Ett lyckopiller på hjul i en tid då allt ännu kan hända
Tonårsdrama Betty Manus: Crystal Moselle Regi: Crystal Moselle Med: Rachelle Vinberg, Dede Lovelace, Nina Moran, Kabrina ”Moonbear” Adams, Ajani Russell. Premiär: HBO 1 maj, sex avsnitt ****
En ”Skate Betty” är en nedvärderande term som används om tjejer som hänger kring skejtparker. På så vis är ”Betty” en bra titel på en serie som handlar om fem tjejer som inte vill någonting annat än att skejta ifred. Det kanske låter som ett lätt mål men bossiga skejtkillar, eftertraktade fester och skeptiska föräldrar kommer i vägen.
För att skejta, förklarar Kirt redan i seriens första avsnitt, är zen. Det är mer en känsla än en aktivitet. Och efter några avsnitt av ”Betty” förstår man vad hon menar.
Att filmskaparen Crystal
Moselle tidigare jobbat med dokumentärt filmande (verklighetshalten i hennes mest kända ”The Wolfpack” är flytande) märks. Inte minst därför att hon har amatörskådespelare i alla roller, vilket har både fördelen och nackdelen att ge äkthet. Coolhet och självkänsla av den grad som dessa fem ”bettys” besitter är svår att fejka. De har den där avundsvärda självklarheten som gör att man både vill vara dem och hänga med dem.
Som Kirt (Nina Moran), tonårstjejsversion av ”The Big Lebowskis” The Dude, i alla fall tills hon vittrar bråk. Camille (Rachelle Vinberg) som lär sig den hårda vägen att en skejtartjej aldrig helt passar in i skejtarkillarnas klunga. Janay (Dede Lovelace), gängets energiknippe, som går igenom en smärtsam process när hon får reda på någonting om bästisen Donald (Caleb Eberhardt). Att allihop går igenom en rörande liten personlig utveckling är imponerande med tanke på att serien bara består av sex halvtimmeslånga avsnitt.
Att skådespeleriet sedan stundtals vacklar är helt okej, det ger som sagt en dimension av äkthet. Tjejerna har uppenbart valts i första hand på grund av sin stil och gudomliga skejtkunskaper. En stor del av serien består därför av snygga panoramafilmningar av åkningar längs New Yorks gator. Och det har sin poäng.
För att skejta är livet, i alla fall för dessa ”bettys”, och det är befriande att se tjejer bara vara, göra ingenting alls och samtidigt leva fullt ut. Det snygga, dokumentära fotot och seriens behagliga lunk genom ett sommarvarmt New York gör ”Betty” beroendeframkallande. Ja, faktiskt till rena lyckopillret.
Varenda scen känns
som en flashback till ungdomen, även om jag själv varken skejtade eller växte upp i New York. Men känslan av att allt kan hända, att allt som betyder något sker här och nu är ändå igenkännbar för alla som är eller någonsin varit tonåringar.