasismenfår ny form
Sakprosa
Alana Lentin
Why race still matters Polity
Lever vi i ett färgblint samhälle? Är hudfärg obetydlig, har alla samma förutsättningar? Tanken är väletablerad i ett Sverige där antirasismen sedan 1970-talet är officiell ideologi. I USA ansågs detta ”post-racial”-samhälle infalla med valet av en svart president 2008.
Trots att utvecklingen sedan dess gått i annan riktning så är myten om ”vår” färgblindhet förbluffande ihärdig. När Karlstads universitet häromveckan lanserade den nya kursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier” ledde det genast till ett antal arga ledartexter som knöt utbildningen till rasbiologiska institutet (Ystads allehanda 23/4, Östgöta Correspondenten 22/4).
Orsaken är både enkel och komplicerad. Det var inte bara poesi som ansågs omöjlig efter Förintelsen – utan rasism. Där rastänkande, i form av rasbiologiska institut eller amerikanska invandrarlagar, varit vanligt före kriget så blev det nu mer diskrediterat.
Med Alana Lentins ord så ”frös” rasismen fast i ett historiskt ögonblick. Konsekvenserna, som hon hävdar i sin färska bok ”Why race still matters”, är ett begrepp som främjats från sin långa historia. Och det är allt svårare att bemöta rasismen när den nu spelar roll i terroristattacker och hårdför invandringspolitik.
Lentin, professor i kulturanalys, menar att vokabulären kring ras som social konstruktion därmed inte är adekvat för att kritisera vare sig västvärldens officiella antirasism eller vit identitetspolitik. På vägen tar hennes bok – som anspelar på Cornel Wests klassiker ”Race matters” från 1993 – upp aktuella, infekterade begrepp som populism, islamofobi och ”omvänd rasism”.
Att tala om ”ras” är obekvämt, särskilt i länder där färgblind antirasism anses given. Eftersom ”rasism” i dag är frikopplad från den kolonialism, ekonomi och makt som födde en rasistisk människosyn så är manöverutrymmet för den som vill använda ”ras” som kategori begränsat. Risken är att bli utpekad som rasist, vilket är ett stigma.
Men begreppet är över- och underanvänt. Underanvänt eftersom det snarare ska beteckna hur strukturering av samhällen kommit att se ut över tid. Överanvänt eftersom det moraliska fördömandet av enskilda ofta stannar vid skuldbeläggande som inte driver förståelsen för det strukturella framåt.
Ett exempel: som siffrorna från coronapandemin visar så är hälsan sämre bland vissa invandrargrupper, bland romer i Centraleuropa eller bland afroamerikaner. Inkomstnivåer räcker inte för att tolka statistiken. Ändå förblir rasbaserade data ofta kontroversiella.
En av Lentins grundteser är att hur problematiskt det än är att prata om ”ras” så är det de som utsätts för rasism som har att tjäna på saken. Och de som inte utsätts, eller använder den som politiskt verktyg, har att vinna på tystnaden. Lentins argument kring detta prövar nya vägar för antirasismen – och skapar riskabla fallgropar.
Man behöver till exempel inte överge tanken att ras är något socialt konstruerat för att visa varför en etnisk grupp har en överrepresentation av vissa sjukdomar. Ändå, efter att Lentin själv har beskrivit de maktrelationer som gör att ras- och IQ-forskning återigen har blivit populär, tycks hon se en för antirasismen olycklig potential i rasbiologin.
Bland hennes exempel finns australisk urbefolkning som har hög förekomst av diabetes. Detta, precis som med afroamerikaner i USA, kan och har förklarats med historisk rasism.
Men med hjälp av forskning i epigenetik, som bland annat undersökt om ättlingar till Förintelseöverlevande ärver trauma genetiskt, vill Lentin fånga upp erfarenheter som förenar ”ras” över det sociala. Diabetes har blivit ett biologiskt faktum på grund av rasism, vilket skulle ge ursprungsbefolkningen rätt till sina ”förfäders land”. (Diabetes uppstod enligt henne eftersom dessa förvägrades sina naturliga matkällor).
Inte bara gör hon samma misstag som IQ-forskarna, utan underskattar vad sådan kategorisering skulle innebära när försäkringsbolag och invandringsmotståndare slog tänderna i den. (Liknande kritik kan riktas mot rasbaserad hälsostatistik).
Tanken att biologiska förklaringar ska ge stöd till postkolonial kamp är en olustig blandning av essentialistisk identitetspolitik och eugenik i DNA-skrud. Hos Lentin uppstår den ur frustration över hur lite kunskap om rasismens väsen som finns i offentligheten. Och sannolikt ur hopp om att naturvetenskapliga ”sanningar” ska bidra till att konkretisera orättvisor. Mig tycks det som ett farligt sätt att återuppfinna hjulet.
Lentin är tydlig med att hon ställer fler frågor än ger svar. Jag ser också boken som en probersten i en tid då antirasismen, så länge själv
klar i akademi och politik, attackeras. Just därför är det viktigt att uppmärksamma varningsflaggor som dyker upp när antirasismen söker omformulera sig. Särskilt när den nödvändiga vokabulären och verktygen redan finns.
Något Lentin galant visar i andra delar av ”Why race still matters”, där hon diskuterar islamofobins relation till ras och varför man inte ska förväxla påstådd nolltolerans kring antisemitism med antirasism – en strategi som europeiska rasistpartier har anammat.
Eller när hon bemöter både vänster och höger som vill stänga gränser på basis av påstådda vita arbetarklass-reaktioner. Efter Trump och brexit har detta blivit epicentrum för en ny balansakt där akademiker som Matthew Goodwin och Eric Kaufmann i försvar för nationell populism överger ”färgblindhet” och påstår att majoritetskulturer som utestänger invandrare agerar i ”vitt självintresse” – men intygar att detta inte har något med rasism att göra. Lentin smular sönder deras argument.
Kaufmanns självutnämnda ”rasrealism” (se GP 28/6/19) var även grund för fjolårets svenska demografidebatt och diskussionerna efter vinterns uppmärksammade ungdomsrån som talade om ”omvänd rasism” och ”svenskfientlighet”. Utan att förneka det hemska i dessa rån eller friskriva från ansvar tål det att påpekas – något Ruben Östlunds utskällda film ”Play” (2011) visade väl – att det inte handlar om ”omvänd rasism” men att rasismen spelar in. För vetskapen att man i egenskap av sin hudfärg betraktas som farlig är en produkt av rasismen.
Kanske att detta inte skulle komma som en lika stor överraskning – eller med tid ha samma konsekvenser – om vi talade och forskade öppnare om ras och etnicitet i stället för att fortsätta bygga strategier på antagen färgblindhet. Lentin visar själv att vi knappast behöver några nya rasbiologiska äventyr för att göra det.