Robin Rasper: Verktygslådan i inflationskampen ekar rätt tom

Världen håller andan och världsekonomin riskerar att gå mot den tyngsta svackan sedan 30-talets depression. Samtidigt väljer Riksbanken att sitta ”still” i båten med en oförändrad styrränta och ett stödköpsprogram i linje med tidigare beslut – varför?

Häromveckan gick den Internationella valutafonden (IMF) och döpte pandemins ekonomiska kris till ”The Great Lockdown” eller ”Den stora nedstängningen”, en benämning som ska leda tankarna till den stora depressionen ”The Great Depression” efter börskraschen i USA 1929.

Så illa spår alltså IMF att pandemins följdeffekter på världsekonomin riskerar att bli. Hotet om en långvarig och djup depression har fått amerikanska centralbanken Federal Reserve att mer eller mindre låta sedelpressarna löpa fritt.

De penningpolitiska stödpaketen på andra sidan Atlanten är nu så många och så gigantiska att det knappt går att räkna upp.

Så varför gör Riksbanken under rådande omständigheter inte mer?

Först och främst är det viktigt att poängtera att dagens besked om oförändrade penningpolitiska stimulanser följts av en rad krisåtgärder från den svenska Riksbanken. De senaste sju veckorna har direktionen bland annat beslutat om att erbjuda bankerna lån upp till 500 miljarder kronor för vidareutlåning till företag, stödköp av värdepapper för upp till 300 miljarder kronor och lån till banker i amerikanska dollar. Det är mycket pengar på kort tid.

Att reporäntan hålls på kvar på 0,0 procent beror på att Riksbankscheferna i direktionen ser coronakrisen som en pandemi, inte som en djup sättning till följd av exempelvis strukturella svagheter i det finansiella systemet eller en cyklisk lågkonjunktur. Det vill säga, hushållens och företagens konsumtionsvilja/ investeringsförmåga är i grunden opåverkade men där efterfrågan hålls tillbaka på grund av rädslan för smittan. Med ett sådant resonemang kommer konsumtionsoch investeringsbehovet växa och leda till en köpfest när väl pandemin är över.

Eller om man vänder på det, en räntesänkning skulle i vart fall inte öka hushållen och företagens efterfråga nämnvärt i dagsläget, säger Stefan Ingves vid presskonferensen under tisdagen.

Utöver det är Riksbanken mer än ovilliga att gå tillbaka till en minusränteregim, vilket varit fallet under stora delar av 10-talet. Det tog många år för direktionen att få upp styrräntan upp till nollstrecket, en nivå centralbanken kommer slåss in i det sista för att bibehålla. Särskilt då låga räntor väntas fortsätta dominera världen över de kommande åren. Och eftersom man nu bevisat att minusräntor kan existera har Riksbanken åtminstone en eller två räntesänkningar att ta till om läget skulle förvärras ytterligare. Hur kraftfull är penningpolitiken i kriser som den här?

Det är svårt att säga vad som skulle ha skett om centralbankerna inte vidtog kraftiga stimulansåtgärder i mars och i april.

Men sett till de vidlyftiga stödköpsprogrammen och väldigt låga styrräntorna som exempelvis Europeiska centralbanken och Riksbanken har fört även före pandemin pekar mycket på att de penningpolitiska stimulanserna fått allt mindre betydelse i tider av låg, till och med mycket låg internationell ränta. De flesta experterna pekar numer allt ihärdigare på vikten av finanspolitiska reformer som ett sätt att hantera efterfrågesvackor eller regelrätta lågkonjunkturer.

Vad som står helt klart är att Riksbankens verktygslåda i kampen mot både låg och hög inflation ekar rätt tom.