”Nog lite bränd att det inte blev A-landslaget”
En sportslig utmaning och ett personligt äventyr. Det lockade förra året Håkan Ericson att bli förbundskapten för Färöarna. Han väntar fortfarande på att få träffa spelarna. I stället är han strandsatt på planen hemmavid – 130 mil fågelvägen från arbetsplatsen. – Jag vet inte när jag kan åka dit igen, säger han.
Några svängar till klippöarna i Atlanten hanns med i vintras. Ericson bekantade sig med förbundsfolk, landslagsledningen, klubbtränare, anläggningar med mera och hann på kort tid bli stormförtjust i det karga landskapet.
Sedan svepte coronaviruset över världen.
Ericsons planerade debut mot Danmark den 27 mars ställdes in och att ta sig till Tórshavn medan de strikta restriktionerna gäller är det just nu inte tal om. Det får bli distansarbete från hemmet i Åby utanför Norrköping.
Videokonferenser, telefonsamtal och planering så gott det går.
När räknar du med att vara på plats igen?
– Vi får se hur det blir. Man är väldigt restriktiva med inresor för icke-medborgare. Det är 14 dagars karantän som väntar. Det är stenhårt.
Du vågar inte planera något?
– Nej, jag får se till att vara startklar när det är dags. Det kanske går
att hitta någon lösning med att testa sig och få en kortare karantän, annars är det bara att åka dit och sätta sig på ett hotellrum i två veckor, säger han.
Att ta sig an ett av Europas sämsta landslag har triggat igång det inre driv Håkan Ericson ett tag trodde att han höll på att förlora.
Den hårda vägen insåg han att han inte var riktigt så uppskattad och eftertraktad som han själv trodde – trots EM-guldet med U21-landslaget 2015 och ännu ett lyckat kval. Titeln årets idrottsledare gav heller inga företräden i kön för ett bättre tränarjobb.
Kände du besvikelse?
– Jag trodde att det skulle ta fart efter att vi – som obesegrade före Spanien – nådde slutspelet 2017, men jag var nog lite bränd att det inte blev A-landslaget (som efterträdare till Erik Hamrén). Eller åtminstone över att det inte blev en konkret diskussion. Då kände jag att jag var på väg lite åt det bittra hållet.
Därför lämnade han fotbollen för
en tjänst i det privata näringslivet.
– Vill jag hålla på med fotboll för att jag brinner för det eller ska jag bevisa något? Det kändes inte rätt att behöva bevisa något. När jag tog jobbet i näringslivet trodde nog många också att jag klivit av fotbollen, så delvis får jag också skylla mig själv.
– Suget kom tillbaka redan hösten 2018, på allvar förra året. Jag ville göra något, men det blev aldrig något.
Erbjudandet från Färöarna kom med perfekt tajming.
– Det kanske var någon mening med att det inte blev något och att det blev allt tystare. Ibland faller saker och ting på plats. Det är en sportslig utmaning. Min första tanke var att det här är ett ”mission impossible”.
– Men då tänker man i gamla banor. Sedan tänkte jag: Finns det någon förbättringspotential? Absolut. Är jag sugen på fotboll igen? Ja. Tror jag att jag kan bidra med något? Ja, med erfarenheter från det jag gjort i Sverige.
– Sedan är det något speciellt. Färöarna... säger han och suger på ordet. Jag hade alltid haft lust att åka dit, men det hade aldrig blivit av.
Det låter som om du lockas lika mycket av det personliga äventyret?
– Ja, jag känner så. Det är inte bara fotbollen. Det är en dimension till. Första gången jag var där blev jag helt begeistrad. Så vackert. De fyra gånger jag har varit där har jag fått känslan att jag är på ett ställe som inte längre finns.
– Det är noll stress, folk låser inte sina hus eller sina bilar. Det finns visserligen ett fängelse, men nästan noll kriminalitet. Man bryr sig genuint om varandra.