Slutet på ”Hundra år av ensamhet” får en ny innebörd
Den colombianska författaren Gabriel García Marquez mottog Nobelpriset i litteratur 1982 men redan 1967 skrev han sitt mest betydande verk ”Hundra år av ensamhet”. Mikaela Blomqvist har läst Lina Wolffs nyansrika nyöversättning.
Att tiden går är ett oavvisligt faktum men varför envisas vi med att tro att den rör oss framåt? Nog är det tänkbart att en sådan bild, tillämpad både på det egna livet och på historien döljer mer än den fångar in: allt meningslöst, allt kaos, alla irrfärder, all stiltje. Åren för människan mot ett slut, det hindrar inte att hennes liv är riktningslöst. Gabriel García Márquez berömda roman ”Hundra år av ensamhet” har formen av en släktkrönika men gestaltar sig genom en serie upprepningar och förvridningar. Över sju generationer tecknas familjen Buendías kärlekslösa liv, där någon ständigt grips av en olämplig passion och någon annan av en vansinnig idé.
Boken gavs ut första gången 1967 och García Márquez skall ha övervägt att döpa den till ”Huset”. Det är en mindre anslående titel, men logisk med tanke på bokens struktur. Dess vindlande historia är i huvudsak förlagd till ett och samma hus, som i sin tur ligger i den fiktiva colombianska byn Macondo. Byggnaden utgör en konstant i berättelsen, där allt annat är högst rörligt och tillfälligt. I bokens inledning grundas Macondo av den första generationen i familjen Buendía, José Arcadio samt hans fru och kusin Ursula. Under de följande hundra åren och några hundra sidorna kommer staden att svälla ut och växa. När Macondo och familjen Buendía slutligen förfaller sker det som en konsekvens av ett långdraget regn som tvingar samtliga av byns invånare till flerårig karantän.
”Hundra år av ensamhet” är full av referenser till Colombias och Latinamerikas historia, många av dem går säkert svenska läsare förbi. Utöver titeln saknar boken i stort tidsangivelser, årtal förekommer inte alls. Historiska händelser framträder frikopplade från verkligheten, genom mytologiska förvrängningar. I dem alla spelar familjen Buendía en betydande roll. Aureliano, från generation två, blir överste och rebelledare i ett mångårigt inbördeskrig mellan liberaler och konservativa. Enligt den snårigt maximalistiska logik som kännetecknar boken leder han 32 misslyckade revolter men dör av hög ålder efter många år som bortglömd silversmed.
Aurelianos brorson José Arcadio Segundo ärver hans kynne och hans öde. Han blir facklig ledare och överlever ensam den massaker på 3000 av Macondos arbetare som beordras av ett amerikanskt bananföretag till straff för en strejk. Den historiska förlagan är här lätt att spåra: massakern i Ciénaga 1928, där colombiansk
” Det är en vass demonstration av den officiella historieskrivningens förödande makt, och en välbehövlig påminnelse om att denna alltid är ideologiskt färgad
militär efter påtryckningar från USA sköt ihjäl anställda vid United Fruit Company. Hur många som egentligen dog är omtvistat – 47 stycken enligt generalen som ledde massakern, flera tusen enligt andra. I ”Hundra år av ensamhet” avfärdas José Arcadios vittnesmål från avrättningen som en vanföreställning.
Det är en vass demonstration av den officiella historieskrivningens förödande makt, och en välbehövlig påminnelse om att denna alltid är ideologiskt färgad.
Osäkerheten förstärks ytterligare av i hur hög grad fantasin bemäktigar sig den enskildes öde i romanen. Medlemmarna i familjen Buendía lever alla i sin egen mer eller mindre uppdiktade verklighet. En brevväxling mellan Fernanda, ingift i fjärde generationen, och hennes son José Arcadio består som helhet av ett utbyte av fantasier. Amaranta, dotter i generation två, åldras som till synes sedesam ungmö men förtärs i hemlighet av hat och åtrå. Det broderi hon ägnar sig åt är i själva verket tänkt att bli rivalen och styvsystern Rebecas liksvepning. Mot de syskonbarn hon uppfostrar hyser hon ett incestuöst begär. Just incesten återkommer som tema i boken. Det undergräver släktförhållandena och reducerar dem till tomma namn.
”Hundra år av ensamhet” gör såväl historiens som släktens vedermödor högst förnimbara. Ändå är García Márquez främst känd för sin humor och uppfinningsrikedom. Enskilda meningar kan rymma hela mysterier. Om Fernandas barndomshem sägs exempelvis att ingen där ”led av vardagliga bekymmer eftersom sådana på förhand löstes i fantasin.” Utan vidare förklaring kan någon tala av ”faderlig illvilja” och en flicka kan i förbigående sägas ha ”den återhållna skönheten hos en orm från Nilen”. Att García Márquez på detta sätt framträder i full espri är Lina Wolffs förtjänst.
Hennes nyöversättning är nyansrik och smidig, fri från den tillkrånglade tyngd som med åren kommit att häfta vid den äldre upplagan. Märkligt är också att jämföra de två versionerna av bokens avgörande slutmening som här har fått en ny innebörd. Via den förändras romanen som helhet, tonvikten förskjuts från det singulära till det ödesbestämda. Den dubbla tolkningsmöjligheten är förstås kongenial.
Att García Márquez på detta sätt framträder i full espri är Lina Wolffs förtjänst