Ett beslut som skulle påverka fler än de blåvita
Han är en av de största idrottsledare staden Göteborg haft. Kanske den allra främsta. I stycken omstridd, alltid respekterad. Nu är Gunnar Larsson borta och det är en stor sorg.
Hur sammanfattar man en gärning som började i Majorna på 1940-talet och via spelar- och ledaruppdrag i Lundby IF på Hisingen fortsatte i IFK Göteborg under 19 år och även innehöll prestigeuppdraget som ordförande i Riksidrottsförbundet? Framgångsrik? Sällsynt? Unik?
Under Gunnar Larssons ordförandeskap i Kamratföreningen från Göteborg togs två Uefa-cuptitlar, nio SM-guld, tre cupsegrar och spelades gruppspel i Champions League vid fyra tillfällen. Det var under de här åren Torbjörn Nilsson blev Europas främste målskytt och Blåvitt blev hela Sveriges lag.
Gunnar Larsson var
som ytterst ansvarig med på hela resan. Styrde, ställde, lyssnade in och fattade beslut.
Det var Gunnar Larsson som efter en tids missmod 1990 föreslog Roger Gustafsson som ny A-lagstränare, en rekrytering som senare ledde till segrar mot Milan, Barcelona och Manchester United. Det var Gunnar Larsson som fastnade för Thomas Wernerson som Anders Bernmars efterträdare som klubbchef.
Personligen hade jag förmånen att träffa Gunnar i tjänsten vid flera tillfällen. Länge på hedersläktaren på Gamla Ullevi, tidigare i samband med bortaresor i Europa och inte sällan vid intervjuer.
Den sista gjorde
jag i oktober 2019 och skulle handla om att det i höstas var 25 år sedan IFK Göteborg besegrade storklubben Manchester United på Ullevi, men kom att beröra mer än så.
Jag fastnade för flera saker, men väljer att lyfta en speciellt avgörande, hur nära det faktiskt var att den livslånga relationen med IFK aldrig innehållit åren som ordförande 1982-2001. Efter att kassören Sven Karlsson fått lämna stod ett ekonomiskt sargat IFK i februari 1982 plötsligt utan styrelse gick frågan till Gunnar Larsson.
Gunnar Larsson som vid tiden var både ordförande i Scandinavium, idrottsnämnden och parkeringsbolaget sade ”väldigt tydligt och klart” först nej, men övertalades efter ett telefonsamtal från kommunstyrelsens mångåriga ordförande Göran Johansson att tänka om. Göran talade: ”Fan, du måste ta det”. Gunnar lyssnade, men tvekade. Valet hade aldrig blivit av utan ytterligare påtryckningar, på det mer personliga planet.
Ernst Andersson, som gjort 469 A-lagsmatcher för IFK Göteborg och under 1930-talet spelade ihop med Gunnars för tidigt bortgångna pappa Torild, ringde för ett sista övertalningsförsök.
”Nu måste du ta detta, Gunnar, tänk på Torild och vad han skulle tycka”, sa Ernst Andersson.
Dessa ord fick Gunnar, vid tiden 42 år gammal, att tänka om. ”Nä, jag får nog fan försöka”, mindes en tårögd Gunnar Larsson händelsen under intervjun på Stadsbiblioteket i höstas.
Han kände sig piggare då, visserligen hämmad av sviter efter en höftoperation, men vid gott mod och körandes sin rollator från hemmet alldeles intill på Kungsportsavenyn.
Han var tydligt
stolt över vad han uppnått under ett långt liv, starkt förknippat med idrott och politik. Av alla minnen lyfte Gunnar Larsson fram gruppsegern i Champions League från 1994 som det kanske allra starkaste; hur Blåvitt vunnit gruppen redan innan sista matchen spelats.
”Det var en makalös känsla. Det är väl det största som jag tror har hänt. Att vinna en grupp med de lagen. Det var riktigt, riktigt stort.”
Under Gunnar Larssons ledning siktade IFK på att vinna Champions League och bli bäst i Europa. De var inte långt från att lyckas.
Jag vågar påstå att svensk idrottshistoria saknar motstycke och att vi sannolikt aldrig kommer få uppleva något liknande. Måndagen 4 maj 2020 är en sorgens dag. Jag vill hävda att Gunnar Larsson var unik.
Vila i frid.