Coronakrisen visar hur sårbart Sverige är – nu måste vi rusta upp
Den kris vi nu befinner oss i, liksom krigen i EU:s närområden, får betraktas som kanariefågeln i kolgruvan.
Sverige är inte rustat för extraordinära situationer. Vi ser det i migrationspolitiken, i kriminalpolitiken och när vi drabbades av skogsbränder. Nu måste vi skrota modellen ”just in time” som präglat hela samhället, och mobilisera en ny typ av omfattande beredskap, både civil och militär, skriver Sara Skyttedal (KD) EU-parlamentariker.
Liksom många andra kriser som påverkat Sverige på senare år så har coronavirusets framfört illustrerat samhällets begränsade beredskap för det extraordinära. Sverige är i grund och botten inte rustat för något annat än ett normalläge.
Vi ser det i migrationspolitiken, som alls inte har utformats med den nya tidens migrantströmmar för ögonen. Vi ser det i kriminalpolitiken, där polisbefogenheter och straffrätt anpassats för en helt annan tid än den vi nu lever i. Och vi såg bristerna i vår förmåga i samband med de stora skogsbränderna sommaren 2018.
Coronakrisen har i sin tur satt fokus på avvecklade fältsjukhus och brist på beredskapslager för medicin och sjukhusutrustning, men speglar i grunden ett generellt förhållningssätt – som skär igenom många samhällssektorer.
Uttalat eller outtalat genomsyrar planeringsmodellen ”just-in-time” (JIT) det mesta i samhället. Planeringsmodellen eftersträvar att producera och leverera varor i den mängd och vid den tidpunkten som efterfrågas. Att JIT satt sin prägel på svensk, och europeisk, förberedelse inför kriser av den typen vi nu upplever har säkerligen många skäl. Men i grund och botten har europeisk debatt i allmänhet, och svensk debatt i synnerhet, varit präglad av en optimism som varit tillräckligt dominant för att slå ut eventuella krav på ökad krisberedskap.
Och det handlar som sagt inte alls endast om covid-19 och de konkreta frågeställningar som den här situationen gett upphov till. JIT har inte bara präglat hälso- och sjukvården utan också andra mycket basala samhällsfunktioner. Inte minst det övergripande militära försvaret.
För även om vi stegvis planerat för ett starkare militärt försvar av Sverige utgår fortsatt hela tankesättet på en förväntan att samarbetspartners, till exempel USA, inom en relativt kort tid ska kunna bistå Sverige med väpnat försvar om kriget kommer.
Trots att det inte finns garanterat i något officiellt fördrag som Sverige undertecknat.
Coronakrisen och den efterföljande ekonomiska krisen påverkar inte bara Sverige och EU utan även vår gemensamt viktigaste samarbetspartner USA. Kostnaderna för krisen kommer – både på kort och lång sikt – sannolikt leda till att hållbarheten hos de stora amerikanska åtagandena ifrågasätts. Mycket tyder på att USA snart kommer känna sig tvingade att identifiera försvarsförmågor och åtaganden som kan överges eller drivas på mer effektiva sätt.
Vi ser också en mer allmän skiftning i hur USA organiserar sina väpnande styrkor. Exempelvis den pågående omstruktureringsprocessen av marinkåren som syftar till att göra marinkårsförbanden lättrörligare – och i klartext mindre anpassade efter konventionell krigsföring. Coronakrisen
” Faktumet är att en potentiell angripare, vare sig det är Kina eller Ryssland, redan har kapaciteten och vilja att underminera både Sveriges egen försvarsförmåga liksom våra samarbetspartners vilja och kapacitet att bistå Sverige med väpnat försvar.
kan leda till ett paradigmskifte och USA:s omprioritering kan komma att ha långtgående konsekvenser för Sverige och EU. Ännu mer så om vi inte är förberedda.
Tilltagande digitalisering av samhället gör också att hotbilden blir föränderlig. När förmågan att manipulera sanningen blir mer utbredd och kraftfull, kommer möjligheten för en extern aktör att skapa skada vara enorm. Möjligheten till försvar från cyberattacker och attacker på kritisk infrastruktur undermineras dessutom när företag som Huawei tillåts tillträde till den europeiska marknaden. Faktumet är att en potentiell angripare, vare sig det är Kina eller Ryssland, redan har kapaciteten och vilja att underminera både Sveriges egen försvarsförmåga liksom våra samarbetspartners vilja och kapacitet att bistå Sverige med väpnat försvar.
Coronakrisen förvärrar dessa riskkalkyler ytterligare. JIT kan inte förväntas vara ett alternativ när globala värdekedjor ej kan upprätthållas som en följd av kris eller krig. I praktiken betyder det beredskapslager för medicin och medicinsk utrustning samt förmågan att ställa om industrier till att producera försvars- och samhällskritisk materiel. Men kapaciteten att aktivt avskräcka en angripare är i sammanhanget lika central.
Egen kapacitet är centralt och brådskande, och bortom debatten om antalet funktionella brigader måste Sverige fokusera på cyberkapaciteten att införliva kostnader på en angripare över fler domäner än det militära. Med andra ord, behovet att utveckla kraftfulla cyberfunktioner som har förmågan att underminera informationssystemen och samhälls- och militärkritisk infrastruktur i angriparens hemland. Samtidigt illustrerar dessa frågeställningar behovet av formaliserade och ömsesidiga garantier. Sverige har inte längre råd att skjuta NATO-frågan på framtiden enbart som en följd av att regeringspartiernas latenta antiamerikanism omöjliggör en rörelse i frågan.
Den kris vi nu befinner oss i, liksom krigen i EU:s närområden, får betraktas som kanariefågeln i kolgruvan. En varning inför framtiden och en illustration av bristerna i de planeringsmodeller som format den civila och militära beredskapen.