Människan blir allt ensammare på jorden
I rask takt försvinner jordens härlighet. Människan översvämmar planeten och den biologiska mångfalden utarmas. Om detta ödesdigra tillstånd i planetens historia skrev journalisten Elizabeth Kolbert, verksam på veckomagasinet The New Yorker, en hyllad bok vilken på ett insiktsfullt vis tecknade en vederhäftig bild av såväl vetenskapshistorien som utvecklingens drivkrafter. 2015 belönades den med Pulitzerpriset för bästa fackbok.
”Det sjätte utdöendet – om arternas död i människans tidsålder” utkommer nu på svenska i utmärkt översättning av Jim Jakobsson. Förlaget Volante står förtjänstfullt bakom utgivningen, och även om boken har några år på nacken är den fortfarande lika relevant – och torde alltjämt vara en av de bästa populärvetenskapliga ingångarna i ämnet.
Frågan, utgångspunkten, om vi befinner oss i en sjätte massutrotning, försöker författaren besvara genom ett konstruktivt växelbruk av historiska och samtida perspektiv. Delar av hennes bok är en journalistisk reseberättelse. Andra spår diskuterar naturvetenskaplig teoribildning och gör nedslag i paleontologins historia. Av särskild betydelse är fransmannen Georges Cuvier som först lanserade begreppet utrotning vilket ledde till insikt om att det funnits en annan värld före vår egen och att livet har en dramatisk förhistoria. Naturforskare som Linné hade räknat med att man på ännu outforskade platser skulle finna levande mastodonter et cetera.
I takt med att kunskapen fördjupats om att jorden under geologisk tid upplevt fem massutrotningar av arter och hela familjer, har insikten växt om att fenomenet måste beskrivas som katastrofartat. Tydligaste exemplet är det största massutdöendet av dem alla vilket inträffade i slutet av perm, för tvåhundrafemtio miljoner år sedan. Resultatet blev att haven nästan helt tömdes på liv, bland annat försvann trilobiterna, den mångfacetterade djurgrupp som under hundratals miljoner år dominerat livet.
Naturen är inte konstant varför det hela tiden pågår ett ytterst långsamt artutdöende, en process som kallas bakgrundsutrotning. I dag sker emellertid utdöendet av djur och växter med en hastighet som är bortåt tiotusen gånger högre än bakgrundsutrotningen vilket, enligt biologen E O Wilson, gör att vi mentalt bör förbereda oss på en reduktion av biologisk mångfald i paritet med massutrotningen vid slutet kritperioden, när dinosaurierna försvann.
Skickligt navigerar Elizabeth Kolbert mellan arter och teorier. Någon gång kan det bli fel, som när hon påstår att världens näst längsta korallrev ligger utanför Belize (det ligger väster om Nya Kaledonien), men genomgående är argumentationen allmänbildande, skicklig och övertygande.
Bokens budskap är att människans tidsålder, antropocen, ligger bakom ett sjätte, större utdöende.
Den sedvanliga uppfattningen av antropocen är att det är en era vilken inleds med industriella revolutionen och de processer som initierat dagens dramatiska förluster av naturmiljöer. Elizabeth Kolbert breddar emellertid perspektivet genom att backa några, säg femtio tusen år, till den moderna människans spridning över jorden och de stora megafaunornas följande utrotning. Här ligger bokens största poänger.
Kännetecknande för antropocen är bland annat spridningen av invasiva arter. Allt från råttor och grisar till bakterier och virus sprids till jordens alla hörn i rasande fart med förödande konsekvenser för lokala floror och faunor. Värsta av alla invasiva arter är dock människan, konstaterar Elizabeth Kolbert sorgset. Slutsatsen är stämd i moll. Vi är visserligen talrikare än någonsin, men vi har aldrig varit ensammare.