Karin Pihl:
Regeringens utredning föreslår att kriterierna för skolvalet görs om. Kösystem ska inte vara tillåtet. I stället ska kvotsystem, lottning och andra urvalskriterier användas. Det hjälper inte det stora flertalet som går i dåliga skolor.
Kvoter baserade på härkomst skulle innebära ett stort avbrott från de principer som styr den svenska välfärdsstaten, icke-diskriminering och individuella behov
Likvärdigheten i den svenska skolan har med tiden blivit sämre. Familjebakgrundens betydelse ökar. Elever är mer uppdelade efter socioekonomisk bakgrund och härkomst. Det betyder att barn med utrikes bakgrund från utsatta områden går i en skola, och barnen med svensk bakgrund och barn till medelklassinvandrare går i en annan.
Skillnaderna i resultat mellan bra och mindre bra skolor har ökat de senaste 30 åren. Segregationen späs på och jämlikheten utmanas av ett allt mer kompakt klassamhälle.
Det är inte bra. Så vad ska vi göra åt saken? Enligt regeringens nya utredning, som presenterades på måndagen, måste skolvalet göras om. Kösystem, som kommunerna kan välja i dag, ska inte vara tillåtet. I stället ska skolornas huvudmän välja bland andra kriterier, som syskonförtur och att strategiskt välja ut ett upptagningsområde som en motvikt mot boendesegregationen.
Det mest kontroversiella förslaget är att ett kvotsystem ska kunna införas. Det innebär att elever med en viss typ av bakgrund kan få förtur om det skulle leda till ökad mångfald – i praktiken en större blandning av barn till invandrare och barn med svensk bakgrund – i klassrummet. Det hela ska administreras regionalt av Skolverket. Om det finns flera barn som uppfyller kraven kan lottning tillämpas.
Vid en första anblick kan det tyckas vara rimliga förslag. Den som nyligen flyttat till en kommun missgynnas av att andra ställt sitt barn i kö flera år tidigare. Lottning kan verka rättvist. Då har alla i teorin samma chans att komma in på den eftertraktade skolan. Och för att öka blandningen av barn från olika bakgrunder kan kvotering framstå som ett effektivt sätt.
Effektivt ja – men inte särskilt bra. Att införa kvoter baserade på härkomst skulle innebära ett stort avbrott från de principer som styr den svenska välfärdsstaten, som handlar om icke-diskriminering och individuella behov. Kvotering har ofta nackdelar som visar sig först efter att man har infört dets. I USA har man länge försökt komma åt problemet med ojämlikhet just genom att använda sig av kvoter i utbildningssystemet.
Det har inte varit särskilt lyckat. Systemet missbrukas konstant. De klumpiga raskategorierna hjälper oftast de som redan tillhör en socioekonomiskt stark grupp. Urvalskriteriet
som baseras på ”allsidig social sammansättning” som skulle användas i Sverige riskerar att gå ett liknande öde till mötes – så brett att det blir helt meningslöst och knappast hjälper de som avsågs få hjälpen.
För att barnet ska få en chans till en plats på den mest attraktiva skolan måste föräldrarna visa intresse från första början. Annars tilldelas barnet en plats på skolan som ligger närmast hemmet. Kvoter löser alltså inte problemet med att föräldrars engagemang i skolvalet skiljer sig åt.
Man ska inte heller underskatta det missnöje som kan uppstå i ett system där en del kan känna sig orättvist behandlade. Kvotering kan ha den effekten. Varför ska mitt barn sållas bort bara för att vi inte tillhör en socioekonomiskt utsatt grupp? Alla är kanske inte benägna att själva stå tillbaka för systemets skull. Det kan i värsta fall leda till ökat missnöje mellan grupper och därmed försämra integrationen. Den som i systemet kategoriseras som ”utsatt grupp” kanske inte heller blir särskilt nöjd, eftersom få människor tycker om att se på sig själva som offer i behov av särbehandling.
Men det största problemet med förslaget är att det köper en meritokratisk myt. Utredningen vill
förvisso att underpresterande skolor i utsatta områden ska få mer samordnad hjälp. Men det är ändå ett problem att social rörlighet betraktas som en central lösning. Den stora majoriteten barn från utsatta områden, vars namn inte ens finns med i en lottning eller som förlorar dragningen, kommer bli hänvisade till den dåliga skolan.
Och det är de skolorna, ute i förorterna med störst problem, som bör stå i centrum för alla försök att öka jämlikheten i utbildningssystemet. Ibland måste man lyfta hela områden eller grupper. Att ett fåtal genom strävan och aktiva val kan ta sig från sitt otrygga område eller sin stökiga skola hjälper inte merparten. Det är dessutom redan möjligt för alla att välja skola inom ramen för dagens skolval.
”Helt rätt att ta bort medelklassens gräddfil till de bästa skolorna”, var Dagens Nyheters ledarkommentar till utredningens förslag. Självupptaget förakt mot (den egna) medelklassen hjälper dock ingen förortsunge. Föräldrar ska inte behöva förstå sig på kvotsystem, lottningsprocedurer och olika antagningskriterier för att barnet ska få sin rätt till en god utbildning tillgodosedd. Det måste gå att skicka barnet till närmaste kommunala skola, och vara trygg med att barnet får med sig bra förutsättningar och en grund för vidare studier och yrkesliv. Det borde ändå vara något slags minimum i en utvecklad välfärdsstat.
” Det kan i värsta fall leda till ökat missnöje