Ett brev till en mor som inte kan läsa det
Ocean Vuongs roman är ett brev till en mor som inte kan läsa det. En berättelse om att komma till ett annat land och upptäcka att ens hud har en färg. Om att som barn vara med om hur ens mor och mormor förnedras i affären eftersom de inte kan uttrycka vad de vill köpa från charken – ens efter att ha dansat en pantomim som ska beskriva ordet oxsvans – och se sig tvungen att bli familjens tolk. Om att ens mor säger åt en att inte dra uppmärksamheten till sig för att ”du är redan vietnames”. Men också om att utforska sin sexualitet och smärtan i att vara den som överlever.
Little dog kallas huvudpersonen. Romanens första del skildrar en uppväxt i avgrunden mellan två trauman, mammans och mormoderns. Moderns misshandel av sonen startar tidigt. Medan mormodern står för trösten. Men Vuong skriver med total lojalitet med både mor och mormor. För att det inte finns något alternativ. Och för att våldshandlingen och kärlekshandlingen – också i bokens andra delar – tyckts ha växt samman i kroppens språk av brosk, ben och smekningar. ”Jag skriver till dig inifrån en kropp som en gång var din”, säger Little dog som riktar sig till modern som ett du.
Vietnamkriget har aldrig lämnat mormodern, som psykotiskt sliter dottersonen ur bädden när grannarna skjuter fyrverkerier för att skydda honom mot granatkastarna. I en annan minnesbild är de alla tre på väg i en vansinnesfärd genom natten. Mormodern tror att bilen är en helikopter, medan mamman – som misshandlades av sin exmake – skriker ”han kommer att döda min syster”, men när de kommer fram till huset de är på väg till visar det sig att systern flyttat flera år tidigare.
I romanens andra del möter Little dog Trevor under arbetet på ett tobaksfält. De utforskar sexualiteten tillsammans. För en tid som om världens regler inte gällde dem, men till sist gör de ändå det. I tredje delen skildas mormoderns smärtsamma död i cancer, men också att befinna sig i slutet av en migration som tagit generationer. Oåtkomlig för sin mor på andra sidan en språkbarriär.
”Varje berättelse har mer än en tråd, varje tråd är en berättelse om splittring”, skriver Vuong med en av romanens många pregnanta formuleringar. Men med språket kan saker och ting på nytt sättas ihop, som ett bord. Berättelsen om den språklösa, av arbete nedbrutna modern, som skräms av sonens sexualitet ställas sida vid sida med den om de två skadade pojkarna, Trevor och Little dog, som ser och finner tröst i varandra och varandras kroppar. En relation som redan från början är villkorad. Inte så mycket på grund av homosexualiteten, som Trevors allt djupare färd in i ett missbruk av opiater.
Ocean Vuong skriver en emellanåt bedövande vacker prosa. Om inte nödvändigheten med vilken han gör det varit uppenbar hade det aforistiska draget kunnat framstå som kokett, men nu läser jag det mot de smärtsamma erfarenheter som gestaltas. I ”Sorgedagboken” – som Vuongs bok korresponderar med – skriver Roland Barthes hur en schlager som han tidigare förlöjligat efter moderns död får honom att falla i gråt. Om känslosamheten är äkta, tycks Barthes säga, kan den fylla ut ett språk som tidigare framstått som platt. Vuong utforskar just denna språkets förmåga att expandera inför erfarenheter, men också dess möjlighet att omvandla meningslösa förluster och skador till skönhet. För att därmed göra dem mer möjliga att uthärda.
” Ocean Vuong skriver en emellanåt bedövande vacker prosa. Om inte nödvändigheten med vilken han gör det varit uppenbar hade det aforistiska draget kunnat framstå som kokett, men nu läser jag det mot de smärtsamma erfarenheter som gestaltas.
”En stund är vi vackra på jorden” är en bok med ovanlig språklig skönhet som av Andreas Lundberg dessutom fått en glänsande språkhud på svenska.