Kristian Wedel:
Det kan låta otroligt. Men det fanns en tid då det inte var någon stor sak att bli förkyld. Det är bara några månader sedan.
Det kan låta otroligt. Men det fanns en tid då det inte var någon stor sak att bli förkyld. Det är bara några månader sedan. Detta inträffade före jul.
Jag hade feber. Det var ingen allvarlig feber. Det var en sådan feber då man låg i en soffa och åt Daim en tisdagsförmiddag och tittade på gamla avsnitt av ”Pistvakt”. Jag hade det utmärkt.
Men när jag reste mig svimmade jag.
Sedan hände något egendomligt. Det var obehagligt, men jag vill inte ha det ogjort.
När jag började vakna visste jag inte vad jag var. Observera att min undran inte handlade om vem jag var. Jag visste inte vad jag var. Jag låg på golvet, fötterna på tröskeln, och med armen halvvägs under soffan och tänkte:
– Jag är något.
I denna tanke vilade jag en stund. Jag var något som tänkte att något var något. Följaktligen var jag något. Det var ett slags cartesiansk tanke.
Sedan, långsamt, som om någon snäppte upp en säkring åt gången i ett proppskåp, förstod jag vem jag var. Jag var efter en stund alldeles klar över saken. Jag visste att jag låg i mitt hem. Jag kände igen mattan och soffan och dörren och jag kunde läsa titelbladet på en uppslagen bok: ”Litteratur i Maria Galante” av Adolf Hallman.
Jag såg att det snöade i fönstret. Jag var nästan en fullt medveten ledamot av universum igen, med ett undantag. Jag visste inte när jag var. Min första gissning var att det var år 2060. Jag hade nästan inga minnen, men jag trodde att året var 2060, och jag anade att det betydde att jag var mycket gammal. På väggen hängde oval spegel. När jag reste mig visste jag verkligen inte vad som skulle möta mig i spegeln.
Jag såg mig länge i spegeln och gick sedan och hämtade en Daimstrut och tittade på ett nytt, det vill säga ett gammalt, avsnitt av Pistvakt. Tranströmer skriver någonstans att han vaknar och känner sig som en katt i en säck.
Det är något kusligt med det långsamma uppvaknandet. Det påminner om döden. Man ertappar liksom sig själv som skendöd.
Det är så jag alltid har tänkt mig evolutionen. Miljarder år går. Och plötsligt tittar amöban eller slamkryparen eller ekorren eller neandertalaren i spegeln och säger: där är han.
Jag har en god vän som en gång vaknade och trodde att han var skendöd. Det var mycket längesedan. Det var så längesedan att det var möjligt att dricka tolv öl utan att avlida på riktigt.
Han hade släckt törsten och övermannats av trötthet mitt i steget, i ett pentry på Studenternas hus i Göteborg. Han vaknade klockan fyra på morgonen. Alla andra hade släckt och gått hem. När han öppnade ögonen märktes ingen förändring. Allt var svärta. Han trevade längs en tegelvägg. Han hade ingen aning om var han var. Till sin fasa kände han en kista på golvet: det var då han förstod att han var inlåst i en krypta. Han kunde verkligen inte tänka sig någon annan förklaring.
När han försökte rubba kistan gav den med sig. Den föreföll gå på hjul. I sin förtvivlan fattade han ett konstruktivt och desperat beslut: han skulle spränga gravkammaren inifrån, med kistan som murbräcka. Han fattade den med bägge händer och drev den i muren. Smällen blev fruktansvärd. När han sålunda med regelbundna explosionsartade stötar hade bearbetat väggen i ett par minuter öppnades en dörr i andra änden av gravkammaren.
En vitt kvadrat av lysrörsljus slog in över golvet. Sedan tändes det i taket. Han igenkände pentryt i Studenternas hus. Den kista han höll i händerna och var på väg att arbeta sig genom väggen med var en stålskodd plywoodlåda med ljudutrustning på hjul.
Två vakter i grå uniform stod i dörröppningen. De kastade snabbt och händigt ut honom i vinternatten där han stod i skjortärmarna och så småningom lyckades få kontakt med en vän genom att tigga sig till ett telefonsamtal från Kafé Tintin. Det snöade ymnigt när han sprang över Engelbrektsgatan. Ingen har någonsin blivit så lycklig över att bli utslängd av två säkerhetsvakter. De befriade honom från döden. Går det att göra en människa en större tjänst?
Men jag kan inte bli kvitt tanken att jag en gång vaknar och det verkligen är 2060.
” Han trevade längs en tegelvägg. Han hade ingen aning om var han var. Till sin fasa kände han en kista på golvet.