Krisen kan ge fler svenska världscuptävlingar
Fler svenska världscuptävlingar i vinter. Det kan bli en konsekvens när coronakrisen slår hårt mot skidsporten. – I det korta perspektivet kan det bli så, säger Niklas Jonsson i Internationella skidförbundets (Fis) längdkommitté.
Mycket talar för att den preliminära tävlingskalendern för nästa längdsäsong kommer att behöva justeras. Det är visserligen långt kvar till den tänkta världscuppremiären i finländska Ruka i slutet av november, men coronaviruset gör det mesta osäkert.
Allt fler tycks ense om att det allra minst lär bli ett åtstramat världscupprogram, och det är över huvud taget svårt att veta om man kommer att kunna resa fritt mellan olika länder i vinter.
– Men om man bortser från det så är den största risken för nästa år att många arrangörer faktiskt inte har råd eller möjlighet att arrangera tävlingar eftersom det är svårt att få sponsorer och så vidare. Den största utmaningen inför nästa år är nog att alls få ihop ett tävlingsprogram, säger Niklas Jonsson, Sveriges representant i Fis längdkommitté.
Många nationer utanför Norden har redan tidigare haft svårt att få sina världscuparrangemang att gå ihop. Coronakrisen och dess ekonomiska efterverkningar gör inte saken lättare.
På kort sikt kan det innebära att man kommande säsong tar bort några världscuphelger, alternativt flyttar dem till länder som har möjlighet att arrangera fler tävlingar. Det kan därför bli fler tävlingar än vanligt i Sverige, Norge och Finland.
– I det korta perspektivet kan det bli så. En utväg är att ha reservorter för de tävlingar som inte kan hållas, och då är det kanske inte så lätt för de länderna som inte kan arrangera att hitta en annan arrangör i det landet. Då handlar det om vilka länder som kan ta på sig arrangemangen. Då finns det en risk att det blir mer koncentration till nordiska länder, säger Niklas Jonsson.
Men att glesa ut världscupen behöver inte stanna vid en tillfällig krislösning. Diskussionen om att banta programmet har pågått länge och nu finns tillfälle att göra slag i saken, säger Jonsson, som tillhörde längdlandslaget under hela 90-talet.
– När jag började åka i världscupen 1989 tror jag att det var nio tävlingar. I fjol var det väl 40 eller något liknande.
– Om man har färre lopp skulle det kanske innebära att fler åkare kör en större andel av alla världscuptävlingar. För de senaste åren har man sett att inte alla satsar på den totala världscupen, för att i stället kunna prestera riktigt bra på några enskilda helger eller på mästerskap.
Han ser framför sig färre världscuphelger, men med fler lopp per tävlingsort. Då skulle man också få ner antalet resor, vilket vore en positiv och viktig klimateffekt.
Och till skillnad från den osäkra kommande säsongen – då det kan bli ovanligt många tävlingar i Norden – är det på lång sikt de nordiska länderna som måste släppa ifrån sig ett antal tävlingar, säger han. Annars riskerar man att helt marginalisera mindre nationer, och längdsporten blir då en alltför nordisk uppgörelse.
Men svenska, norska och finländska arrangörer behöver inte deppa för det, menar Jonsson. Genom att ta bort ett antal världscuphelger – oavsett om man pratar om nästa säsong eller i ett längre perspektiv – frigör man tv-tid som skulle kunna lyfta intresset för mindre tävlingar, som Skandinaviska cupen.
– Det finns väldigt många bra nationella och internationella tävlingar som inte är världscuptävlingar. Och de kommer i så fall få en helt annan uppmärksamhet än tidigare. Om man kör Skandinaviska cupen i Sverige, Norge eller Finland samtidigt som det går en världscuptävling, är det klart att det inte får så mycket medial uppmärksamhet.
– Men om Therese Johaug, Frida Karlsson, Johannes Høsflot Klaebo, Calle Halfvarsson och Iivo Niskanen kör de tävlingarna, så blir det så klart ett helt annat intresse. Då skulle de nästan säkert tv-sändas också.