Jonathan Bengtsson: Bronsmatchen från VM -94 bedövar mig under krisen
Jonathan Bengtsson: Det går att avfärda SVT:s sändningar från USA som en manöver från statsapparaten för att bedöva medborgarna i kristider. I så fall lyckas statsapparaten fint. om bronsmatchen vid fotbolls-VM 1994
Somliga talar fortfarande om -94 som en nostalgisk upplevelse. Något att sträva tillbaka mot, en sommar att minnas med ömhet och ljus i bröstet. Detta är i dag en otillräcklig analys. VM -94 sitter inte längre i minnet, utan i musklerna. VM -94 sitter inte i förnuftet, utan i instinkten. Landslagets solfrästa odyssé sitter nästan inte kvar i historien alls – den tittar på något kusligt vis tillbaka på oss utifrån.
Att den en gång inte skulle ha funnits är i dag, så känns det, osant. Det är på alla vis möjligt att föra fram argumentet att VM -94 inte uppstod förrän i juni 1994, den gode medborgaren har all rätt, men detta är i dag ogiltigt. VM-bronset har alltid funnits, allt är skrivet, och ingenting finns kvar att säga: förutom att Brolins korta hörna i början av denna bronsmatch verkligen är historiskt usel. På riktigt frijazzigt vedervärdig. Jag hade glömt bort den, och nu kommer jag alltid att minnas.
Att återvända till gamla fotbollsmatcher är alltid en lätt psykedelisk upplevelse. Hastigheten skiljer sig ofta något djävulskt från den moderna, skoningslösa sport vi ser i dag. Spelare tycks driva omkring nästan saktmodigt, som ett gäng viljelösa bondpumpor i vinden. Alla har besynnerligt mycket tid på sig till att förvalta eller missbruka bollen. Här skjuter dock svenskarna ut som om de var jagade av underrättelsetjänsten. Redan efter ett par minuter har spelarna pressat ner motståndarlaget i bugande position. Allt detta trots den djuriska, sträva hetta som trycker över Pasadena. Bulgarerna har ännu inte visat någon antydan till mänskligt liv, står i stället och rostar i solen som ett gäng bergskaktusar. Sverige spelar förbluffande fint.
Klas Ingesson vräker sig loss på flanken och vrider in bollen mot straffpunkten – Tomas Brolin anländer som en fryntlig köttkula och hugger in bollen med huvudet. Det står 1-0. Underhållningen är redan kejserlig. Bulgariens lag mumlar som en gammal brunbjörn, och svarar med att flytta upp sina linjer självdestruktivt högt. Omedelbart börjar Sveriges dominans att knaka och fräsa.
Letchkov, alltid farlig och alltid tunnhårig, piskar ut lönnmördarbollar mot vänsterkanten. Matchen är ännu bättre än tidigare.
Och så tar Sverige ödet om strupen igen, innan ödet hinner säga särskilt mycket om saken alls. Brolin skär en boll genom planen som om naturlagarna var hans att böja om efter behov. Mild ploppar fram från sin mittfältsposition och sticker in samma boll över Mihaylovs ben. Efter bara några minuter prövar Brolin den stackars naturen igen med ännu en gräddig boll mot Henrik Larsson. Larsson dödar all den motivation som de bulgariska spelarna har kvar i låren genom att, kort och gott, förnedra fram 3-0. Det räcker inte. Bara minuten senare drar Schwarz in en hoppfull boll och Kennet Andersson ogiltigförklarar resten av matchen med sin pistolskalle. 4-0 efter 39 minuter.
” Jag förstår nu varför SVT tar initiativet att visa Sveriges matcher från 1994.
Och just här är den grekiska myten om landslagets kampanj helt sann. Just här är alla de sagor svenskar har bytt med varandra om -94, samtidigt som vänner och bekanta och hundar släcker ner medvetandet ännu en gång, fullkomligt riktiga. Sverige spelar på ett vis som rättfärdigar alla överord. Resten av matchen blir, trots fint spel, en begravningsprocession. Klas Ingesson bränner fortfarande fram över planen som för att bevisa att hjältemod inte är en död fras – utan något högst verkligt. Brolin fortsätter att flyta runt i sitt privata lilla kungadöme.
Jag förstår nu
varför SVT tar initiativet att visa Sveriges matcher från 1994. Att inga hemligheter finns kvar av denna sommarmånad, att allt är sagt, blir nästan en förutsättning. Just för att bronsmatchen är så söndersjungen blir den nämligen möjlig att se igen: man går in utan en tydlig känsla i kroppen. Och fylls upp av något främmande och lite konstigt: den hysteriska fantasin om Sveriges landslag i USA var ändå lite sann. Det går till sist att avfärda SVT sändningar från USA som en sentimental manöver från statsapparaten, för att bedöva de svenska medborgarna i kristider. I så fall lyckas statsapparaten fint.