I Break Horses vill sprida ljus i mörkret
Efter sex års kamp mot yttre omständigheter och inre demoner är I Break Horses tillbaka med det lägligt betitlade albumet ”Warnings”, vars musik är en inbjudan till dans i undergångens glödande skymning. – Jag vill sprida kärlek. Det låter kanske jättefånigt, men det känns viktigt, säger Maria Lindén.
Det är 2010-tal. Maria Lindén, som nyligen har turnerat med I Break Horses senaste album ”Chiaroscuro”, har skrivkramp. Inspirationen är som bortblåst och hon har också tröttnat på att höra sin egen röst.
– Jag behövde hitta tillbaka till att skriva på något sätt, så jag var inne på att göra instrumental musik, säger Lindén.
Hon slår på tv:n, stänger av ljudet och spelar upp sina favoritfilmer om och om igen medan hon tonsätter dem själv. Filmer som ”Bad timing” och ”Walkabout”, av regissören Nicolas Roeg, och Robert
Altmans ”3 kvinnor” rullar framför hennes ögon. Det gemensamma temat: Trasiga förhållanden mellan trasiga människor.
– Det har definitivt påverkat hur hela skivan låter, säger Lindén.
Av fröna som såddes i tv-soffan för flera år sedan återstår en handfull instrumentala spår som fungerar som palettrensare mellan de övriga låtarna på ”Warnings”. För allteftersom tiden gick, och när musiken började få ett eget liv, kände hon återigen suget efter att skriva text och sjunga. Då kom insikten att det som från början hade varit menat som någonting annat ändå hade muterats till en ny I Break Horses-skiva.
Maria Lindén nämner Primal Screams klassiska, genreöverskridande album ”Screamadelica” – som suddade ut gränserna mellan rock, pop, gospel, acid house och dub – som en ständig närvaro medan ”Warnings” blev till. Det var den enda övriga musiken hon orkade lyssna på då, och det går att höra ekon från mästerverket från 1991 i till exempel trummorna i ”The prophet” eller syntackorden i ”I’ll be the death of you”.
Överlag är musiken på ”Warnings” den mest dansgolvsvänliga i I Break Horses katalog. Men det finns också gott om utrymme för det långsamt utbredande mörker som sedan debuten ”Hearts” har kännetecknat Lindéns produktioner.
– Det var viktigt för mig att låtarna får ta sin tid. Jag kunde inte klippa ner dem. De behövde få vara elva minuter långa om de behövde vara det. Jag tror också att jag hade ett extremt behov av lugn när jag skrev musiken och kände att det jag
vill höra nu inte är en tre minuters banger, utan jag behövde få lunkas in i en annan verklighet.
I väntan på att ”Warnings” ska släppas har Maria Lindén försörjt sig på de sätt hon har kunnat. Det har inte varit lätt, vilket de 87 örena som fanns kvar på hennes bankkonto förra månaden vittnar om. Dessutom brände hon merparten av sin albumbudget på en dyr mixtekniker i London vars arbete inte höll måttet.
Inte bra för nerverna. Men kampen är ändå värd att utkämpa, för demonerna betvingas i de där ögonblicken av eufori då allting bara stämmer, säger Lindén.
– Jag har definitivt kämpat med mitt psyke. Det började tidigt för mig, i tonåren. Jag är känslig. Jag mår bra när det går bra när jag skapar. Men det är tudelat. För en sådan som jag som gärna fastnar i åratal med detaljer som säkert ingen ens hör är det också en plåga. Men i skrivande stund och just när man får till den där vackra melodin som man känner sitter så finns det ingen bättre terapi för mig.